Den nästan trygga ledarhästen

Jag har haft ytterligare en fantastisk ridtur på min arabhäst! Jag har fortfarande overklighetskänslor. Han stod vänligt och väntade när jag skulle upp i sadeln och väntade även på att jag skulle få fötterna i stigbyglarna. Som en ridskoleponny. Nu känns han inte laddad heller, utan helt lugn när vi skrittar iväg. Inget taktande och inga elektriska små ryck. Han bara tittar lite.

Sedan så fick Galishimo agera "trygg ledarhäst" åt den nya hästen som just kommit till stallet, och som Galishimo skulle visa världen för. Vi visade sex kilometer av världen. Tyvärr blev det lite spännande på slutet när det började skymma så Galishimo började visa allt som var farligt i världen, i stället för att visa allt som var fantastiskt. Han började skygga, hålla andan, och brådskande åla sig hemåt så snabbt han kunde. Men den nya hästen visade sig inte vara i behov av någon trygg ledarhäst, alls. Så den chillade och ignorerade Galishimos ständiga varningar över allt farligt på hemvägen. Jag skulle vilja säga att den sista kilometern så blev den nästan trygga ledarhästen mörkrädd för att alla snöklumpar såg ut att få liv. Det fanns ingen annan lösning för den trygga ledarhästen annat än att ängsligt trycka sig mot den nya hästen, för att få trygghet och komfort under den sista etappen.

Men alltså, den här känslan. Den är helt fantastisk. Att kunna rida utan att må dåligt eller ha ont i magen. Att lita på Galishimo och känna att han är så bussig med mig. Visst kan han bli lite fjompig emellanåt, men inte alls som exempelvis förra året. Det känns som det är starten på ett helt nytt kapitel. Nu behöver jag inte kämpa lika mycket!

Och texten längst upp, vad har den med det här att göra? Det är väl ett tafatt försök att säga tack till alla vänner som tänker lite extra på mig när jag blev singel, och kollar att jag är på banan och inte mentalt raskat ner i diket. Det är väldigt uppskattat. Mer än vad ni tror.