Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2012

ÄNNU mera tålamod

Jag ska ta en paus på ett par dagar med Galishimo. Men innan dess tänkte jag försöka ta mig upp i sadeln. Jag har ju hoppat i stigbygeln ett par gånger och han verkar tycka detta bökande är okej, nu. Efter att sadeln nästan glidit runt magen på honom så bestämde jag mig för att gå och hämta en pall. Samma pall som jag använt förut när jag hängt på Galishimo. "Och vad fan gör du där uppe?!" frågade Galishimo när jag ställde mig på pallen. "Jag står på pallen, bredvid dig. Det har jag gjort jättemånga gånger." svarade jag. "Du, tror du inte att jag skulle KOMMA IHÅG DET?!" sa Galishimo och tittade på mig med Crazy Eyes. Detta var tydligen fullständigt nytt för honom. "Jo. Jag har gjort det förut. Förra vintern. Massor av gånger. Tror jag gjorde det en gång förra veckan också. Fast då låg jag över sadeln. Då stod jag inte ovanför dig. Du brukar inte bry dig om mig alls. Du brukar inte ens titta på mig. Jag blev glad om du ens riktade ett öra mot m

Projekt Köttbulle

Jag mådde dåligt förra veckan och tränade inte. Jag jobbade inte heller heltid. Det fanns inte så mycket ork i varken kropp eller knopp så det blev vila i stället. Och Galo. Samhället är inte anpassat för sådana som mig. Antingen är man frisk eller så är man sjuk. Antingen så kan man jobba 8 timmar per dag eller så ska man sjukskriva sig när det är för sent. Jag är en sån där som blir halvkrasslig emellanåt. Hur som helst. I fem veckor joggade jag två mil i veckan och så blev det en återhämtningsvecka. Nu var det bara att sätta igång igen. Jag kom på att jag borde skriva in mig på gym igen så jag hade en varm och torr plats att hänga på om jag inte ville springa ute. "Vilken tur!" sa receptionisten käckt, när jag skeptiskt stegade in i gymet. "Du får 12 kronor rabatt per kilo kroppsvikt just nu. Det är bara att väga sig!" sa hon och pekade glatt på vågen. Jag stirrade skeptiskt på vågen. Sedan stirrade jag skeptiskt på henne. Jag försökte resonera med mig själv

Tålamod

Bild
"Varför sätter du dig inte upp i sadeln?" frågar sambon. "Nja. Jag tänkte att han skulle vänja sig vid att jag klänger i sadeln först." svarade jag. "Varför det?" undrade sambon. "Så han inte blir överraskad och rädd den dagen jag sitter upp." Sambon är tyst en stund. "Är inte det ungefär som att knyta på sig och knyta av sig joggingskorna hela tiden, i stället för att öppna ytterdörren och sticka ut och jogga?" Jag tittade lite förvirrat på honom. "Ja. Något i den stilen." svarade jag. Om man exempelvis är rädd för joggingskor så kan det väl räcka med det...

Inridningen igen

Bild
Jag tog Galishimo till ridhuset och ställde honom vid pallen. Nu har han sprungit runt med sadeln litegrann så nu går vi till steg två: Klängandet. Sambon tittade på oss, jag tänkte det blir säkrast så. Han har ju ett Rambo-jobb och kan hjärt -och lungräddning, samt stoppa blodflöden vid skottsår. Samtidigt som han ringer räddningstjänsten och tar emot en förbipasserande svimmande tant, samt stoppar trafiken med foten. Han är utbildad på sådant. Tänker jag mig. Sedan klängde jag, ruckade på sadeln, hoppade och tyngde mig över sadeln. Galishimo tittade inte på mig. "Hallååå kolla hääär!" försökte jag och viftade med händerna i hans ögonvrå. "Jag hänger ju bakom dig! Ovanpå dig! Är det inte helt crazy?!" försökte jag. Galishimo var mer intresserad av husse och tittade nyfiket på honom i stället. Mina viftande händer i ögonvrån verkade han vifta bort som om de vore irriterande flugor. Husse stod tio meter bort för att inte störa oss i detta gastkramande projek

Nu försöker vi igen!

Bild
Nu tycker jag att jag fått en bättre känsla för Galishimo. Jag tycker han är lite lugnare och lite mer positiv till arbete. Han har inte skenat i panik på två månader och han lugnar ner sig snabbare om något oroar honom. Jag har nästan tömkört honom 100 gånger så han verkar mycket mer bekväm med att ha en stramande gjord runt magen. Så nu är det dags igen. Nu ska jag börja försöka hänga på honom.  Små steg i taget.

En vecka till - ett kilo till

Nu väger jag 68,4 kilo. Märk väl att min matchvikt för fem veckor sedan var stadiga och exakta 65,6 kg. Sedan slutade jag slarva med maten och så började jag träna. Jag började springa två mil i veckan, fördelat på tre pass, närmare bestämt. Och vågen sköt iväg, och nu den senaste veckan så visade den på ytterligare ett kilo. Alltså nästan tre kilos uppgång på fem veckors träning. "Det KAN ju inte vara fett. Man KAN ju inte bli så fet så snabbt." funderade jag och fortsatte: "Jag tror att det blivit någon obalans kroppens salt och vattenbalans. Det måste ju vara något sådant." Sambon tittade på mig och frågade sedan: "Äter du mycket kakor på jobbet?" "Men va fan! Jag äter inte mycket kakor på jobbet." svarade jag förnärmat. "Nämen jag menade inte SÅ. Eller jag menar bara att ibland kan det bli mer kakor om man tror..." "Anklagar du mig för att äta abnormt mycket kakor på jobbet?!" "....nej, nej.. jag menar bara

Noll, skulle jag vilja säga.

"Du har inte skrivit någon kommentar ännu" säger sambon. "Om vaddå?" svarar jag. "Om att jag är världens bästa kille." "Hoppla. Förlåt. Det rättar jag till. " säger jag och börjar skriva. "Men. Det kan du ju inte göra. Inte nu när jag bett dig göra det. Det blir ju löjligt." säger han. "Men du, hur många gånger har jag gett dig komplimanger idag?" frågar jag. "Noll." "Nej, jag har fjäskat hela dagen." "Noll." "Det ska jag tala om för dig, att komplimanger rinner av dig som vatten på en gås." "Noll. Skulle jag vilja säga." "Hur många gånger har DU gett MIG komplimanger då?" frågar jag. "N... tjugofem." säger han. "Nej det har du inte. Det enda du berättat idag är vad du skulle göra om du träffade en kvinnlig arbetskollega som var bättre än mig." Eftertänksam paus. "Noll?" försöker sambon (oskyldig blick). "Nu fö

Precis så är det!

Bild
I tidningen Hästen (nr 1, 2012) intervjuas kusken och hästutbildaren Anders Eriksson, om den ganska ovanliga träningsformen Tömkörning. Nu har ju även jag börjat med denna ganska ovanliga träningsmetod, så jag kastade mig över tidningen på en gång, förståss. Så här säger han, enligt tidningen: "Det kan bli rätt under några sekunder från början, förklarar Anders. Så får man arbeta hästen och förlänga de moment där hästen gör rätt till flera sekunder. Snar är man uppe i en minut då hästen bär sig rätt." Det där var precis vad jag ville höra! Åh vad jag ville höra det! Det är precis så det är! Vad synd om att jag är så ensam om att jobba min häst så mycket för töm, och vilken tur att det finns experter där ute som säger precis rätt saker... så jag åtminstone vet att jag är på rätt väg...

Nuno rockar fett!

Bild
Jag har även en stark förhoppning om att snart komma över så många böcker som möjligt av Nuno Oliveira. Han var en lite tillbakadragen man, bosatt i Portugal, som blev känd som en av världens absolut främsta mästare i dressyr. Han ansågs nästan vara mer av en konstnär än en dressyrryttare. Till skillnad från dagens lite strikta ridkonst med stora atletiska hästar så red Nuno lite mindre hästar som uppvisade flow, harmoni, avspändhet, glädje och perfektion, ofta på nästan helt lösa tyglar. Nuno dog 1989 vid 64 års ålder men han hann inspirera hela världen med sina fantastiska hästar och sin förmåga att lära och inspirera ryttare över hela världen (men tyvärr hann han dö innan youtube, nedrigt nog, så man hittar inte så många filmer på honom). Han är känd för sina många kloka citat inom hästvärlden och jag kommer att behandla de böcker jag kommer över, som om de vore gjorda av guld. Till vintern ska jag låta Galishimo vila lite från träning och då ska jag kura ihop mig med de böcke

Just nu läser jag...

Bild
Jag tänkte faktiskt dela med mig lite av de böcker jag läser missbrukar, eftersom de ändå är där och någon kanske har glädje av dem. Denna bok har jag köpt som ljudbok. Jag var inte alls intresserad av boken från början då den kändes mörk och olustig. Men det är den faktiskt inte. Rättspsykiatrikern Sven Å Christianson har intervjuat flera seriemördare och berättar om fenomenet på ett nyfiket och öppet sätt. Boken har inslag av olustiga detaljer men jag är väldigt imponerad över hur Sven färgat sina slutsatser med en intresserad och nyfiken anda. Han har stundtals hittat det mänskliga i det omänskliga och det är... ja... imponerande. Jag hittar inte ett bättre ord. Läs/lyssna den bara inte sent på kvällen, om du är ensam. Då somnar du inte i första taget... finns på: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113025562&gclid=CN_pwfTM6bECFawtmAodiUwA6g 

Offerkoftan

Min mamma ringde: "Men du älskade dotter hur känns det?" "Skit." svarar jag. "Men du vet ju hur kroppen fungerar, den brukar ju reagera så här när du börjar träna." "Det känns ändå SKIT." svarar jag. Mamma blir tyst en stund innan hon fortsätter: "Ja du är ju åtminstone ung fortfarande..." "Ung?! Jag har passerat trettio, mamma." "Ja, men du har ju inte passerat FEMTIO, då kan jag tala om för dig att kilona inte gärna ruckar på sig." svarar mamma. "Mamma, är det plötsligt DIG, det är synd om?! Försöker du sno av mig min offerkofta?!" säger jag förolämpat. "Absolut" svarar mamma och fortsätter: "Det är definitivt mer synd om mig. Jag har ena foten i graven." "Men det är ju JAG som gått upp i vikt." "Ja men du är ung och det där försvinner. Jag är gammal och har mer rätt till offerkoftan än vad du har." "Den ger jag inte upp utan strid!" utbrist

Projekt köttbulle

Bild
Japp. Nu har jag kommit igång på allvar med mitt Projekt Köttbulle. Startvikten var 65.6 kilo som jag startade med. Målet var att sluta se ut som en köttbulle, underförstått gå ned i vikt. Jag började springa för några veckor sedan och i fyra veckor har mitt schema sett exakt likadant ut: Tisdag: Löpning 5 km, broarna runt. Torsdag: Löpning 5 km, boarna runt. Söndag: Löpning 1 mil upp på vitberget och ner igen, alltså väldigt kuperat. Jag har tagit min träning på stort allvar och inte missat ett enda pass dessa fyra veckor. Inte ett enda. Jag har också börjat äta mer hemmalagad mat, mer fisk och allmänt sett till att fundera igenom vad jag stoppar i mig för att bli mer hälsosam. Fyra veckors slaviskt följande av detta schema har alltså resulterat till exakt 8 mils sammanlagd löpning. Stolt så har jag klivit upp på vågen för att utröna mina fantastiska framsteg... ...för att upptäcka att jag gått upp två kilo. 67.4 kg visar vågen.   Det är ju två kilo extra! Jag har typ i sni

Lek med liten häst

Bild
Tänk att sambon blivit så duktig på att hantera Galishimo. Det trodde jag aldrig för ett år sedan. Jag är så stolt över mina fina pojkar.

Fredstrevare som fungerar

Bild
Jag och sambon har gruvliga gräl titt som tätt. Tänk er när en loppa biter en elefant. Det var så det kändes från början med sambon. Han är elefanten och jag är loppan. Det har varit svårt att göra sin röst hörd. Tänk er då att loppan tvingas utrusta sig med huggtänder och super-loppe-krafter för att vid väl valda tillfällen kunna välta elefanten. Då är vi inne på min och sambons relation. Även den vänligaste och mest varmhjärtade elefant behöver bli vält någon gång då och då. Annars trampar den bara på loppor och välter palmer eller råkar rulla sig i en infödingsby utan att ens märka det. Hur överlever man då de gruvliga grälen? Jag och sambon har en väldigt bra teknik när det börjar bli hett om öronen. Han åker iväg, tar en promenad, rastar hundarna, sticker och tränar eller vad som helst, och när han är klar så ringer han alltid. Det är då man sätter in den stora fredstrevaren: "Hej mitt hjärta och mitt ljus!" säger jag glatt trots att jag vill skjuta honom. "He

Fredakväll och regn

Bild
"Jag kan skjutsa dig till stallet idag!" erbjuder sambon och jag nickar tacksamt. För att det är fredag. Och jag har jobbat åtta timmar. Sambon hämtar mig med bilen och ger mig kaffe och en kanelbulle. "Du måste äta lite nu så du orkar träna Galishimo." säger han och jag stoppar tacksamt i mig bullen och kaffet. Idag var Galishimo spänd. Flygplan brummade i luften. Regn föll. Jag var sur. Hästen ville hem. Han kändes inte harmonisk alls, och till slut fräste jag "Men varför GÖR DU SÅ HÄR?!" till min spända unghäst. Som inte blev mer avspänd för det. "Det ser fint ut. Jag slår vad om att han kommer att gå jättefint över bomarna idag." insisterar sambon. Jag ruskade på huvudet. "Jag kan gå före, och visa honom!" säger Sambon hjälpsamt och börjar leda Galishimo över bomen. Fram och tillbaka. Om och om igen. Galishimo verkade glad över sambons entusiasm och gick över bomen, som om han aldrig gjort något annat. Som vi kämpat denna som

Ett år med Galishimo

Bild
Nu har jag haft Galishimo i ett år. Och vilket år det har varit! Från harmoniskt naturluffande i godan ro, till ett vinterkaos med en trolig höftfraktur under inridningen. Jag har både gråtit och skrattat. Plötsligt har hela livet kretsat kring en 400-kilos tvååring, både för mig och sambon. Helt ofrivilligt ockuperar han min hjärna. Trots att jag inte lyckats rida in honom ännu så tror jag på honom. Och jag tror på oss. Snart är vi ett team. Vänta ni bara... Nu har han precis fyllt tre år. Och han växer så det knakar! Galishimo 2011 Galishimo 2012 .