En vecka till - ett kilo till

Nu väger jag 68,4 kilo. Märk väl att min matchvikt för fem veckor sedan var stadiga och exakta 65,6 kg. Sedan slutade jag slarva med maten och så började jag träna. Jag började springa två mil i veckan, fördelat på tre pass, närmare bestämt. Och vågen sköt iväg, och nu den senaste veckan så visade den på ytterligare ett kilo. Alltså nästan tre kilos uppgång på fem veckors träning.

"Det KAN ju inte vara fett. Man KAN ju inte bli så fet så snabbt." funderade jag och fortsatte:
"Jag tror att det blivit någon obalans kroppens salt och vattenbalans. Det måste ju vara något sådant."

Sambon tittade på mig och frågade sedan:
"Äter du mycket kakor på jobbet?"
"Men va fan! Jag äter inte mycket kakor på jobbet." svarade jag förnärmat.
"Nämen jag menade inte SÅ. Eller jag menar bara att ibland kan det bli mer kakor om man tror..."
"Anklagar du mig för att äta abnormt mycket kakor på jobbet?!"
"....nej, nej.. jag menar bara att ibland kan det slinka ned lite mer än vad man tror, på jobbet."
"MENAR DU ATT JAG SMYGÄTER KAKOR?!" säger jag och stirrar stint på honom.
"Nej... jag pratar inte om dig. Jag öh... pratar om mig själv." säger sambon och flackar med blicken.
"Dig själv?"
"Ja."
"Dig själv?!"
"Ja. Precis. Jag äter lite för mycket snacks på jobbet. Det blir lätt en snickers till kaffet."
"Så vi pratar alltså inte om min viktuppgång på tre kilo på fem veckor. Vi pratar om din snickers?" förtydligade jag med hotfull röst.
"Ja. Jag menade inte att DU åt kakor." försöker sambon.
"Nehej. Det gjorde du inte." svarar jag ironiskt.
"Nej." svarade han.
"Jag kan nästan svära på att du misstänker mig för att smygäta kakor." fräser jag. Sambon spärrar upp ögonen och svarar:


"Nehej. Nej, nej nej... skulle jag aldrig göra. Inte skulle väl jag lägga mig i dina matvanor. Det vore ju respektlöst. Liksom. " Jag svarar inte utan stirrar honom stint i ögonen och ger ifrån mig ett tyst och gurglande morr, nästan ohörbart för det mänskliga örat. Men ändå där.

Min sambo är en välbyggd, atletisk, muskulös man. Han har vunnit otaliga tävligar inom kampsport och han har -efter ett antal tester- kvalificerat sig till ett Rambo-jobb. Men hemma vid köksbordet, när han plötsligt konfronteras av en liten tjock tjej med hotfull blick, så börjar han plötsligt låta osäker på rösten:

"Har jag förresten sagt hur jättefin du är i håret idag?"


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer