Projekt Köttbulle
Jag mådde dåligt förra veckan och tränade inte. Jag jobbade inte heller heltid. Det fanns inte så mycket ork i varken kropp eller knopp så det blev vila i stället. Och Galo. Samhället är inte anpassat för sådana som mig. Antingen är man frisk eller så är man sjuk. Antingen så kan man jobba 8 timmar per dag eller så ska man sjukskriva sig när det är för sent. Jag är en sån där som blir halvkrasslig emellanåt.
Hur som helst. I fem veckor joggade jag två mil i veckan och så blev det en återhämtningsvecka. Nu var det bara att sätta igång igen. Jag kom på att jag borde skriva in mig på gym igen så jag hade en varm och torr plats att hänga på om jag inte ville springa ute.
"Vilken tur!" sa receptionisten käckt, när jag skeptiskt stegade in i gymet.
"Du får 12 kronor rabatt per kilo kroppsvikt just nu. Det är bara att väga sig!" sa hon och pekade glatt på vågen. Jag stirrade skeptiskt på vågen. Sedan stirrade jag skeptiskt på henne. Jag försökte resonera med mig själv. Jag sa till mig själv att det bara är att göra som käcka tjejen säger och kliva upp på vågen. Jag behöver varken ursäkta mig eller bortförklara mig. Och jag behöver verkligen inte försvara mig genom att hävda att jag en gång i tiden var vältränad och var med i tiotalet triathlonlopp och sprang Stockholm marathon. Jag behöver inte döma mig själv och hon lär garanterat inte göra det, heller.
"Jag BRUKAR inte väga så här mycket." började jag. Jaha. Där kom ursäkten. På en gång. Fullständigt ohejdbar.
"Ja så kan det bli ibland." log käcka tjejen trevligt. Med en väldigt sur min klev jag upp på vågen.
"69 kilo! Det är verkligen inte mycket att ojja sig över!" sa hon glatt och började räkna.
"Det blir 828 kronors rabatt! Det var det väl värt?!"
"Nej det var det inte." surade jag utan minsta antydan till att vara artig. Ett kilo till, alltså. Jag har tränat i sex veckor och gått upp fyra kilo. Det verkar ju aldrig ta slut. Aldrig aldrig ta slut.
Sedan blängde jag lite på henne och innan jag gick till omklädningsrummet så lade jag till:
"Jag har faktiskt tävlat triathlon. Och sprungit Stockholm marathon.
Ja det har jag. "
.
Hur som helst. I fem veckor joggade jag två mil i veckan och så blev det en återhämtningsvecka. Nu var det bara att sätta igång igen. Jag kom på att jag borde skriva in mig på gym igen så jag hade en varm och torr plats att hänga på om jag inte ville springa ute.
"Vilken tur!" sa receptionisten käckt, när jag skeptiskt stegade in i gymet.
"Du får 12 kronor rabatt per kilo kroppsvikt just nu. Det är bara att väga sig!" sa hon och pekade glatt på vågen. Jag stirrade skeptiskt på vågen. Sedan stirrade jag skeptiskt på henne. Jag försökte resonera med mig själv. Jag sa till mig själv att det bara är att göra som käcka tjejen säger och kliva upp på vågen. Jag behöver varken ursäkta mig eller bortförklara mig. Och jag behöver verkligen inte försvara mig genom att hävda att jag en gång i tiden var vältränad och var med i tiotalet triathlonlopp och sprang Stockholm marathon. Jag behöver inte döma mig själv och hon lär garanterat inte göra det, heller.
"Jag BRUKAR inte väga så här mycket." började jag. Jaha. Där kom ursäkten. På en gång. Fullständigt ohejdbar.
"Ja så kan det bli ibland." log käcka tjejen trevligt. Med en väldigt sur min klev jag upp på vågen.
"69 kilo! Det är verkligen inte mycket att ojja sig över!" sa hon glatt och började räkna.
"Det blir 828 kronors rabatt! Det var det väl värt?!"
"Nej det var det inte." surade jag utan minsta antydan till att vara artig. Ett kilo till, alltså. Jag har tränat i sex veckor och gått upp fyra kilo. Det verkar ju aldrig ta slut. Aldrig aldrig ta slut.
Sedan blängde jag lite på henne och innan jag gick till omklädningsrummet så lade jag till:
"Jag har faktiskt tävlat triathlon. Och sprungit Stockholm marathon.
Ja det har jag. "
.
Kommentarer
Skicka en kommentar