Livet är förändring

Jag ger nog upp den gråa sparven jag så gärna ville ha. Jag har inte självförtroendet ännu. Jag vet att jag KAN hantera en unghäst och att jag KAN utbilda den och att den KOMMER att bli kanonfin. Men jag vet inte om jag KAN hantera en begränsad ekonomi, om jag KAN spara ihop en buffert, om jag KAN hantera ekonomiska problem som kan uppkomma, om jag KAN lita på mig själv och att jag löser saker, ekonomiskt. Tyvärr så har jag förlorat mycket pengar under mina båda senaste separationer och det har sänkt mig lite. Troligtvis så löser jag problemen när de kommer, men oron i magen sitter ändå där. Som en klump. Och hur sköter man en grå sparv på bästa sätt, om man har en klump i magen över den? .

Nu börjar flyttfåglarna röra på sig. De är så vackra. Själv så boar jag in mig i min lägenhet, reder till mitt bo och rustar mig inför vintern. Jag känner mig fortfarande lite vilse efter separationen för ett halvår sedan. Ska jag försöka hitta en ny karl, eller? Jag vill åtminstone inte flytta härifrån. Det är så fint här på orten, till och med när höstmolnen mulnar igen.

Nu är det slut på tervplågeriet! Min terv slipper härmed underliga snabblösningar vid biltransport. Hon har fått en egen transportbur. En jättefin en. Hon slipper bli faststpänd i bilen... ... och jag slipper dammsuga hundhår i all oändlighet... Kiara trivs kanonbra i nya transportburen. Sweet.

Jag tittade på en häst i helgen. Alltså en häst som var till salu. Vilket kändes ganska underligt. Jag har en knut i magen som säger att jag aldrig kommer att fixa det här ekonomiskt. En annan sida av magen, sidan närmare hjärtetrakten, säger att det BORDE gå och vad ska jag annars lägga pengar på? Jag argumenterade med mig själv hela bilresan och kom fram till stallet på eftermiddagen, det hade nästan börjat bli lite mörkt. I hagen stod en liten liiiten grå sparv, just för tillfället av obestämd färg, och sneglade på mig. De andra hästarna i hagen sprallade och busade men den lilla bäbisen jag tittade på kikade lite försiktigt på mig under tovig lugg innan han bestämde sig för att hälsa. Han var rund om magen men tanig i kroppen. Det som jag reagerade mest på var hans mentalitet. Han var mjuk och följsam och behaglig. Han verkade vara en sån där kille som tar av sig mössan i klassrummet och som säger "ursäkta" innan han ska avbryta och som reser sig för gamla tanter på busse

Jag vaknade vid femtiden i morse. Det har jag gjort hela veckan. Jag klev upp, satte in tvätt i maskinen och gick en timme med hunden i det mörka höstrusket. Det är så härligt med hösten. Det var lätta droppar regn i luften och jag blev alldeles rosig om kinderna och fick gå i rask takt för att hålla värmen. Kiara sprang omkring som en studsboll och luktade på allt som fanns att finna. Vi kom hem efter en timme, jag stoppade in tvätten i torktumlaren. Jag städade golvet och toalettrummet. Jag tände ljus och gjorde en omsorgsfull kanonfrukost. Gröt med russin och kanel. Mjölk. Jouice, en god macka med ägg och kaviar, några morotsstavar. Det var så mysigt att duka upp allt och jag har lagt omsorg på mina frukostar sedan jag blev frisk. Den senaste veckan har jag börjat lyssna väldigt mycket på lugna toner av vivaldi eller bach på riktigt låg volym, så radion nästan viskar. Jag har aldrig sett mig som någon tönt som lyssnar på klassisk musik. Jag tycker att vissa som gör det mest verkar b

I lördags var jag hos Micke och sällskapade hans hund monstertanten under tiden som Micke sprang ett ultramarathon. Herregud vad snabbt han utvecklas, Micke. Allt gick problemfritt med en fantastisk tid på 4 timmar och 55 minuter på en fem mils terrängbana. Helt sanslöst. Jag fylldes med avund och ännu mera avund när han kom tillbaka upprymd och speedad som en duracellkanin. Alltså: speedad. Inte trött och sliten. På fem mil. Herre min je. För att skingra tankarna åkte jag till Karin och tittade på hennes häst Heartbreaker. Han blir bara snyggare och snyggare för varje gång jag ser honom. Karin är riktigt nöjd med honom men uppenbarligen har kärleken ett pris. Karin gjorde en snabb huvudräkning på vad "Hebbe" kostat i veterinärutgifter sedan han kom för ett halvår sedan och det var ingen blygsam summa. Trots Karins redovisning om hur en välförsäkrad häst kan kosta skjortan så blev jag riktigt inspirerad. Jag borde verkligen skaffa en häst. När jag bodde i Gävle kändes ett häs

"Eh, du. Jag undrar om vi kan ta lite fika tillsammans, på lördag?" frågade den unge killen som uppenbarligen var polis. "Visst, men helst skulle jag behöva bärhjälp på IKEA." konstaterade jag. Den korta dialogen summerar min helg ganska bra, faktiskt. Jag har lite svårt för att prioritera dejtande och män. Snarare har jag börjat intressera mig för inredning, och framför allt möbler. Möbler har alltid förut känts som belastningar. Möbler väger mycket och är svåra att ta med sig när jag följer jobb eller anpassar mig till de relationer jag haft. Jag brukar inte vilja köpa möbler för så fort jag finner en möbel jag gillar så tänker jag "Hur ska jag få med mig den där nästa gång jag flyttar?" eller "Ja den där tavlan passar ju bra till stället jag bor i JUST NU men man vet ju aldrig vart jag bor nästa år och den kanske inte passar alls på en helt annan vägg..." Jag har alltså låtit bli att handla möbler. Nu är helt plötsligt inte möbler något proble