Inlägg

Visar inlägg från mars, 2015

Livet måste få vara orättvist

Bild
Om man kåserar lite i bloggvärlden och inom hästsporten så upptäcker man att det ibland går drev där folk hetsigt börjar debattera mot varandra i sina bloggar. Just nu går det ett sådant drev. Mitt i stormen står Tyra Sjöstedt  . Tyra är en ung och sanslöst vacker modell, som dessutom är egenföretagare inom modebranschen och rik. Och vad bloggar en vacker, rik hästtjej om? Jo, inte helt otippat bloggar hon om skönhet, vackra kläder och sina vackra hästar som hon köper in och har roligt med. Det skulle sannolikt även jag blogga om ifall jag var rik. Nu går ju debatten om ponnymammor som hävdar att Tyra är en hemsk förebild för dagens unga tjejer som varken är vackra eller rika eller har fina hästar. För vi kan ju inte redan i tidig ålder förmedla för unga flickor att livet är orättvist? Det går väl inte...? Eller? Bloggare muttrar och svär över feminism och jämnställdhet och hur Tyra snedvrider idealen och ger flickor komplex i tidig ålder. För mig handlar inte jämnställdh

Tack ELIN!

Bild
Elins födelsedagspresent till mig, som innebar att göra Galishimo fin och fotografera oss, var verkligen awesome. Jag tittar fortfarande på bilderna och upptäcker hela tiden nya bilder som gör mig glad. Det var verkligen så kul, och bra för självförtroendet. Snart är vi där igen! Jag ser sådär lagomt bortkommen ut  och Galishimo bara: "Håll i dig tant, jag kan det här!" .

Galishimos största fan

Bild
Jag ringde till min mamma idag. Galishimos största fan. "Hur gick det med Galishimo idag?" frågade mamma. "Jo... det blåste idag... väldigt mycket..." "Neej det gjorde det ju! Hur gick det?" "Han var jättelugn, men jag vågade inte rida honom." "Jag tror inte mina öron." säger mamma förstummat. "Va?" "Var han lugn?!"  "Ja?" "I den här blåsten?" "Ja... fast jag vågade inte rida..." "Men menar du att DIN häst... alltså DIN arab... var helt lugn trots att det stormade i knutarna?!" "Ja... men..."' "Inser du hur duktig han är!?" "Nej, för jag vågade inte..." "Men tänk efter... det tokblåser och han var lugn och trygg och fokuserade på dig, alltså?" "Ja... men när jag stod där på uppsittningspallen så..." "VA?! STOD HAN STILLA VID UPPSITTNINGSPALLEN?!" "Eh... ja men jag vågade inte.."

Då var man ensam igen

Bild
Då var jag ensam igen. På golvet står en vattenskål men Tervplatsen är tom igen. Det svider lite. Och labradoren som förgyllde helgen, råkade ju som av en händelse vara en Ledsagarhund för blinda. Hon kostar ganska precis en kvarts miljon svenska kronor. Det går inte direkt köpa loss henne... Men ganska nöjd över helgen är jag. Även svindyra hundar måste få springa fritt i skogen och härja i snön och springa fritt bland stubbar och ris. Det har hon fått göra massor denna helg! Jag har verkligen ansträngt mig för att inte vara överdrivet rädd om henne utan låtit henne svansa runt. Det var en jättefin hund!

Kvinnor och träning

Bild
Kathrine Switzer var den första kvinnan att springa Boston Marathon. Trots att funktionärerna försökte stoppa henne, 1967. Det var alltså 14 år innan jag föddes. Det är väldigt, väldigt nyligen. Tänk bara att jag skrivit just den här bloggen i 6 år. Det är tid som bara flyger iväg. Och Kathrine gjorde det där 14 år innan jag föddes, så att jag, så fort jag vuxit upp någotsånär och fått lite pannben själv, kunde springa mitt eget maraton. Jag bliv aldrig ifrågasatt om min förmåga att springa ett maraton. Ingen hindrade mig. Det var "Go, baby! Go!" hela vägen. Av alla!  Nu är samhället nästan tvärtom. På bara tio år har det förändrats massor, det märks till och med i en förändrad kultur på fikarasterna på arbetet. Nu förväntas varje vettig kvinna att träna ordentligt och ta hand om sin kropp, helst ha sprungit en halvmara och det är väldigt konstigt om man åtminstone inte siktat på Tjejmilen under någon period i livet. Ett maraton ser bra ut på CV:t när man söker arbet

Hundvakt

Bild
Det ligger en 3-årig labrador här hemma. Det är en ledarhund som utbildats i Norge, och ägaren är blind. Vi möttes på ett event i höstas och jag blev väldigt förtjust i hunden...  så nu hörde ägaren av sig och frågade om jag kunde ta hunden en helg då hon hade fullt upp att vara värdinna för ett meeting. Om ni tror att ledarhundar är kloka, strukturerade och genomlydiga så kan jag säga att hon är en precis vanlig hund. Hon är full med bus. När inte arbetsselen är på henne och hon går i vanligt koppel så är hon precis som vilken unghund som helst. Jag får tänka på lite grejer som att stanna vid trottoarkanter och trappsteg, hålla henne på vänster sida, inte apportera saker eller göra dragkampslekar med henne. Helst ska hon väl inte busa med andra hundar heller då det kan leda till för stora frestelser när hon går i arbetsselen. Men annars så är det inte så mycket restriktioner. Jag trodde det skulle kännas konstigt med en annan hund hemma, jag trodde det skulle kännas märkligt

Lite vardagsrull

Bild
Inte följt med mig en dag till stallet...? Nähä... men nu får du chansen... :)

Historien om det lilla krysset

Bild
Jag försöker ju få Galishimo att hoppa över ett litet kryss. Vi har kämpat på nu i två månader minst en gång i veckan, ibland även två gånger i veckan. Krysset består av två korslagda bommar, på en höjd av ca 20 centimeter, och de där fyrkantiga vita kuberna är hinderstöd som kallas "sockerbitar". Problemet är att Galishimo är rädd för "sockerbitarna" eftersom det hänt då och då att de råkat röra på sig, ofta i samband med att han råkat riva det ohyggligt svåra hindret, och då låter det "skrap".   Och när en sockerbit låter "skrap". Då är ingenting roligt längre.  Ingenting mellan sockerbitar är för övrigt roligt längre. Galishimo har fått ett bakslag och prestationsångest. Vi har backat bandet till träningen i somras då vi bara lagt ned bommarna på marken, så att hindret på 20 centimeter nu är ett hinder på 10 centimeter.  Men han känner sig tydligen överväldigad och får nästan panik så snart vi närmar oss dem. Lägg till att problemet b

Det blev bättre

Bild
Jag har mått lite dåligt ett tag, ungefär sedan slutet på Januari, och nu på sista tiden så blev det lite tyngre. Jag har haft svårt att fokusera på mitt arbete och känt mig lite vemodig. Jag tycker att jag missat mycket i livet och att jag inte hamnat där jag önskat (37 kvm i Norrland var inte målet jag siktade mot för tio år sedan... när jag bodde i Uppsala län, hade mitt första myndighetsjobb, hoppade fallskärm och dejtade vem som helst med humor. Men livet är förändring, och man förändras. Och då får man välja mellan att antingen spjärna emot livet, eller försöka följa med, och se meningen med det nya...). Det är tur att jag inte bara har hästen utan även vänner, min mamma, och framför allt mina kollegor som jag träffar varje dag och som är kloka och trygga. Till slut så luckras vemodet upp i kanterna och efter en stund släpper det och den vanliga kreativiteten och det allmänna välmåendet börjar bubbla tillbaka.   Och man blir bättre.  Det är så mycket i livet som är rät

Vi gör det tillsammans

Bild
Jag har varit lite trött och inte orkat rida men jag har tömkört och longerat Galishimo i helgen. Vilken underbar häst han är. Vilken power han har. Han uttrycker sig så fint. Han gnäggade från hagen, både lördagen och söndagen när han fick se mig. Han skämtade med mig, drog mig i jackhuvan, och gav mig en puss när jag ryktade honom. Under den lite raggiga vinterpälsen så verkar han vara i jättefin form. Idag var jag glad att jag inte red honom, för han var full av expressionism och energi. Vi tränade över markliggande bommar och han fick kämpa på med sitt lilla krysshinder på 20 centimeter, som han entusiastiskt tog sig över, under buller och bång. Man får ge och ta när man har en häst som Galishimo. Han vägrar bli behandlad som ett djur.   Vi är ju ett team.  Vi gör det här tillsammans. Och den lilla bilden här nedan.. Vad är det här för en liten räka?! Jo det är Galishimo för precis ett år sedan. En för stor martingal som dinglade mellan benen och en matte som int

Klara för start!

Bild
Alla Galishimos papper är inlämnade och godkända av Svenska Ridsportsförbundet! Jag har lämnat stambokskopior och diverse registreringsnummer och intyg. Så nu är Galishimo en godkänd och registrerad Tävlingshäst i Tävlingsdatabasen! Det känns nästan overkligt. Jag som var så osäker på om jag ens kulle börja den där kursen i Grönt Kort för att lösa min egen tävlingslicens. Nu är jag väldigt taggad och förhoppningsfull. Jag tror på Galishimo. Vi ska ju egentligen bara ha roligt och ha något att träna på. För mig handlar det inte om att vinna eller tävla i svåra klasser, utan jag vill bara komma ut och göra lite äventyr tillsammans med honom. Jag har lärt känna så många otroligt trevliga tävlingstjejer med fina hästar, sedan jag köpte Galishimo, så det känns inte alls läskigt att "misslyckas" eller göra bort sig inför dem. Det känns helt enkelt bara roligt! Och det är ju förstås ELIN som fotat så fint!

Jag älskar att se honom skimla!

Bild
Galishimo är ju av en färgsort som heter "avblekbar skimmel" vilket betyder att han blir ljusare och ljusare för varje år. När han blir gammal kommer han att bli nästan helt vit med bara några grå fräknar på kroppen. Det är en slags gen som är snarlik den gen som gör oss människor vithåriga, så hästar kan ha vilken grundfärg som helst, och sedan bli vithåriga på det. Men jag älskar att se honom bli en nyans ljusare för varje år. Och idag upptäckte jag att han hade fått en helt ny vit rand på ovansidan halsen, precis är manen börjar växa, där har han fått en helvit remsa. Så sött. Han kommer att få vackra slingor av dem när de vuxit ut! Och så här mörk var han ju när jag köpte honom... (och så många fler kilon hade jag!)

Livet slår olika

Bild
När jag köpte lösviktsgodis idag så stod det två andra människor och valde godis. Det var en människa som föreföll vara pappa, till den andra människan som föreföll vara en son, i en ålder på ca tre år. Sonen föreföll även ha ett syskon som inte var med. Pappan lyfte barnet, som sprattlade entusiastiskt i den lilla overallen, och visade sonen alla sorters lösviktsgodis som fanns att välja på, även på de övre hyllorna. Sedan tog han sig glatt och tålmodigt tid att låta barnet välja vilket godis han ville ha. Varje gång barnet pekade på en godisbox så öppnade han den och sa "Lite till dig.. och lite till [syskonets namn]" och det tog en jäkla tid, och det verkade som pappan njöt av varje sekund. Ungen också. Det är något med våren. Jag kanske inte hade reflekterat över det för några månader sedan men nu värmer det och svider på samma gång i kroppen, när jag ser dem. Kroppen är fullastad med både glädje och sorg. Ett skepp kommer lastat.  Jag gick vidare och köpte det plagg

Solförmörkelse

Bild
Min kollega var så klok att hon tog med sig fotonegativ som man kunde hålla upp idag, när solen förmörkades av månen... Det blev bara en fin, fin skära av solen när månen täckte som mest. Förutom att jag fick använda hennes fotonegativ för att beundra fenomenet så tog hon även en bild på mig. Själv så känner jag mig som en solförmörkelse. Allt just nu känns frustrerat. Jag är avig mot mina vänner och drar mig undan och söker kontakt om vartannat. Våren sliter lite i mig. Jag blir rastlös som ett djur samtidigt som jag försöker sitta stilla med viljekraft. Jag försöker att tänka att det är just den här kraften jag har nytta av när jag behöver flytta, när jag behöver byta arbete, när jag behöver separera, när jag behöver gå ned i vikt, när hunden behöver avlivas, när svåra beslut måste tas, när nya relationer ska inledas, om man ska öppna upp sig för någon annan. När livet är förändring. Då måste man ha den där extra gnistan.   Den extra kraften är bra i grund och botten. Den defi

Ibland måste man fråga

Bild
Det har ju varit en hel del på nyheterna om Saudi Arabien och kränkningen av mänskliga rättigheter, framför allt om de systematiska kränkningarna av kvinnors rättigheter. Jag har ju nämnt tidigare att jag blivit lite kompis med en arab utifrån intresset av Arabiska fullblod och hur man tränar dem i deras hemland. Hästarna verkar skötas bra men kvinnor får inte gå hemifrån utan män som sällskap, måste täckas i burka för att undvika våldtäkt, de får inte själva ta initiativ till kontakt med män, och sex är inget som får omnämnas, och så vidare. Och nu börjar dom ju kunna engelska ganska bra, dom där rackarna. Inte hästarna, utan människorna. Så det är kul att dela någon video och få feedback. Det är kul, och ibland lärorikt. Så jag har ju min kompis där borta som pratar hejvillt om sina arabhästar och hur han tränar dem. Så då tyckte jag det passade bra att fråga honom om kvinnors rättigheter. Först lite försiktigt och sedan så bombade jag på med vårt barnprogram "Snoppen

Vårkänslor och bilstädning

Bild
Som vanligt så inleder jag våren enligt min egen tradition och storstädar min bil. Invändigt och utvändigt. Det får gärna ta hela dagen. Det tog halva dagen. Tervens hundhår fladdrade runt och trots tålmodigt dammsugande så flög det runt något strå även efteråt. Terven. Nu städar man bort efter henne igen. Förra året som jag vårstädade bilen så satt hon kopplad i skuggan vid ett träd i närheten. Hon vaktade bilen troget, så snart jag lämnade henne och gick in för att hämta rengöringsprylar. Nu finns hon inte längre. Jag försökte trösta mig med att nästa vår kanske jag har en hundvalp som springer runt fötterna när jag städar bilen. Eller två. Man vet ju faktiskt aldrig vad livet bär med sig.  Hur som helst så kompletterade jag denna vårstädning med en nyinköpt ångtvättare mot biltextilerna för att få bort fläckar från förarsätet, och det fungerade fantastiskt. Bilen ser som ny ut! En annan herre betedde sig också "som ny". En sprillans ny unghäst som aldrig någon

Självförtroende

Bild
"Man förstår inte hur svår och känslig han är att rida, förrän man sitter på honom..." sa en vän förvånat igår, efter att hon försökt att rida Galishimo, och efter att hon nästan dråsat i backen. Hon lyckades dra sig upp i sadeln igen, i sista sekund. Galishimo hade ögon som tefat och kände sig kränkt. Jag nickade. "Han ser så lugn och eftergiven ut när du rider och det är inte förrän man själv sitter upp som man inser vad du har att jobba med..." sa hon när hon satt av. Jag nickade.  Jag börjar bli stolt.  Jag börjar kunna rida honom.  Vi börjar bli ett team.  Och det är Han som har lärt mig!   Galishimo för nästan exakt ett år sedan - Mars 2014. .

Att bli äldre

Bild
Jag har märkt en sak det senaste året, som jag förundrats något över. Min mens har alltid varit väldigt kraftfull. Som ett okontrollerat, starkt, okuvat tåg. Omöjligt att stoppa. Man har i princip kunnat ställa klockan efter den. Och den har varit obarmhärtig. Vissa datum måste man kontrollera sig lite extra för att inte få oproportionerliga utbrott, vissa datum måste man äta en inte oansenlig mängd smärtdämpande, och vissa datum så kör man inte bilen onödigt långa sträckor och bokar inte hembesök på arbetet, utan ägnar sig åt "kontorstid" och har med sig extra kläder. Det har alltid varit så och det kommer alltid att vara så. Tänkte jag. Jag har gett vika för naturens kraft. Jag har konstaterat att den är lika svår att stoppa som stormen. Det där tåget kommer och avgår när det är dags och det finns inget att göra åt det. Jag har tränat och levt mitt liv ändå. Ett liv anpassat efter tåget. Men det senaste året har detta monster till tåg krympt. Det har mer blivit.. ja en s

Min mammas nattskräck

Bild
Mamma kom på fredagen och vi hade riktigt mysigt på kvällen. Det är skönt med lite sällskap ibland och det är så skönt när hon kommer och småpratar och hjälper mig med Galishimo. Hon sov med mig i min dubbelsäng och plötsligt fick jag en välbekant flaschback från när jag var liten. Mamma har nämligen ett slags tics, som inte allt för många vet om. Hon har Nattskräck. Det är nämligen så att det finns en strömbrytare i huvudet som slår av nervkopplingar så att man inte springer iväg mitt i natten, trots att man drömmer att man springer. Kroppen "förlamar sig själv" litegrann så man slappnar av när man drömmer, och det brukar bara vara ögonen som är aktiva under de sovande ögonlocken när man drömmer. Men fungerar inte strömbrytaren helt perfekt, exempelvis att den slår av sig innan man kommit in i drömfasen, så kan man under sömnen ha plötsligt uppleva total kontrollförlust eller förlamning, vissa känner att man tappar fotfästet och "faller".  Och det reagerar

Att rida som en ninja

Bild
När man rider Galishimo så måste man vara medveten om ALLA signaler man ger, eftersom han tror att allt betyder något, och responderar på allt. Han responderar på knän, armbågar, händer, andning, sits, ben och fötter när man rider. Alltså måste man vara himla "tyst" med kroppen när man rider för att de "rätta signalerna", det vill säga, det jag faktiskt vill att han ska lyssna på, är det enda som han märker av. Annars försvinner liksom allt i ett sus av störningsmoment för honom. När han gör helt rätt så ska jag genast bli totalt osynlig och följsam i sadeln och inte märkas på något sätt alls. Som en ninja. Jag börjar bli en allt bättre ninja. Vi lär oss.

Grönt Kort!

Bild
Jag har nu genomfört slutprovet och härmed tagit Grönt Kort! Grönt Kort är körkortet för tävlingsryttare! Man ska veta hur tävlingar fungerar och vilka vaccinationer hästen ska ha och vilka regler som gäller. Väldigt bra kurs och matnyttig information. Jag började kursen den 3 februari så vi har kämpat på ett par veckor. Jag har dessutom lärt känna mina kurskamrater och fått ännu fler vänner. Awesome! Jag är bara så glad, så glad... Tänk att man börjar med att köpa sin första egna häst: en liten söt oinriden 2-årig Arabhäst...  jag klarade knappt av att rida in honom, sedan höll han på att stryka med i en olycka, sedan rehabtränas han i ett år, sedan kravlar man sig tillbaka, ibland är vi båda rädda som sjutton... men det går framåt. Långsamt och säkert! Never give up on your dream...  because you never know  what the Lord can bless you with.

Inga promenader har varit förgäves

Bild
Tänk vad mycket några fotografier kan göra. Hur man plötsligt ser sig själv i ett annat ljus. Det går ju bra för oss! Vi har en härlig sommar framför oss! Han blir ju bara finare... .

Plötsligt händer det!

Bild
Plusgraderna kommer. Solen skiner. Galishimo blir lugnare i kroppen. Elin kommer. Idag behövde man bara titta Galishimo i ögonen och inse att inga bockningar kommer att ske denna dag. Han var lugn och rar som en buddistisk munk. Plötsligt händer det! Så jag red, och red och red... Vilken underbar glädje. Det här är ju vad jag väntat på hela vintern! Elin fotograferade och fnissade en hel del över Galishimos uppsyn. "Han ser galet söt ut! Är du säker på att det inte är en welshponny du köpt?!" skrattade hon. Nåja, det blir nog bättre när lite vinterfluff trillat av och vi kommit igång lite mer. Och inte ser han särskilt tjock ut heller... .

Hopp

Bild
Efter gårdagens korta ridtur känner jag lite mer hopp. Galishimo är så känslig och lojal. De senaste två gångerna jag hämtat honom har han lämnat maten, gnäggat och kommit i en flygande trav. När vi kommer nära varandra brukar han ibland humma åt mig. Han är enkel att rida och lyssnar på alla signaler. Då både jag och han är väldigt känsliga så trasslar vi ihop oss i varandra och får backa bandet lite. Men nu kommer våren och vi kan vara i ridbanan igen... då kan vi plocka upp träningen precis där vi slutade.

Celibatlivet rockar!

Bild
   Arbetet har gått hyfsat bra det senaste året. Jag funderar på om det är för att jag varit mestadels singel senaste året och lagt det här med män på hyllan. I går fick jag löneförhöjning och jag har också fått ett fint kontor, men just det är väl inte helt kopplat till prestation utanlite andra omständigheter. Jag känner också att jag brukar vara helt utmattad på fredagar av arbetet, men det börjar kännas bättre och bättre. Jag måste säga att jag trivs på arbetet nu.  Det är skönt att känna så.  Tydligen var jag tvungen att gå i celibat för att få en ordentligt skjuts prestationsmässigt men ingen sambo har någonsin gett mig löneförhöjning så ... Dessa, vita äldre Alfahannar går numera under namnet "Pojkarna"... Nope. Jag föredrar stallkläder... men det här får väl duga...

Trygg Hest

Bild
Idag kändes Galishimo mycket tryggare än igår. Han slappnade av snabbare på longeringen och kom aldrig upp i sin obligatoriska griseknorr och balanstrav, som han brukar härja på med. Han var lite orolig och tittade ängsligt omkring sig, men det är stor skillnad med exempelvis förra året denna tid. Det var mycket lättare att sitta upp på honom. Jag satt länge i sadeln och kliade honom. Sedan har jag börjat med en ny rutin om att backa honom från pallen i stället för att han ska gå framåt, då kanske jag får bort lite framåtanda, om jag har tur. Nu blev det inte så mycket ridning då det kändes ishalt på ridbanan, men det känns hoppfullt inför våren. Han känns mycket mer stabil nu än förra året. Jag testade gas och broms och halt och sidoförande och back. Alla växlar funkar. Det är bara att tuta och köra när underlaget håller! Det känns bra!  Den här tiden förra året gjorde det ju rätt så ont att vänja in honom vid ridbanan... 

Dont fear the reaper!

Bild
På den tiden jag hoppade fallskärm så sjöng jag ofta i planet och sjöng när jag var på väg att kliva ut ur planet. Och det gick ju väldigt bra, faktiskt. Att sjunga - kombinerat med en sannolikt sent utvecklad frontallob- gjorde att jag hade väldigt kul där ett par år. Jag riktigt frossade i min mentala omognad! Jag var väldigt stolt över mitt hoppande. Tyvärr finns inte så mycket kvar på bild längre men Catta fick mig på film när jag landade, den här gången. Men det här med sjungandet var rätt så... ja, det var inte så tokigt. Jag sjöng ofta Blue Oyster Cult - Dont fear the reaper, lite för mig själv sådär, innan jag svingade mig ut. För precis som det är det jobbiga att ta sig upp i sadeln, så var det jobbigaste då att ta sig ut ur planet. En stor skillnad var ju att förut var ju rädslan för att hoppa ut ur flygplan var helt i sin ordning. Det var en rimlig rädsla som andra förstår sig på och respekterar. Att inte våga rida är exakt samma känsla av obehag men det är lättare att

Garageglädjen

Bild
Jag har inte återhämtat mig efter influensan jag haft. Hela februari har gått bort i influensa. Jag har fortfarande svackor efter att jag promenerat eller rört på mig. Då blir jag sängliggandes ett tag. Det enda glädjeämne jag haft är mitt nya garage. Det var jag inte glad över när jag fick det första mars, för då var jag för sjuk. Sedan blev jag glad när jag piggnade till så pass att jag insåg att jag kunde använda det. Sedan fick bilen punktering efter en sisådär 24 timmars garageglädje. Då satte jag mig i ett hörn och grät. Eftersom man blir lite mer sårbar när man är sjuk. Hade jag haft en pojkvän eller en familj eller ett tätare socialt nätverk så hade det här inte varit ett problem. Varför har jag ingen karl för? Har jag inte förstått att man ska bita ihop lite längre i relationer så man vet att man får hjälp med bilen? Sedan  gjorde jag det alla moderna kvinnor gör när de ställs inför bekymmer. Jag satte ut det på min facebookstatus. Detta resulterar till att jag

Ingen valp, ännu...

Bild
En motgång under våren var att tacka nej till att köpa en valp av Linda, på grund av lite omständigheter rörande mitt arbete och ledighet. Lite tråkigt kändes det. Bordercollie och labrador. Jättebra stallhundar, enligt Linda som själv har arab... Det svider lite. Men nu får de växa några veckor till och sedan åka till andra glada ägare som kommer att älska sin valp. Här är Lindas blocket-annons!  .