Att bli äldre

Jag har märkt en sak det senaste året, som jag förundrats något över. Min mens har alltid varit väldigt kraftfull. Som ett okontrollerat, starkt, okuvat tåg. Omöjligt att stoppa. Man har i princip kunnat ställa klockan efter den. Och den har varit obarmhärtig. Vissa datum måste man kontrollera sig lite extra för att inte få oproportionerliga utbrott, vissa datum måste man äta en inte oansenlig mängd smärtdämpande, och vissa datum så kör man inte bilen onödigt långa sträckor och bokar inte hembesök på arbetet, utan ägnar sig åt "kontorstid" och har med sig extra kläder. Det har alltid varit så och det kommer alltid att vara så. Tänkte jag. Jag har gett vika för naturens kraft. Jag har konstaterat att den är lika svår att stoppa som stormen. Det där tåget kommer och avgår när det är dags och det finns inget att göra åt det. Jag har tränat och levt mitt liv ändå. Ett liv anpassat efter tåget.

Men det senaste året har detta monster till tåg krympt. Det har mer blivit.. ja en sån där rostig liten pumpdressin som rallarna hade på 1800-talet. Den har blivit mindre. Mer svårstartad. Mer känslig. Den kräver största möjliga tystnad, för att ens vilja komma igång.

I stället för att följa sin egen klocka så väntar den oftast på helgen eftersom det är lite lugnare då. Jag får gärna dricka lite te och klappa på magen lite vänligt och säga
"Nu passar det va? Gör ett försök... kom igen!" men om jag inte är lugn och harmonisk och Ett Med Universum, så kanske den väntar till nästa helg. När jag äntligen bäddat perfekt och ätit perfekt och återskapat samma sinnesfrid som om jag mediterat på en alptopp, så brukar den lite försiktigt, under lite gnissel och gnäll, komma igång.

Jag försökte förklara för min mamma i helgen att jag har tagit första steget mot klimakteriet för mina hormoner är inte längre en vrålande fors utan ett litet dike som man måste ta hand om.

Hon tror mig inte.

Men jag tror mig. Skillnaden går inte att ta miste på.

.