Min mammas nattskräck
Mamma kom på fredagen och vi hade riktigt mysigt på kvällen. Det är skönt med lite sällskap ibland och det är så skönt när hon kommer och småpratar och hjälper mig med Galishimo. Hon sov med mig i min dubbelsäng och plötsligt fick jag en välbekant flaschback från när jag var liten.
Mamma har nämligen ett slags tics, som inte allt för många vet om. Hon har Nattskräck. Det är nämligen så att det finns en strömbrytare i huvudet som slår av nervkopplingar så att man inte springer iväg mitt i natten, trots att man drömmer att man springer. Kroppen "förlamar sig själv" litegrann så man slappnar av när man drömmer, och det brukar bara vara ögonen som är aktiva under de sovande ögonlocken när man drömmer.
Men fungerar inte strömbrytaren helt perfekt, exempelvis att den slår av sig innan man kommit in i drömfasen, så kan man under sömnen ha plötsligt uppleva total kontrollförlust eller förlamning, vissa känner att man tappar fotfästet och "faller". Och det reagerar man på, på olika sätt. Min mamma reagerar genom att sätta sig upp i sängen och skrika i panik, men hon är ändå inte helt vaken, utan i ett drömtillstånd. Alltså. Det här handlar inte om psykologiska trauman eller själslig oro eller andra konstigheter. Det här är närmast att jämföra med stamning eller tics.
Och nattskräck har min mamma haft, så länge jag kan minnas. När man var ett jättelitet barn så vaknade man till mammas
"Nej... nej nej... NEEEJ!!" när man fick sitt egna rum så vaknade man av mammas
"NEEEJ" från sovrummet bredvid.
Hela tonårstiden, när man var av det mer lättirriterade slaget, så vände man sig irriterat varje natt till det obligatoriska panikskriket från mammas sovrum.
Och nu, när jag är 34, och har mamma här bredvid. Så ligger jag halvvaken med ett leende på läpparna och undrar om hon drabbas av nattskräck även ikväll. Och så börjar man nästan gapskratta när hon plötsligt sätter sig upp och skriker det där välbekanta "NEEEJ!" mitt i natten, som man hört så länge man kan minnas.
"Allt är bra....!" fnissar jag.
"Det vet jag väl..." svarar hon lite generat...
.
Mamma har nämligen ett slags tics, som inte allt för många vet om. Hon har Nattskräck. Det är nämligen så att det finns en strömbrytare i huvudet som slår av nervkopplingar så att man inte springer iväg mitt i natten, trots att man drömmer att man springer. Kroppen "förlamar sig själv" litegrann så man slappnar av när man drömmer, och det brukar bara vara ögonen som är aktiva under de sovande ögonlocken när man drömmer.
Men fungerar inte strömbrytaren helt perfekt, exempelvis att den slår av sig innan man kommit in i drömfasen, så kan man under sömnen ha plötsligt uppleva total kontrollförlust eller förlamning, vissa känner att man tappar fotfästet och "faller". Och det reagerar man på, på olika sätt. Min mamma reagerar genom att sätta sig upp i sängen och skrika i panik, men hon är ändå inte helt vaken, utan i ett drömtillstånd. Alltså. Det här handlar inte om psykologiska trauman eller själslig oro eller andra konstigheter. Det här är närmast att jämföra med stamning eller tics.
Och nattskräck har min mamma haft, så länge jag kan minnas. När man var ett jättelitet barn så vaknade man till mammas
"Nej... nej nej... NEEEJ!!" när man fick sitt egna rum så vaknade man av mammas
"NEEEJ" från sovrummet bredvid.
Hela tonårstiden, när man var av det mer lättirriterade slaget, så vände man sig irriterat varje natt till det obligatoriska panikskriket från mammas sovrum.
Och nu, när jag är 34, och har mamma här bredvid. Så ligger jag halvvaken med ett leende på läpparna och undrar om hon drabbas av nattskräck även ikväll. Och så börjar man nästan gapskratta när hon plötsligt sätter sig upp och skriker det där välbekanta "NEEEJ!" mitt i natten, som man hört så länge man kan minnas.
"Allt är bra....!" fnissar jag.
"Det vet jag väl..." svarar hon lite generat...
.
Jag tror att jag har varit med om den strömbrytaren men under mer kontrollerade former. För femton år sedan tog jag avslappning till hjälp för att kunna somna (det funkade bra). En eller två gånger var jag med om att kroppen »somnade« medan jag fortfarande var vaken. Eftersom jag var beredd på att det kunde hända tyckte jag bara det var häftigt men jag minns känslan att jag inte kunde röra mig ens om jag ville.
SvaraRadera