Garageglädjen
Jag har inte återhämtat mig efter influensan jag haft. Hela februari har gått bort i influensa. Jag har fortfarande svackor efter att jag promenerat eller rört på mig. Då blir jag sängliggandes ett tag.
Det enda glädjeämne jag haft är mitt nya garage. Det var jag inte glad över när jag fick det första mars, för då var jag för sjuk. Sedan blev jag glad när jag piggnade till så pass att jag insåg att jag kunde använda det. Sedan fick bilen punktering efter en sisådär 24 timmars garageglädje.
Då satte jag mig i ett hörn och grät. Eftersom man blir lite mer sårbar när man är sjuk.
Hade jag haft en pojkvän eller en familj eller ett tätare socialt nätverk så hade det här inte varit ett problem. Varför har jag ingen karl för? Har jag inte förstått att man ska bita ihop lite längre i relationer så man vet att man får hjälp med bilen?
Sedan gjorde jag det alla moderna kvinnor gör när de ställs inför bekymmer.
Jag satte ut det på min facebookstatus.
Detta resulterar till att jag blir ivrigt påhejad av människor från hela Sverige. Hejjaropen ekar när det dessutom visar sig att jag inte har något fälgkors som passar till fälgen. Jag hör hur det fnissas ändå från Göteborg till Västerbotten. Jag torkar tårarna och beger mig huttrande ut på jakt efter ett fälgkors. David skriver åt mig att passa mig för de farliga Isvässlorna som är ute den här tiden.
Tillbaka till garaget så får jag inte loss muttrarna, trots fälgkors. Fälgkorset passar fint, men muttrarna sitter för hårt helt enkelt.
Jag vrider, vänder, hoppar, stampar och slår till fälgkorset med en yxa innan jag återgår till mitt tidigare koncept: Sätta mig i samma hörn i mitt garage, numera döpt till "Gråthörnet" och fortsätta min procedur med att gråta.
Till slut kommer en rätt så avlägsen bekant, väldigt otippat. En kollega som funnits lite längre bort i korridoren, och ganska nyligen blivit min facebook-kompis. Hon har med sig sin karl som är minst 120 kilo tung och meriterad tyngdlyftare. Han tar tag i fälgkorset. Bilen lyfter från marken, han ruckar till och ger den en stampning. Med en smäll lossnar muttern... och sedan nästa mutter, och sedan nästa. Jag jublar och tackar och fjäskar när de åker. Det var fantastiskt att få hjälp från så oväntat håll.
Inte långt efteråt får jag en bild från en annan bekant. En bild på ett järnrör.
Och det är MITT järnrör som JAG ska få.
För en riktig kvinna reder sig själv,
men det underlättar ju med järnrör som hävstång till fälgkorset
när Den Riktiga Kvinnan får punktering.
Det är så man tar hand om varandra i Norrland.
Man förser varandra med järnrör.
Och håll käften sen.
Så det hela slutade med Garageglädje. Till slut. Och jag får en insikt om att världen är en ganska bra plats ändå, när allt kommer till kritan...
,
Det enda glädjeämne jag haft är mitt nya garage. Det var jag inte glad över när jag fick det första mars, för då var jag för sjuk. Sedan blev jag glad när jag piggnade till så pass att jag insåg att jag kunde använda det. Sedan fick bilen punktering efter en sisådär 24 timmars garageglädje.
Då satte jag mig i ett hörn och grät. Eftersom man blir lite mer sårbar när man är sjuk.
Hade jag haft en pojkvän eller en familj eller ett tätare socialt nätverk så hade det här inte varit ett problem. Varför har jag ingen karl för? Har jag inte förstått att man ska bita ihop lite längre i relationer så man vet att man får hjälp med bilen?
Sedan gjorde jag det alla moderna kvinnor gör när de ställs inför bekymmer.
Jag satte ut det på min facebookstatus.
Detta resulterar till att jag blir ivrigt påhejad av människor från hela Sverige. Hejjaropen ekar när det dessutom visar sig att jag inte har något fälgkors som passar till fälgen. Jag hör hur det fnissas ändå från Göteborg till Västerbotten. Jag torkar tårarna och beger mig huttrande ut på jakt efter ett fälgkors. David skriver åt mig att passa mig för de farliga Isvässlorna som är ute den här tiden.
Tillbaka till garaget så får jag inte loss muttrarna, trots fälgkors. Fälgkorset passar fint, men muttrarna sitter för hårt helt enkelt.
Jag vrider, vänder, hoppar, stampar och slår till fälgkorset med en yxa innan jag återgår till mitt tidigare koncept: Sätta mig i samma hörn i mitt garage, numera döpt till "Gråthörnet" och fortsätta min procedur med att gråta.
Till slut kommer en rätt så avlägsen bekant, väldigt otippat. En kollega som funnits lite längre bort i korridoren, och ganska nyligen blivit min facebook-kompis. Hon har med sig sin karl som är minst 120 kilo tung och meriterad tyngdlyftare. Han tar tag i fälgkorset. Bilen lyfter från marken, han ruckar till och ger den en stampning. Med en smäll lossnar muttern... och sedan nästa mutter, och sedan nästa. Jag jublar och tackar och fjäskar när de åker. Det var fantastiskt att få hjälp från så oväntat håll.
Inte långt efteråt får jag en bild från en annan bekant. En bild på ett järnrör.
Och det är MITT järnrör som JAG ska få.
För en riktig kvinna reder sig själv,
men det underlättar ju med järnrör som hävstång till fälgkorset
när Den Riktiga Kvinnan får punktering.
Det är så man tar hand om varandra i Norrland.
Man förser varandra med järnrör.
Och håll käften sen.
Så det hela slutade med Garageglädje. Till slut. Och jag får en insikt om att världen är en ganska bra plats ändå, när allt kommer till kritan...
,
Kommentarer
Skicka en kommentar