Livet är förändring

Kristi himmelfärdsdag har inneburit att jag inte behövt arbeta. Det var ett bra läge att stoppa Galishimo i transporten och åka till ridhuset. Vi har ju inte varit där så mycket i år efter att jag lade ned ambitionerna lite. Dessutom blir jag ju rätt så rädd ibland, och kände mig ganska slut efter ridhusträningen. Jag har ju förstått mer och mer, med åren, att ridrädslan egentligen är ett symtom på att jag inte återhämtar mig ordentligt i livet i stort. Har jag jobbat hårt och återhämtat mig för lite så är ridningen ofta den lilla droppen som får bägaren att rinna över, så det är inte så tokigt att ta pauser för återhämtning. Idag slet blåsten i fogarna i ridhuset, och det både knakade och knäppte, men träningen gick ändå hyfsat bra. Galishimo var lite återhållsam med energin och jag fick driva honom en hel del, särskilt i galoppen hade han handbromsen i, och jag blev väl lite osäker och drev inte riktigt så mycket som jag borde. Men det kommer fler tillfällen att träna mod i ri

Elin, som förut varit medryttare till Galishimo, hälsade på oss i lördags. Jag bjöd henne på en ridtur med Galishimo och hon bjöd på bullar. Hon har ju både sambo och hus och hundvalp kombinerat med heltidsstudier så det händer mycket roligt på den fronten! Jag glömde tyvärr helt bort att jag hade en mobil och hade kunnat filma dem. Jag märker att jag låter lite annorlunda när jag pratar om Galishimo nu, jämfört med förut. Jag är mycket mer nöjd med honom nu när han lugnat ned sig och går att lita på i betydligt högre utsträckning. Att köpa en westernsadel blev succé och uteritterna blir bara stabilare och stabilare. Det var roligt att visa upp honom och den fina form han var i, och vad vi övade på. Jag passade även på att göra en galoppövning då jag "rundade" Elin med ganska liten marginal där hon stod på marken, och Galishimo tog lydigt och bärigt en bra galopp med snäv sväng runt henne. Jag var hur nöjd som helst.  Bild från min uteritt med Galishimo i söndags. Förut

Jag och Björn for ut med Galishimo idag, söndag. Jag blir lite full i skratt när jag tittar på filmerna från hjälmkameran då jag fnissar och pratar så mycket. Det låter verkligen lite goofy men det bjuder jag på. Det låter nästan som att jag pratar i telefon med någon som inte hörs, men jag pratar faktiskt med Galishimo och jag kan plötsligt börja skratta när jag märker att han får lite plötslig energi. Det tror jag för övrigt är hästars sätt att fnissa på; när de plötsligt får lite livligare steg utan anledning. Det märks bara inte så tydligt på filmen då jag håller igen den energin när den kommer. Sedan ropar jag på Björn lite då och då och ibland hör han mig, och ibland inte. Men just idag spelade det inte så stor roll...

Idag var det riktigt grått och regnigt så jag återanvänder förra veckans bild på Galishimos löshoppning. Han var otroligt duktig denna kväll och gör stora framsteg varje gång. Det är ju väldigt olikt honom att vara så lugn och göra så fina framsteg, så jag har verkligen försökt att tänka igenom varför han responderar så bra på löshoppningen helt plötsligt. Denna fredag kunde han ligga stadigt på en större volt i galopp och självmant hoppa varv efter varv i lugnt tempo utan att jag drev på honom. Jag skickade bara ut honom på uppdraget och han höll det. Hoppen blir lugnare och mer precisa för varje gång. Det enda jag kan komma på att jag gör annorlunda denna säsong är att jag ägnar ganska mycket tid åt att bara stå bredvid honom och göra ingenting. Jag vet inte om detta sänker oron hos honom och ger honom mer tid att tänka. I stora drag kan jag gissa på att jag står stilla och "hänger" med honom i frekventa pauser, lika mycket tid som jag tränar honom. Så om jag är på r

I onsdags fortsatte den dåliga magkänslan. Den krockade tyvärr med Galishimos dåliga magkänsla. Han hade upptäckt att björkarna slagit ut. Jag försökte djupandas. Han var förfärad. Och lite förolämpad. Skulle björkarna få slå ut sådär och prassla för vinden helt ostraffat? Jag höll på att bryta ihop. "Jag orkar inte mer, förlåt..." stånkade jag, med glansig blick till Ebba som red Rand. "Det är helt okej!" sade Ebba glatt. "Eller jo förresten... jag provar lite till..." flåsade jag och skrittade vidare. Galishimo såg en björk till. Och blev ännu mer förfärad. "SÅG DU?!?" utbrast han till Ebbas häst Rand och vände sig hastigt om. "Jag tänker inte ens bemöda mig ett svar på den frågan." svarade Rand, lätt uttråkad.  "Jag... klarar... inte mer..." sade jag igen till Ebba. "Vi kommer att överleva! Jag räddar oss!" sade Galishimo. "Det är dig jag är rädd för." försökte jag förklara för Galishimo. H

Eftersom jag är nöjd med mitt liv, min häst, och allt som händer på jobbet, men känner mig lite trött, så har jag börjat snegla lite på min kost igen. Jag tror verkligen på talesättet att "magen är vår andra hjärna" och att bukhjärnan, eller det enteriska nervsystemet (ENS) även kan påverka hur vi mår och känner oss. Forskningen fokuserar ju starkt på detta område och verkar hitta både det ena och det andra sambandet. Man har bland annat sett att glädjeämnet serotonin till största delen produceras  magen och inte alls i hjärnan, som man trodde förut. Efter att det glada serotoninet producerats i tarmen så åker det med blodomloppet rakt upp i hjärnan och får oss att känna att livet är allmänt gött. Och hur tarmen producerar serotonin påverkas ju av vad vi äter. Är det mitt rätt så stora intag av Huel som försämrat magkänslan? Teoretiskt sett så borde den förbättra magkänslan då det är ett hälsosammare alternativ än vad jag ätit tidigare.  Men det kanske är omställningen som

I dag åkte jag till stallet bara för att pyssla med Galishimos man. Det tar ett tag att genomföra, nu för tiden. Han hade vanliga flätor på kursen och jag kände att jag ville vika ihop dem för att undvika nötning. När jag kammade ut flätorna såg de ut så här, jag tog faktiskt en sax och toppade någon centimeter av manen för att få en lite jämnare kant. Sedan buntade jag ihop allt i små knutar. Galishimo har kliat av sig ganska mycket man vid manken så jag har försökt att smörja in det området med salva så får vi se om han fortsätter klia eller inte. Men vilken skillnad det blivit jämfört med ett år sedan, som på bilden nedan!

Jag har inte haft tid att blogga i veckan, vilket är lite synd då det är mitt sätt att avrunda dagarna på. Det har hänt en hel del roliga och intressanta saker på arbetet som tagit några extra plustimmar. Galishimo har använt sina små arabfötter så snabbt han kunnat för att kunna hänga med Ebba och Rand tidigare i veckan. Jag har en film på det men jag skrattar så nervöst och spänt att filmen med orginalljud kommer att bli sekretesstämplad för all framtid. Men roligt hade vi! Galshimo har löshoppat igen och har gjort det bättre än någonsin! Han har börjat stanna innan hindret och titta på det en stund och sedan bestämmer han sig självmant för att hoppa, och då blir det en riktigt rund fin båge över hindret. Det kanske ser värre ut i första anblicken då han stannar av innan hindret, men i det stora hela är det ju jättebra att han inte stressar sig över hindret. Vi får se utvecklingen! Målet är ju egentligen inte att han ska bli bättre på att hoppa med ryttare på ryggen, utan snarar

Sådärja. Ett riktigt ruskväder har gjort att jag kunnat ägna mig åt städning och tvätt utan dåligt samvete. Min skitiga blå ridkappa är nu åter mörkblå och luktar gott. Två andra jackor är tvättade och luktar jättegott, sängkläder är bytta, ridhandskarna är åter svarta och glansiga, alla ridbyxor är tvättade, och min westernsadel som hunnit få ett ordentligt lager damm i sina mönster är nu grundligt rengjord och smörjd med läderbalsam. På några ställen krävdes en tandborste för att få mönsterna rena, mörka och glansig. Björn tyckte att det var en given aktivitet att följa mig till stallet och smörja sadeln, och jag undrade flera gånger om han verkligen, verkligen, inte hade något roligare för sig? Men nej, han tycker om att hänga med mig och han gillar även att greja med saker. Vad vi gör verkar inte spela honom så stor roll. Det är därför jag gillar honom. Han gav mina jodhpurs en ordentlig rengöring och smörjning när vi ändå var igång med lädervården. Sedan åkte han nöjt ivä

Den där klimatgrejen som jag var så stolt över att jag köpt. Ni vet, den här... den såg ju väldigt liten och behändig. "Portabel och tyst" beskrivs den som. Därför blev jag lite förvånad när den visade sig väga så många kilo att jag knappt kunde rubba den ut ur bilen för egen maskin. Måste dock säga att det, som av en skänk från ovan, gick förbi en ung man som bäst beskrivs som Hulken. Jag har aldrig sett honom förut. Har ingen aning om vem det är. "Behöver du hjälp?" sa Hulken. "Nej, då..." sa jag. "Det där ser inte bra ut. Jag hjälper dig gärna..." sa Hulken. "Nämen... den ska upp tre trappor, jag tänker dra upp den ett trappsteg i taget..." "Om du bara släpper taget så lyfter jag upp den åt dig.." sa Hulken. "Så trevligt men.." "Släpp nu..." sa han vänligt. "Släpp.." sa han igen. Och jag släppte. Sedan bar Hulken upp hela paketet i min bostad. "Lyfter du i yrket, eller...?" frå

I lördags red jag Galishimo på dressyrkurs. Visserligen har jag lite lägre förväntningar nu när jag rider i westernsadel, bland annat åker ju benen fram en hel del, men jag och Galishimo fick inte riktigt till ridkänslan, förmodligen för att vi fick lite nya övningar som vi inte riktigt begrep oss på. En slags väldigt snäv shoulder in på volt där både jag och Galishimo tappade framåtbjudning och styrsel. I teorin förstod jag övningen men jag hade svårt att få till den från sadeln. Jag kommer att undvika nötande, och i stället göra övningen avsuttet några pass, innan jag provar uppsuttet igen. Det brukar fungera bra. Instruktören trodde att Galishimo förstod vad jag menade men struntade i det, jag är ganska säker på att han inte förstod vad jag menade, helt enkelt för att jag inte själv förstod vad jag menade. Så jag backar bandet och ska fixa denna hemläxa, men jag ska göra en liten annan approach på den. Inspirerad blev jag i alla fall! Lite spänd, lite stolsits, lite allt m

Jag, Björn och Galishimo löshoppade på fredag kväll. Eller Galishimo löshoppade och vi beundrade hans mod. Det blev lite väntetid då ridbanan då den användes så vi fick avvakta ett tag men sedan så var det bara att köra på!   Galishimo har ju löshoppats varje vecka och jag lägger upp hindret på exakt samma sätt varje gång, så han ska känna igen så mycket som möjligt. Sedan får han gå över den markliggande bommen tre varv i skritt åt det ena och det andra hållet, sedan höjer jag bommen till ca 20 cm och så får han ta den i trav tre varv åt vardera hållet, gospaus, och sedan galopp enligt samma rutin. Det blir alltså ca 12 hopp, kanske några mer om något gick dåligt, och tar ungefär tio minuter. Jag tycker han verkar fungera bäst på korta pass när han hoppar så det inte blir ett så stort projekt. Det som tar tid är alltså att bära fram, och bära bort, hindermaterialet och bommarna. Träningen går på en grisblinkning. Han blir allt mer avslappnad och jag tycker han verkar tänka

Det har blåst sex sekundmeter idag och jag var väldigt nervös innan jag och Ebba skulle ut och rida. Galishimo brukar inte vara enkel i blåsten. Under flera års tid tog jag aldrig ut honom ur hagen när det blåste mer än sju sekundmeter, för han var så sprattlig, och det kändes inte säkert att hålla på med elektriska linor vid hagen när man inte litade på hästen och var rädd han skulle lyckas trassla in ett ben eller något i dem. Men det var gamla synder och Galishimo var mer än väl motionerad idag. Igår hade vi ju en helkväll och idag borde det inte pysa ut så mycket överskottsenergi. Och så hade vi ju Ebba och Rand med oss. Ebba ville rida barbacka. Hon och Rand är inte typerna som jagar upp sig för lite slamrande lastvagnar och fladdrande höpåsar. Nehej då. De körde på som vanligt. Det är därför de är så bra ridsällskap till mig och Galishimo. Galishimo var också väldigt lugn. Jag kände redan vid uppsittningen att han inte hade bråttom någonstans. Jag red runt på ridbanan

Mina stackars misskötta blommor... Jag tror att jag har mer energi än vad jag haft på länge. Inte sådär att jag känner mig som en supermänniska eller duracellkanin, jag märker bara att saker lättare blir genomförda. Och så känner jag mig fysiskt friskare och mindre infektionskänslig. Ett exempel på ökad energi var nu, under lunchrasten, då jag snabbt svängde förbi Blomsterslottet och köpte några större krukor, jord och lite pinnar. Det var antingen det, eller helt nya blommor så de andra kunde åka på soptippen. Jag bestämde mig för att rädda de eländiga blommor jag hade. Hur skulle jag kunna leva med att jag fortfarande, vid 38 års ålder, misshandlar mina blommor till döds? Jag borde visa folk bilder på mina halvdöda blommor, när de frågar om varför jag inte har barn. Två blommor fick större krukor och ny jord. Den där orkidén i mitten verkar ju märkligt nog överleva mot alla odds och dessutom blomma, så den vågade jag inte sätta om. Jag tog bara det liggande blomskotten och

Jag testade Huel för första gången idag. Det är ett veganskt pulver som består av havre, ris, ärtor, kokonöt, och frön och grejer, som har en sammansättning som ska ge mig ett näringsmässigt fulländat mål med både proteiner, fleromättade fetter, fibrer och annat. Det enda som jag hittat brist inom är att det kan innehålla lite för lite salt om man ersätter allt för många måltider med det, så blir man saltsugen ska man salta den andra maten mer. Detta är alltså inte ett dietpulver utan en väldigt snabb och näringsrik middag. Tanken är att jag ska få i mig vettig mat på två minuter i stället för att hålla på och greja onödigt i köket, om jag är trött eller vill till stallet. Det smakar mjöl. Men det gör mig inget. Väldigt neutral smak. Innehållet i huel.  Jag blev nyfiken direkt jag fick paketet och tog tre skopor med vatten till middag. Det kändes väldigt lättdrucket och jag undrade hur länge jag skulle räcka på det. Jag räckte överraskande länge. Jag tror jag var i stallet i

Tränaren jag red för, för några veckor sedan, upptäckte en stor skillnad nu efter uppehållet, då jag inte ridit för någon. "Du har börjat använda sitsen JÄTTEMYCKET!" skrattade hon och fortsatte: "Hur gick det till?" Och hon har rätt. Jag använder benen mindre och mindre och sitsen mer och mer. Det började i vintras när Galishimo krånglade när vi gjorde serpentinbågar och vägrade gå fram i de raka delarna av serpentinbågarna. Han var jättesur hela tiden och jag kände mig från början förtvivlad. Alla hästar kan ridas i serpentinbågar, varför blir han så grinig?! Sedan upptäckte jag att han blev mindre sur om jag verkligen visade med hela sitsen vart vi så småningom skulle vända. Han gillade inte att jag red honom rakt fram mot ett staket utan att ge minsta vink om vart vi var på väg. När jag började "hinta" med sitsen i rakriktningen så blev han nöjdare då han mentalt kunde förbereda sig på vart vi skulle. Och sedan har det bara fortsatt. I en l

Igår var jag lite förkyld, och eftersom även Galishimo var trött på gårdagens ridning så blev det en bra dag att vila från ridning. Jag har i stället klippt Björn. Det var bra att klippa Björn när jag var lite sjuk, jag var trött och lite irriterad och tänkte "Äh men va fan jag klipper bara och så ser vi vad som händer" vilket faktiskt gav ett strålande resultat på betydligt kortare tid. Grejen är väl den att jag kan ha varit väldigt noggrann med symmetri tidigare gånger jag klippt Björn, det är ju bra att nerda ner sig på detaljer, men själva grejen är ju att han, precis som alla andra, har virvlar och hår som lägger sig osymmetriskt. Så i stället för att kämpa emot det så följde jag (mer eller mindre omedvetet) med hans naturliga asymmetri och klippte håret lite kortare på vissa ställen och lite längre på andra. Exempelvis kortare vid virveln eftersom det är där håret brukar stå rakt upp, och lite längre där håret lägger sig fint på sidan. Luggen har inte en enda nivå a

Mamma och Björn kom för att hänga med mig när jag red Galishimo, idag. Det låg snö i luften och kändes lite kyligt. Jag tänkte att det var läge att rida på fältet då han galopperat så mycket där igår, med longerlina, men just när jag skulle sitta upp blev jag nervös och fick lite pirr i magen. Tänk om han får frihetskänslor av stallet och får bråttom hem? Galishimo fick inga frihetskänslor. På sin höjd fick han godiskänslor. Han hade inte bråttom någonstans. Han orkade knappt pinna runt i galopp överhuvudtaget. Jag fick övertyga honom lite. Men han var alldeles mjuk i kroppen och gjorde verkligen sitt bästa. Några vänner bar lite hindermaterial på ridbanan och han brydde sig inte ett smack, han brydde sig heller inte när andra hästar passerade och reds vidare heller. Han var här och nu. Och jag blev jättenöjd. Den här billiga ridjackan som jag köpte från Hööks förra året, har jag börjat använda allt mer. Den passar ju jättefint! 

Jag har varit väldigt självbelåten på bloggen ett tag nu, och nu fortsätter vardagsskrytet. Jag har inte ens mage att hålla låg profil. Jag longerar, löslongerar och hoppar Galishimo under ett pass i veckan nu. och veckans pass inföll denna fredagkväll. Vi har ju många år av longering i bakfickan och trots att det inte varit ett tydligt mål för mig så har det blivit så mycket bättre. Numera kan jag inte ha annat än ett brett leende på läpparna när jag longerar honom. Jag är som en sol och han är planeten som cirkulerar runt mig. Hela tiden är han fokuserad på mig, och vad jag vill. Han orkar galoppera på ett helt annat sätt i år och bär sig så mycket mer balanserat. Jag kan skicka ut honom på en stor volt, eller locka in honom på en pytteliten volt, allt i en taktfast galopp. Det är så nära dans man kan komma. Bilderna är gamla från en tidigare löshoppning, men upplevelsen är bara någon timme gammal. Dessutom stod han vid utgången och väntade hoppfullt på mig, bara vid ljude

För precis ett år sedan lades det mången tid och tusenlappar på min hästtransport. Det var så drygt att jag tror jag fick min första och sista migränattack när jag höll på med den. Den fick två nya sommardäck, ny färg under dramatiska omständigheter , en ny registreringsplåt som beställdes från trafikverket (som givetvis inte passade), nya handtag (som inte passade) och lås (som inte passade) och en ny kulhandske (som överraskande nog passade). Jag var väldigt sur den här tiden förra året. Och trött. Och kände mig fattig. Mitt inre jag tyckte inte att jag skulle lägga pengar och så mycket tid på själadödande jobb. Varför ska man tjäna pengar om man inte kan göra något roligt för dem?! Och hur eländet såg ut för tre år sedan ska vi väl inte ens gå in på... Men i år känns det betydligt bättre. Nu, ett år senare, lämnade jag in bilen och transporten för däckbyte på Vianor igen. Vianor bytte alla åtta däck, tvättade vinterdäcken, lämnade dem till förvaring inför nästa säsong,