En blåsig superritt

Det har blåst sex sekundmeter idag och jag var väldigt nervös innan jag och Ebba skulle ut och rida. Galishimo brukar inte vara enkel i blåsten. Under flera års tid tog jag aldrig ut honom ur hagen när det blåste mer än sju sekundmeter, för han var så sprattlig, och det kändes inte säkert att hålla på med elektriska linor vid hagen när man inte litade på hästen och var rädd han skulle lyckas trassla in ett ben eller något i dem.

Men det var gamla synder och Galishimo var mer än väl motionerad idag. Igår hade vi ju en helkväll och idag borde det inte pysa ut så mycket överskottsenergi. Och så hade vi ju Ebba och Rand med oss. Ebba ville rida barbacka. Hon och Rand är inte typerna som jagar upp sig för lite slamrande lastvagnar och fladdrande höpåsar. Nehej då. De körde på som vanligt. Det är därför de är så bra ridsällskap till mig och Galishimo.




Galishimo var också väldigt lugn. Jag kände redan vid uppsittningen att han inte hade bråttom någonstans. Jag red runt på ridbanan och han verkade inte särskilt intresserad av fladdret, men jag rös när det stormade till och ven i plast och metall utanför ridbanan. Ebba och Rand galopperade runt obrytt.
"Jag står här och tittar på en stund..." harklade jag mig ursäktande och gled diskret av Galishimo.



Sedan gick vi ut ur hagen, förbi höbalarna och jag kände mig redo att sitta upp. Sedan följde ett supertrevligt pass där Galishimo verkade helnöjd med livet. Han stirrade ytterst lite, förutom på några enstaka saker som han tyckte inte borde vara här idag eftersom de inte var här förra veckan. Galishimo är en stjärna på Memory. Han kommer ihåg allt. Han skvallrade om några avverkade träd, och en hiskeligt ondskefull kvinna med sitt rullande massförstörelsevapen... eller om det var en barnvagn. Men i övrigt var han kanonfin. I blåsten!
.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer