Livet är förändring

Jag vaknade i morse och kände en känsla jag inte känt på länge - jag är hungrig! Äntligen! Jag vill äta allt jag kommer över och behöver inte alls plikttroget truga i mig mat för att fungera. Jag har ätit en butterbulle och plopp med djungelvrål. Jag känner mig utvilad, i stället för sliten, när jag vaknar på morgonen. Jag blir lite trött när jag promenerar men inte alls så magen vill krascha eller att jag blir yr. Det går lättare att jobba och fokusera nu, och eftersom vi har nya restriktioner att jobba hemma om vi inte känner oss friska, så är det inga problem att jag jobbar hemifrån och har digitala möten. Jag var på väg att rida Galishimo efter rakbanan och jobba på hans runda kalaskula efter jobbet i måndags, men orken tröt och Ebba hoppade spontant upp på honom och for ut med en kompis. De travade på ordentligt för arabmagens skull. Galishimo hade varit lite "på nippran" några gånger men Ebba är duktig att hantera hononom. Det blev med andra ord en bra kväll för både

Nu när jag sovit på saken så har tjockis-ångesten lagt sig lite. Jag får satsa lite på travhästarnas rakbana vid tågrälsen och försöka få in ett sådant svettigt snabb-pass i veckan. Han har ju blivit lugnare med tåget när det passerar, och jag satt ju till och med kvar i sadeln när tåget kom i vintras. Så, om vi har en bra rakbana, och jag fortsätter försöka träna intervaller på den, så kanske det blir bättre för den lilla trinda arab-magen. Förra året så övade jag mycket på att rida rakbanan så snabbt som möjligt, men det skapade mycket spänningar. Nu ska jag dra lärdom av detta och i stället göra tvärtom, rida länge och fram och tillbaka flera gånger innan jag bygger upp ett tempo. Så får vi utvärdera om detta blir bättre!  Han har ju verkligen blivit lugnare.  I går åkte jag med honom till ridhuset för att träffa Anna och angloaraben Pride. Vi var i gamla ridhuset igen och jag kan inte låta bli att läsa text som jag tidigare skrivit om hur han varit där, bland annat från septemb

Såhär på kvällskvisten har jag tittat igenom filmerna från dagens ridning och jag har vansinnigt med "tjockis-ångest" över Galishimos mage. Han höll sig ganska okej för en månad sedan, men när jag blev sjuk och underlaget blev än värre så poppade han upp en storlek till och det... tja det ser inte bra ut. Lyckligtvis så har han inte så mycket fett på rumpa och hals, vilket brukar öka risken för hälsorelaterade sjukdomar, utan han har bara rätt och slätt en rund mage.  Det är ju lite skambelagt att ha en tjock häst. Jag måste förklara mig genom en snårig väg av motargument om att jag inte alls tycker det känns bra att låna ut Galishimo för medryttare, av flera dåliga erfarenheter under flera års tid, det är inte säkert att rida honom i mörker eller efter trafikerade vägar. Det blir inte så bra heller att sätta honom på box och helst vill jag inte flytta honom till "Halm-hagen" heller, då han gått med samma flock i flera års tid och lätt blir ängslig. Det blev he

Denna bloggplats hänger inte riktigt med i den tekniska utvecklingen. Jag hade velat lägga in en liten animering men blogspot kan inte länka animeringar. Denna lilla hemmaflagga både blinkar och wigglar enligt konstens alla regler. De små ljusa plupparna vandrar motsols runt dem, och hemmaflaggan ger ett allmänt festligt intryck. Nu försöker vi stanna hemma och inte sprida så mycket virus! Det är riktigt roligt att vara kreativ. Jag har verkligen saknat det. Jag är glad och tacksam att jag blaffade på med 15.000 kr rakt av bara på impuls. Det var en bra impuls och jag kände väl intuitivt att detta var rätt för mig. Jag längtar till sommaren och att jag blir helt frisk så jag kan fortsätta utforska programmet. Förresten, så blev inte bilderna på kollegorna så populära. Jag kunde inte hålla mig och visade stolt en bild på en kollega för denne, jag hade ansträngt mig för att rita fint och avspänt utan att göra mig rolig på någons bekostnad.. Hen blev dock inte alls nöjd. Hen undrad

Jag har blivit sämre igen, och igår natt kände jag mig krasslig igen och kunde inte somna förrän 02.00. Men jag är inspirerad att komma igång strax, och har besökt ICA för att fylla på mitt hästförråd med proteinbars igen. Det är svårt att veta vilken nivå jag ska lägga på isoleringen när man mår bra ena dagen och sedan får en dipp då man känner sig dålig i några timmar. Jag hostar åtminstone inte, jag använder handsprit, och jag har jobbat hemifrån. Proteinbars är superbra att ha i stallskåpet. De håller i flera månader, de är inte tillräckligt goda för att man ska vilja äta det i onödan. Men om man verkligen är hungrig och vill stanna kvar i stallet en stund, så är de perfekta och slinker ned utan problem. De mättar länge också. Jag har inga favoriter så jag köper lite av varje. Det kan vara bra att kunna bjuda stallvänner också om de är trötta. 10 proteinbars är ca 200 kronor. Dyrast var denna Snickers Protein för 25 kronor. Hoppas de levererar!

Sverige gör sig redo för en coronakris denna vår. Det är osäkert hur detta virus påverkar samhället, livet, marknaden, på sikt. Kanske märks det knappt alls, eller kommer det att slå hårdare än tänkt? På jobbet så omprioriterar vi till att arbeta med olika scenarion och hur vi skulle kunna lösa dem. Regeringen planerar väl att ge näringslivet 300 miljarder och kommer förmodligen att stötta även andra verksamheter för att klara den eventuella krisen utan att gå under. Problemet är väl att pengar inte bara kan tryckas ut, utan att man på något sätt tar tillbaka detta i framtiden, med exempelvis höjda räntor på lån eller att man behöver betala högre skatt. Det skulle kanske inte komma i år, men om två år? Tre? Vi hade redan en inkommande lågkonjuktur innan denna utmaning kom, och det känns som att stora sjuktal inte direkt kommer att stimulera samhället. Märkligt nog pratas det inte om exempelvis höjda reporäntor i framtiden, men man kan se en osäkerhet genom att Hemnet rapporterar en

Jag har piffat upp torsdagens föreläsning med bilder. Bland annat en bild på mig själv när jag håller torsdagens föreläsning. Det går bara snabbare och lättare att teckna nu, riktigt roligt! Uppstartsträckan för att komma igång var ganska lång och motig men nu rullar det bara på, och jag kommer allt lättare in i tänket. Sedan ritade jag även av två av mina kollegor, som också varit med i projektet, och jag väntar med intresse på att få se deras reaktioner under föredraget. Sedan tog jag Galishimo på en promenad som inte blev så behaglig tillsammans med Ebba och Rand. Jag kände mig yr och blev rädd för att behöva besöka toaletten akut, och det hade varit en synnerligen besvärlig situation eftersom vi var 30 minuters promenad från en toalett och gick i ett område fyllt med öppna vita fält och några ensliga lövlösa träd. Men magen sansade sig. Galishimo var glad, rufsig och gul. Jag har inte orkat sköta om honom ordentligt och han har struttat runt utan täcke och rullat sig i bajs.

Torsdagkväll började jag snegla på Ipaden mellan yrsel och feberkänningar, och började klottra lite. Sedan så följde en kreativitetsbomb av konst vid minsta lilla anmodan av ork. Det började lite soft med något enkelt och peppande att pyssla med. Sedan så insåg jag att man kan "maskera" bilder och började förstå olika metoder för att få det att se bra ut. Så då började jag leka med detta. På fredag eftermiddag så var jag betydligt friskare och min hjärna gick bananas på hur roligt det var att måla och greja. Och idag, på lördagen så klämde jag ur mig en bild på Galishimo som jag blev otroligt nöjd över. Det ser ut som att han är en karaktär i en trevlig barnbok. Jag har till och med beställt den på canvas för jag skulle vilja ha den här hemma vid matbordet. När jag fått gå in i denna bubbla av kreativitet, som jag egentligen bara kan gå in i eftersom jag varit isolerad i nästan en vecka, så är det lite svårt att komma tillbaka igen. Det känns jo

Okej, nu är jag inte lika orolig längre. Jag är sjuk men blir inte läskigt sjuk utan bara febersjuk och utan aptit. Jag tittar på Netflix och Youtube och känner lugnet. Kanske orkar jag titta till Galishimo men jag är inte helt säker. Galishimo står ju på lösdrift fullt med hästar och folk så han klarar sig utan mig om det skulle knipa. En liten rolig detalj med det hela är att jag verkar gå ned i vikt snabbt, vilket jag innerst inne är smygnöjd med. 65,3 kilo sade vågen i morse, i stället för mina tjuriga 67-68 kilo som jag inte kunnat rubba de senaste veckorna, inte ens med 50 pass på gymet. En ordentlig sjuka var alltså mer effektivt än gymträning. Nu är aptiten jättelåg och jag har dessutom Huel som basföda. Jag har Huel dels för att jag inte borde gå på affären och handla om jag är sjuk, men även för att jag inte orkat fixa mat på annat sätt. Och jag har Huel för typ ett halvår framöver. Minst tolv kilo pulver. Jag skämtar inte. Jag beställde det i februari innan coronapanike

Feber-elände. Mycket dålig tajming att ligga sjuk i sängen en hel dag just under Corona-paniken. Jag inledde sjukan lite skämtsamt med: "Jag har lite feber, typiskt va, haha..." men är nu mindre kaxig allt eftersom timmarna går. Och från att ha tänkt:  "Vore ju bra om jag fick viruset nu på en gång så jag slipper oroa mig hela våren"  så har det blivit lite mindre positiva tongångar. Men vem blir inte mindre positiv av att ligga i sängen i 24 timmar? Om några år kanske vi skrattar åt Corona-paniken men just nu känns det lite olustigt eftersom ingen riktigt vet vad det är.  Lite halvtrist att vara ensam i ettan också. Jag vet ju att jag har grannar och vänner nära men ändå... jaja, hade blivit mer stressad av att ge någon stackars medboende denna feber. Eller vad det nu är jag har. 

På söndagmorgon så åkte jag med Galishimo till ridhuset för att träffa Anna och angloaraben Pride igen. Det blåste ute så det var skönt att åka till ridhuset i stan och träna lite i lä, med bra underlag. Galishimo är ju för go´nu! Det är verkligen enkelt att åka iväg med honom ensam och han vet precis vad han ska göra och gör det själv. Jag känner mig trygg med honom i transporten. Vi var i gamla ridhuset och han var lugnare än någonsin. Det känns som att jag alltid skriver eller säger att han är "lugnare än någonsin", men det är så många små framsteg nu som gör mig själaglad. Han är mjuk som smör i serpentinbågarna och jag behöver bara ändra vikt och rikta om axlarna så gör han fina, fina, svängar. Åt både höger och vänster.  Det känns som att jag fattat serpentinbågar mycket bättre nu också, och att jag inte behöver "styra" mig genom dem med för mycket tyglar. Först kopplar jag in sittbenet, sedan vrider jag överkroppen, och SEDAN tar jag med mig hästen. Seda

Nu har jag passerat 50 pass på gymet, sedan årsskiftet, säger mobilen som spårar mina pass. Jag startade lite innan. Men i stora slängar, med en vilovecka efter akutbesöket, så har jag tränat ungefär fem dagar i veckan i lite över tio veckor. Det blir 50 pass. Jag har kört Biocircuit (lätt styrketräning i förprogrammerade stationer) och konditionstränat 20 minuter på det, alltså 50 minuters träning per pass. Märker jag någon skillnad av 50 träningspass? Nja. Inte så mycket kroppsligen. Sådär ser jag ut när jag flexar. Magen är fortfarande kvar. Jag är tveksam om jag gått ned i vikt men kanske ett kilo eller så. Jag kan väl inte påstå att det är några chockerande omvälvande förändringar kroppsligen. Men i övrigt så märker jag följande skillnader: - Jag grubblar mindre - Jag sover ännu bättre (jag sov bra redan innan men nu har jag uppnått ett stabilt sömnmönster näst intill perfektion) - Jag har mindre godissug - Jag njuter mer av god mat på helgerna, utan dåligt samvete -

Jag är lite sjuk och tog det lite lugnt med Galishimo idag. Jag tittade även på serien "100 humans" på Netflix, vilket är en väldigt intressant serie, där 100 människor utsätts för diverse experiment. Bland annat så delades de in i två grupper att bygga torn av spagetti och lite tillbehör. Den ena gruppen vann ca 4000 kronor om de byggde det högsta tornet. Den andra gruppen, som befann sig i ett annat rum, helt ovetandes om några prispengar, fick experimentet presenterat som en rolig lek där de skulle bygga ett så högt torn som möjligt. De som byggde tornet för att vinna pengar var allvarligare, några klev tillbaka och lät andra säga sina ideér i stället. De var tysta och såg inte ut att ha särskilt roligt. Flera torn rasade och det högsta tornet mättes. De som byggde tornet för skojs skull pratade mer, alla deltog med synpunkter, lösningarna var kreativare. De hade färre torn som rasade och det högsta torn som mättes var högre än "pengagruppen" som byggde för

Jag använder Ipaden, och det finns fortfarande mycket att lära. Jag har ganska stor ovana. Jag längtar till min semester och hoppas på några regniga dagar då jag verkligen kan djupdyka i hur jag använder lager på bästa sätt och vad de olika lageralternativen står för. Likaså längtar jag efter att börja göra lite fler animeringar, vilket var lite krångligare att lära sig än jag trodde. Denna bild gjorde jag spontant på internationella kvinnodagen, 8 mars. Den tog en timme att göra. Av alla otaliga ämnen att belysa inom kvinnorättskampen så valde jag bodyshaming. Vi är för håriga, för tjocka, för okvinnliga, för allt möjligt. De tankarna kommer tillbaka lite nu när jag tränar lite mer än vanligt och åter fått lite fokus på kroppen. Jag är ju snart 40 och det märks verkligen på kroppen. Den är gropig och veckad och ganska lös på sina ställen, precis som kroppen ska vara i min ålder. Jag ger den lite extra kärlek nu och slösar på hudvård, god lukt, och köper fina underkläder. Och så

Jag red Galishimo lite på fältet häromdagen, vilket visade sig vara en jättedålig idé. Underlaget var hårt och blött om vartannat och det var inte värt att börja kämpa med det. Jag travade två eller tre varv innan jag gav upp. "Ska vi ta en uteritt i ställett?" frågade jag Galishimo och han verkade vara nöjd med det nya alternativet. Sedan följde en fin solnedgång och Galishimo tuffade på. Jag försökte mig på att ta en selfie som innefattade både mig och hästen, och snurrade och vred mig i sadeln. För att fånga lugnet, sol och glad häst. Det här med att kunna släppa fokus på hästen helt och hållet, på ensamma uteritter, och fokusera på märkliga selfies, är väl lite av en nyhet för 2020, måste jag säga. Jag kan alltså lita på Galishimo så pass att jag inte ens behöver sitta centrerat i sadeln, eller hålla koll på vad han gör, åtminstone korta stunder. Ett riktigt skönt framsteg. Sedan blev han lite mer spänd när vi tog oss iväg på rakbanan, men verkligen inte så pass a

I helgen var jag och Galishimo i "gamla ridhuset". Jag har haft problem med det ridhuset i flera år. Det var bland annat i gamla ridhuset jag fick något form av sammanbrott under en kurs, då Galishimo var rädd för precis allt, allt, allt, och jag fick ge upp och kliva av och avbryta kursen. Nu när jag tänker efter har det hänt flera gånger att jag haft det kämpigt i just det ridhuset. Som i detta inlägg från 2018 eller varför inte detta inlägg från samma år.  Eller varför inte allra senaste uppgivenheten från  november 2019. Om ni inte orkar läsa så kan jag summera det genom följande textstycke från 2018: "Jag åkte hem och grät floder. Sade till Björn att jag orkar inte mer. Jag orkar inte jobba med Galishimo så mycket längre. Jag vill gå på en kurs och jobba med andra saker. Jag vill träna på att sitta fint och ge rätt hjälper och stärka honom i dressyren. Jag vill inte vara rädd för ridhusväggar för att Galishimo blir rädd när han sprätter runt sand på dem. Vi