Lugn häst och tillbakablick

Nu när jag sovit på saken så har tjockis-ångesten lagt sig lite. Jag får satsa lite på travhästarnas rakbana vid tågrälsen och försöka få in ett sådant svettigt snabb-pass i veckan. Han har ju blivit lugnare med tåget när det passerar, och jag satt ju till och med kvar i sadeln när tåget kom i vintras. Så, om vi har en bra rakbana, och jag fortsätter försöka träna intervaller på den, så kanske det blir bättre för den lilla trinda arab-magen. Förra året så övade jag mycket på att rida rakbanan så snabbt som möjligt, men det skapade mycket spänningar. Nu ska jag dra lärdom av detta och i stället göra tvärtom, rida länge och fram och tillbaka flera gånger innan jag bygger upp ett tempo. Så får vi utvärdera om detta blir bättre! 

Han har ju verkligen blivit lugnare. 

I går åkte jag med honom till ridhuset för att träffa Anna och angloaraben Pride. Vi var i gamla ridhuset igen och jag kan inte låta bli att läsa text som jag tidigare skrivit om hur han varit där, bland annat från september 2018: 

"Sedan skulle vi rida i det gamla ridhuset och tyvärr så höll sig oron kvar hos Galishimo som blev stel som en pinne och väldigt vaksam. Jag är ju inte ett proffs på att hantera detta. Det var livliga konversationer i en korridor längre bort och det sopades och fixades. Varje ljud resonerade genom Galishimos lilla hästkropp men han skötte sig ändå och fokuserade på mig. En handikappramp fälldes ut för handikappridning och ett stort draperi drogs ut för att avskilja ridbanan.


Då bröt Galishimo ihop. Han skakade och pulsen slog kraftigt genom hela kroppen. Jag tyckte lite synd om honom. Ska man verkligen utsätta honom för allt detta?"


Det var under sadelprovningen och vi fick lämna det gamla ridhuset för att ens kunna genomföra sadelprovningen. Idag så mötte vi åter vår ärkefiende draperiet och vad kan jag säga? Det är som att jag har en helt annan häst. Vi gick förbi draperiet ett par gånger och jag ledde honom runt lite extra. Sedan kunde jag till och med lugnt och försiktigt skritta genom den lilla glipan mellan ridhusväggen och draperiet. Nu rörde draperiet sig ju inte, vilket det gjorde när förra blogginlägget skrevs, men jag tror inte att han skulle komma upp till samma stressnivå då heller. 


Sedan blev han lite rädd och ängslig när en annan häst galopperade bakom draperiet, men då får han stanna och lyssna lite och så klappar jag honom mjukt, så blir han lugn och glad igen. Vi hade sällskap av en ridskolehäst på vår sida av draperiet också så Galishimo betraktade hur den obrytt tuffade på trots att det var livligt på andra sidan. Det var otroligt enkelt att få honom lugn! Stannna - klappa och vänta. Sedan är han ready to go!



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Den där silverbjälken

Påskjutet