Livet är förändring

Hur kan mammas hund Sicko ha blivit så stor på fyra veckor?! Jag blir nästan mörkrädd... ;) .

Och så har vi nött lite till. Krysset har Galishimo vandrat över ett 20-tal gånger. Först utan panikslagen ryttare och sedan med panikslagen ryttare. Nu har Galishimo accepterat krysset mycket bättre än matte. Så går det när man tar den fega vägen och står och tittar på, när pojkvännen gör jobbet. Då hamnar man på efterkälken. Då måste man tydligen djupandas och blir alldeles vit i ansiktet varje gång vi närmar oss krysset. Joråsåatte. Unghästutbildning är min grej. Verkligen min grej. Särskilt fullblod..  En sak jag lärt mig är att sluta bejubla i ett överväldigande och ljust "BRAAAA!!" när han gör rätt, för han blir faktiskt lite upplivad av det. Hästen alltså. Inte mannen. Det är mycket bättre med pojkvännens mörka lugna röst och hans mycket mindre entusiastiska: "Sådärja." Det räcker ju faktiskt med ett "Sådärja.". Man behöver inte gå i taket för alla framsteg. Det har jag lärt mig. Jag tar liksom ifrån Galishimo hans koncentration och lugn om jag b

 "Man måste cykla i regn också, om man ska bli något bra." sa ofta en cyklist-tjej under den tiden jag tränade cykling. Och det gäller nog hästar också.  Jag longerade Galishimo idag under gråa moln och regn. Jag hade en liten konversation med Galishimo, och så satte jag faktiskt ihop cavaletti-övningen med det lilla krysset i en och samma volt. På ena sidan fick han springa över cavalettin och sedan hade han bara fem meter på sig innan han skulle hoppa det lilla krysset, och sedan var varvet runt och då blev det cavaletti igen. Och så fick han pinna på, varv på varv på varv. Första varvet var han väldigt tveksam och ville helst backa ur hela övningen. Sedan... när det liksom gick upp för honom att han klarade av övningen, så såg han nästan ut att ha lite roligt. Ögonen blev jättestora och öronen spetsade och han slickade sig hela tiden om munnen och sprang på i friskt tempo. Det måste vara himla bra träning för hästrumpan att springa över cavaletti och hoppa ett lite

Nu när Galishimo är fin och utvecklas fint så får jag lätta katastrofkänslor. Jag undrar om underlaget är för mjukt, flera i stallet har ju bojkottat ridbanan i år på grund av ridunderlaget. Han kanske blir halt när som helst. Eller får sår i munnen av bettet. Eller så kanske han tappar sin motivation att jobba för mig. Vad som helst kan hända. Vad som helst. Plötsligt snubblar han över en skottkärra och svävar mellan liv och död. Det har ju hänt. Det har ju faktiskt hänt. För säkerhets skull låter jag honom vila någon dag extra. Så han fortsätter göra sitt bästa, och så han fortsätter kämpa på så fint med sin matte. För inte gör jag rätt alla gånger... verkligen inte.

Eftersom jag inte orkade hoppa med Galishimo igår, så tog pojkvännen över och pratade lite förstånd med Galishimo. Man behöver inte kasta sig över ett kryss. Man behöver inte ha bråttom någonstans alls. Man kan faktiskt stå mitt över krysset och chilla en stund. Om man står riktigt lugnt mitt över krysset så kanske det till och med poppar upp en morot ur fickan. Galishimo var inte helt överens om att man kunde stå rakt ovanför krysset och chilla men.. ... efter en sådär 30 enträgna och lugna upprepningar från pojkvännen så gav Galishimo upp. Krysset är inte farligt. Krysset är INTE farligt! Gud välsigne mina två favoritkillar...

Både häst och matte hade lite pyspunka igår. Femte ridpasset på sex dagar och hyfsat tungt underlag. Galishimo var trött i vänstersidan och jag var bara trött i själen. Inte vågade jag hoppa över det lilla krysset eller. Jag gick och la mig lite besviken men fick nya krafter dagen efter för att titta igenom bilderna idag. Efter att jag sovit på saken så skämdes jag nästan över hur negativ jag varit. Lite nedlåtande hade jag fnyst "Han är ju bara en arabhäst, han kan nog inte bättre än sådär...." och nu skäms jag över att jag sa så. Han blir ju bara finare! Visst är vi båda lite ostadiga när vi rider men framstegen är ju där! Tänk vilken glädje att få ha honom, rida honom och utvecklas med honom. "Och vänstergaloppen som bara är såååå dålig" gnällde jag igår, och insåg idag att det var en ren och skär förolämpning mot hästen att säga så. Nej, nu ska vi vila och mysa några dagar. Kanske ta en promenad i skogen och bara chilla. Så matte ger araben den

När jag ser sådana här bilder på Galishimo så vill jag bara dränka honom i pälsglans. Så läcker han är i sin gråa outfit för 2015. Jag försöker dölja min förtjusning i honom och jag försöker bete mig som folk. Jag har haft honom i fyra år och funderat för mig själv om han verkligen SKA vara så mörk som han är? NÄR kommer han att skimla? Alla andra skimlar blir ju ljusare ju? Varför händer inget med honom? Men plötsligt händer det! Efter fyra års väntan så brister han plötsligt ut i en strålande fin silvergrå färg, som gör mig orealistiskt stolt över honom... som om jag själv varit delaktig i pälsens pigmentförändring. Som om det vore min förtjänst. Tydligen försöker jag oblygt ta åt mig äran för allt... .

Efter gårdagens Fail så var Galishimo lite mer spänd över krysset. Och när han blev spänd så blev jag spänd. Och då blev han mer spänd, och så blev jag också mer spänd. Så efter tre hopp var det inte roligt längre för mig. Det gick alldeles, alldeles för snabbt. Tur att Linn på stallet ställde upp och hoppade lite med honom under tiden jag tog igen mig lite. Pojkvännen ledde Linn och Galishimo på lina och lät honom KLIVA över krysset och inte ta i så förbaskat. Jag stod flera meter bort och sa något konstruktivt och stöttande i stil med: "Det där kommer aldrig att gååååå!". Pojkvännen krävde vänligt och lugnt total disciplin och lugnt klivande. Till slut stod Galishimo giv akt och klev ytterst förnuftigt över krysset med Linn på ryggen. Inget mera nervöst brallande med fart i, så matte får ont i magen. Är man tanthäst så är man. Cavalettin fortsätter vara piece of cake... Allt jobb vi lade ner i våras gav pay off!

Lätta overklighetskänslor har drabbat mig även dag. Galishimo gav pojkvännen sin tredje ridlektion och Galishimo gick all in för att visa honom allt han kan. Som sagt. Lite overkligt. Eller väldigt overkligt. Pojkvännen och Galishimo busade runt i godan ro och jag försökte att inte lägga mig i så mycket. Sedan skulle de testa att galoppera lite och Galishimo gjorde sitt allra bästa. Så där galopperade dom runt. Ett arabiskt fullblod på sex år som hjälper en nybörjare att komma igång. Lugn och fin galopp utan konstigheter. "Det är ju nästan lättare att galoppera än att trava..." konstaterade han efter att han ridit klart. Ja. Ha. Jaha... Hade jag inte fått det på bild så hade jag knappt trott det själv...  .

Och så har resan börjat. Nu ska jag kämpa på hela sommaren med detta lilla kryss! Denna sommar blir han inhoppad! ...och det är faktiskt inte alls så enkelt som det kan verka, alla gånger.. 

Jag blir sådär töntigt småfnittrig varje gång jag ser P rida på Galishimo. Löjligt fnissig. Dels så har jag svårt att greppa att Galishimo är så snäll och lydig att det går sätta upp en total nybörjare på honom. Dels så blir jag alldeles full i skratt över att P gladeligen både travar och galopperar på Galishimo. Så där skumpar P runt på lösa tyglar och Galishimo gör allt han kan för att vara snäll och göra rätt. Hjärtat smälter när jag ser dem tillsammans. Det känns overkligt att Galishimo blivit så fin. Och snäll!

 Hej mamma. Eftersom du står för 50% av besöken på min blogg så tänkte jag vara extra tydlig mot dig. Till att börja med så hade jag självklart hjälm i hagen när Galishimo pussade mig. Givetvis. Jag går aldrig in i hagen utan hjälm. Vi har redigerat bort hjälmen för konstens skull. Oroa dig inte mer över det.  För det andra så kommer jag att referera till ett tidigare inlägg mamma, och det inlägget dyker upp automatiskt om du klickar på den texten som är blå. Hänger du med? Bra. Ring annars. Nej du stör inte. Absolut inte. Jag har inget vettigt för mig och kan absolut bli avbruten. Jag bloggar ju. Då betyder det att jag inte gör något. Är vi överens?  Nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag ska gå på kurs med Galishimo igen. Vi har inte gått på kurs på två år och jag har inte saknat det. Jag har mest känt mig dålig på kurserna och jag har varit för rädd, för att ta in instruktionerna bra. Men livet är ju förändring och nu känner jag mig lite tryggare. Jag har kontaktat den

Lite trött och sliten åker jag till stallet. Har knappt tittat till Galishimo på flera dagar men börjar känna mig lite piggare, och att det är dags att åka till honom. När jag och pojkvännen kommer ut till hagen så ser vi hur en liten grå häst lägger sig det gröna gräset. "Jaha, ja nu ska han väl rulla..." ler jag, men hade fel. Han ligger och äter. Varför stå och äta när man kan ligga? Jag förstår honom precis. Jag äter ofta frukost i sängen. Jag sätter mig hos honom och blir alldeles glad i hela kroppen, och frågar honom en puss. "Jovisst." svarar Galishimo, och pojkvännen är inte sen med att plocka fram kameran... .

... jag längtar upp på min lilla Grå! Jag längtar så det nästan värker i kroppen! Snaart blir det långhelg och jag skippar med glädje allt häftigt midsommarfirande i världen bara jag får energi och möjlighet att få sitta upp på min Galishimo! .

Jag har ju en fantastisk kropp som jag verkligen uppskattar. Förutom när den kräver vila. Då är den inte en del av mig. Då är den ett rostigt och tråkigt maskineri. Och nu har maskineriet åkt på en tusenmilaservice. Igen. Jag hatar den. Jag orkar arbeta och inget annat. Jag orkar inte ta hand om hästen och jag orkar inte träffa mannen. Jag. Orkar. Inget. Själen är inne på verkstaden och tydligen är det både det ena och det andra som måste fixas. Tydligen har jag försummat den. Och Galishimo som är på grönbete med en hel stor flock med vallacker. Om inte jag tar in honom SNART och rider honom så kommer han att vara helt förvildad igen. Då måste man tämja honom igen. Han kommer knappt att känna igen mig. Eller så kommer han att känna igen mig men totalt ignorera mig eftersom han levt Det Goda Livet för länge och vill inte längre vara slav åt människan. Jag kommer aldrig mer att kunna hantera honom och varje kväll kommer jag att höra Gnägget Från Vildmarken som påminnelse. Och va

För några veckor sedan fick jag höra på omvägar att någon fällt omdömet: "Synd på en så duktig ryttare att hon håller fast vid den där hästen...." Jag ville inte vara oartig och fråga upp personen som fällt omdömet om mig. Men utifrån hur det återberättades så antar jag att hen kan mena att jag kunnat tävla och uppnå lite bättre resultat om jag hade en annan häst.  Vissa hittar glädjen genom yttre bekräftelse i form av rosetter och andras beröm, andra kan hitta den inom sig själva eller i sitt personliga engagemang i aktiviteten, oavsett resultat. Det handlar lite om man är introvert eller extrovert lagd. Jag är den introverta typen som hellre fokuserar på inre upplevelser än yttre. Om än det ena inte utesluter det andra.  Jag gillar Galishimo för att han ständigt är uppkopplad i dialog med mig, och att han utmanar mig med sitt känsliga temperament. Han är precis så svår att rida att jag nästan inte klarar av honom, men ändå alltid lyckas till slut. För mig är det e

Jag är mestadels utmattad fortfarande men tror verkligen på vila. Inte har jag lyckats upprätthålla intaget av magnesium heller. Det var flera veckor sedan sist. Jag blev så sur på magnesiumet när jag blev sjuk i våras att jag gjorde slut med det. Fett besviken av deras brutna löften. Nu funderar jag på att gå på det igen. Eller B12. Kan det vara något? Eller kanske bara vila. Det kanske inte är krångligare än så. Att man bara ska vila. Men just nu ser jag ut som den lilla hunden här på bilden ovanför och försöker greppa livet. Lite förvirrad och undrandes om vad som egentligen hände när jag verkligen var övertygad om att det var NU allt roligt skulle börja. Galishimo får leva vildhästliv utan träning. Vi har duktiga fotografer på stallet som skickar lite uppdateringar emellanåt. Här är det tydligen luktkalas. Alla hästar i den stora flocken är nyfikna på varandra och vill lukta och hälsa. Så han får väl strutta runt där en stund till, med de andra, och bli luktad på och lukta p

Nu startade i alla fall livet för Galishimo. Grönbete it is! Den stora sommarhagen är öppen och jag tror dom är 12 hästar som får dela på det oändligt gröna gräset i den stora hagen. Underbart! Förra året var ju Galishimo lite rädd och tryckte sig nära, nära den gamla hästen Dagur och kikade blygt på alla stora hästarna. I år har ju Dagge tyvärr vandrat vidare till Trapalanda. Men detta år behövdes ingen trygg farbror! Galishimo sprang och lekte och njöt från första stund. Det är verkligen skönt att se honom växa och bli tryggare för varje år.

"NU börjar livet!" tänkte jag i fredags. Jag hade städat bort väldigt mycket på arbetet då jag har haft ett ganska högt tryck de senaste månaderna. Jag har ju städat ut förråden i min bostad också för någon helg sedan. Allt som jag känt mig på efterkälken med, har jag kommit ikapp med. Alla kläder i garderoben är sorterade eller slängda. Jag har matlådor i frysen. Jag har noppade ögonbryn och målade naglar. Jag har städat badrum och skåp. Galishimo har blivit väl underhållen och det är bara att fortsätta träna på. Bildäcken är bytta till sommardäck (hrm, inte av mig, men det blev ändå gjort!), lägenheten är ren. Sängkläderna är nybäddade och solen har tittat fram. Jag är mer ikapp i livet nu än vad jag varit det senaste året. "Den här helgen blir underbar! Äntligen är jag ikapp! Det finns inga mer måsten!" sade jag lyckligt till pojkvännen. Och sedan kom jag inte upp ur sängen. Såklart inte. Den stora utmattningen rullade in. Nu har jag legat i sängen

Cavalettin går som en dans. Det tog sin lilla tid för honom att förstå poängen (Läs: tre år), men nu när han har förstått uppgiften så är det ytterst sällan någon hov tar i bommarna. Inget slarv och full fokus. Det kanske blir så med det lilla krysset också. När han väl förstår hur han ska ta sig an uppgiften så gör han den jättefin utan varesig slarv eller hast. Det känns som både mitt självförtroende och Galishimos självförtroende långsamt stiger. Vi klarar det mesta bara vi inte har bråttom  eller jämför oss med andra. .

Det är bara inte så himla lätt jämt. Ibland är det faktiskt svårt. Jetesvårt.  .

Ibland när han arbetar i stan så ringer han och frågar om vi kan äta lunch tillsammans. Jag försöker alltid få loss tiden att äta lunch med honom. När vi ses så får jag alltid en stor kram och när vi går till närmaste restaurang så lägger han gärna handen mjukt på ryggslutet på mig. Han är alltid generös och vill gärna bjuda på maten, på kvällarna bjuder han gärna på mackor, godis, kex, chips. "Det känns alltid som du är stolt över mig." sa jag till honom igår i restaurangen. "Det är jag." svarade han. "Men om du matar mig så här mycket så är jag snart bara en stor oformlig bobba." sa jag. "Då syns du ju bara bättre!" log han. .

Idag har jag fått hem ett paket med nya fina ridhandskar till mig själv, svarta och glänsande. Galishimo har fått ett nytt nosband, som ni kanske märkt så har han tappat sitt vanliga och vi har ridit utan nosband ett litet tag. Jag har också köpt in några nya borstar till honom och tänker slänga de fyra år gamla borstarna som jag köpte till honom när han var bäbis, för fyra år sedan. Jag har faktiskt inte köpt något till ryktlådan alls, sedan jag köpte hästen. Det ska se nytt och fräscht ut nu i ryktlådan. Inget smutsigt och halvtrasigt. Han ska ha fräscha och fina grejer. Därför att han är en jättefin liten arabhäst och jag vill visa att jag är stolt över honom. Han ska ha samma respekt från mig som om han vore en toppstammad dressyrhäst, eller en magisk Frieserhäst eller en ståtlig Pura Raza Espanola. För han gör sitt allra bästa och det är mer än tillräckligt! 

Enligt meterologerna är denna vår den blötaste våren på 200 år. Och den kallaste våren sedan 1965. Och det är ju bra. Om man ska tvinga på sig något positivt att säga. Det är bra för att jag förr eller senare tvingar rida i ovädret för jag kan inte ha en häst som inte går rida i blåst och regn. Sedan är det helt värdelöst med en skitvår på miljarder andra sätt men förr eller senare var det tvunget att ske: Jag. Galishimo. Hällregn. Blåst. Ensamma. Och lite ridning. Galishimo körde sin "blåst-och-regn"-dans för att fördriva de onda regngudarna. Under tiden satt jag uppepå och funderade på hur farlig den arabiska blåst-och-regn-dansen egentligen är. Inte så farlig, faktiskt. Det går helt klart att sitta kvar. Och när jag inte är rädd för att rida honom, så blir jag heller inte arg på honom. Det går lite hand i hand, det där för mig. Rädsla och ilska. Så jag blev varken sur eller irriterad. "Kör du din dans, så gör jag min grej, här uppe... Så ser vi vem av oss som

Jag hade smörjt stövlarna, tvättat mina vita ridvantar, laddat batterierna och bett pojkvännen ta min kamera. Galishimo hade ätit grönt gräs i fem timmar och hade paltkoma. Han var riktigt trött, övermätt och trygg. Det var klart mindre blåsigt ute. Perfekt dag för fina bilder. Och vilka bilder sedan! Okej då. Inte helt perfekt dag. Jag fick arbeta extra länge på jobbet eftersom jag jobbat dåligt tidigare under veckan på grund av PMS. Jag hade mensvärk och var svettig. Jag log falskt och var sammanbitet gnällig med återhållna ironiska påståenden. Även dessa ridbyxor är för små vilket måste innebära att jag gått upp i vikt avsevärt på sista tiden. Jag blev löjligt retlig över småsaker och hade lätt flottigt hår.   Men annars: Perfekt dag i mitt perfekta liv! Och bilderna har jag lyckligt tittat på hela kvällen!

Vi tränar på att stå i spolspiltan och så tränar jag på att duscha honom. Jag har blivit bättre på att hantera honom nu. Jag lär mig hela tiden. Duscha får han göra varje dag nu. Varje, varje, dag. Jag har spolat ben och rumpa på honom i över en månad nu. Jag går någon centimeter längre upp med duschstrålen mot hans kropp, för varje gång. Han blir lugnare och lugnare med uppgiften, men ännu inte riktigt trygg. Målet för i år är att jag lugnt och fint ska kunna schamponera in svansen på honom och göra den riktigt vackert ren och silvergrå. Och sedan har jag ju en lättduschad häst, för resten av hans liv. Efter att jag duschat honom så tränar vi cavaletti (markliggande bommar som han ska kliva över) och ett pyttelitet hinder. Det blåser ordentligt så jag rider inte. Men det kunde jag lika gärna ha gjort. Han var tryggare, stadigare och mer fokuserad.   Tänk vad han växer nu.  Kanske inte på höjden,  men i själen... 

Jag borde aldrig ha planerat in en veckas vila med Galishimo, som jag gjorde för ett tag sedan. Jag brukar aldrig "planera in" vila för det kommer alltid moment av "oplanerad" vila när man har häst. Särskilt när man inte har ridhus. Vad har hänt nu efter vilan? Jo.. jag har varit småkrasslig och hoppat över pass för att få vila. Vädret har varit det sämsta vädret för årstiden sedan 1965, enligt väderleksrappporterna, med massor av regn och blåst. Galishimo har även, fyra dagar efter vilan, tappat en framsko och dessutom har det lossnat en ganska stor del av hoven som gör att jag är extra försiktig när jag aktiverar honom. Hovslagaren, som normalt behöver 24 timmar på sig att slå på en ny sko (om det nu går efter att hoven gått sönder lite), hade inte tid förrän nästa vecka. Galishimo är i alla fall glad som vanligt. Lite öm om framfötterna bara men inte halt. Jag är lite frustrerad. Tänk om det blir lite sol och vindstilla dagar framöver och frisk Katarina och

Håller ni inte med?! Mitt galna fullblod. Som att titta rakt in i döden... Jag vet som sagt inte om fotografen lyckades fånga det.... .

 Jag skulle rida Galishimo i blåsten igår. I skritt. Det stormade nästan. Mitt arabiska fullblod var helt galet! Helt. Galet!  Han var som en bomb som kunde detonera när som helst. Helgalet var det! Jag var så rädd så jag höll på att kissa på mig. Så vi höll oss till skritt. Men fotografen måste ha varit dålig. För på korten lunkar Galishimo mest nöjt omkring och blundar. Fotografen fick liksom inte fram verkligheten. Det galna. Opålitliga.