Livet är förändring

Jag joggar ju några kvällar i veckan och har varit väldigt stolt över att min stad är en trygg stad att jogga i. Jag brukar välja att springa vid vattnet som löper genom staden, och jag har inga som helst problem med att springa ensam i mörkret med pannlampa på områden som inte är belysta. Jag känner mig trygg. Dessutom har jag haft ovanligt bra rutin på höstens jogging. Denna vecka har jag joggat 1,5 mil fördelat på tre pass. För att kunna följa vattnet fram och tillbaka så passerar jag två broar, en vacker träbro nära mitt hem och en bro närmare centrum. Men, vad gör man nu när det har blivit två polisanmälda försök till våldtäkt efter min joggingrunda? Vid bron vid centrum? I helgen var det överraskande skönt med en 'ordentlig hund' på joggingturerna. Tvekar inte alls om att helghunden skulle sätta krokodiltänderna i någon som ville göra mig illa. Å ena sidan så verkar mönstret vara att våldtäkterna sker sent på lördagsnätter. Man kan gissa att mannen som skapar dett

Björn har varit i Boden med jobbet i helgen, så jag har fått ta hand om vår nya helghund från torsdag till nu på söndag. Vilken hund! Otroligt snäll och lättsam. Jag har dock hittat några egenskaper som jag tror är typiska för hennes ras, American Staffordshire terrier. Jag kan ha fel men jag får känslan av att det kan höra ihop med hennes ras. Jag blir gärna rättad om jag har fel, av dem som kan rasen bättre. 1. Hon vill gärna vara riktigt nära. Hela tiden. Helst vill hon sova omvänd sked på nätterna med rumpan på huvudkudden (läs: i mitt ansikte). 2. Hon vill gärna brottas och blir stimulerad och väldigt busig om man börjar småputta i henne.                                 Min söta mamma  kom med systemkameran och fotade henne lite. 3. Hon har inget problem med att vara i mitt ansikte. Både med att man kan pussa henne och att hon gärna tvättar mig (lite väl) kärleksfullt. Vissa hundar kan tycka det är obehagligt om man är i deras ansikten... 4. Väldigt matglad. Ma

Ursäkta frånvaron. Jag måste erkänna att tiden som annars gått åt att blogga, i stället gått åt att pricka av saker på min "att-göra-lista". För att jag skaffat en sådan. Det har varit mycket jag har velat hinna med denna vecka och det behovs tydligen bara en googleplanering och en "productive"-app för att jag ska gå igång ordentligt. Det är snudd på att listor inte är bra för min hälsa. Snudd på. Samhället säger ju att man mår bra av att minska på sin skärmtid och vara mer aktiv, och att man mår bra av att få mer gjort. Samhället pratar om effektivisering och att leva livet optimalt och inte söla bort sina timmar. Min mobil meddelar mig varje vecka hur mycket, eller lite, skärmtid jag använt mig av under veckan. Samhället tycker att sölande är dåligt och aktivitet är bra. I bland så faller jag för frestelsen och tänker att samhället har rätt. Sedan kommer man plötsligt på att antalet stressrelaterade sjukdomar ökat markant de senaste tio åren, samtidigt som samhä

Galishimo beter sig fortfarande väldigt spänt. Han drar ihop sig krampaktigt av sadelgjorden och har väldigt mycket energi. Detta i kombination med att vi saknar djupsnö att plumsa i, för att få energin att pysa ut lite, gör att jag blir lite skeptisk att rida honom. Milt uttryckt. Det har gått bra i sällskap, men idag skulle jag rida honom ensam på fältet, tänkte jag. Jag ångrade mig efter ca tre minuter då Galishimo började dra ihop kroppen som en liten kanin i ren överskottsenergi på fältet. Det är den värsta känslan. När jag märker hur hästen positionerar sig för att rikta kraften åt alla tänkbara håll, sannolikt uppåt, så blir jag inte kaxig. Det blir fint på bild då det nästan liknar en piaff. Men fruktansvärt olustigt att uppleva. För bockningarna kan komma snabbt som blixten. Från stillastående om så önskas. Åt vilket håll som helst. Så jag satt av. Och blev så arg och besviken på mig själv att jag grät. Ena delen av mig sade att det var klokt att kliva av då han kändes som

Jag hade min första jobbdag idag! Jag orkade bara jobba fem timmar, men är ju ändå friskare så det går åt rätt håll! Efter jobbet så insåg jag att både kök, skafferi och frys numera är totalt tom på mat, och att jag borde göra en ordentlig storhandling så jag inte behöver bekymra mig över matfrågan på ett tag. Sagt och gjort; Jag kände mig lite yr och febrig så jag tänkte att jag tar en vagn i stället för en korg, och så fyller jag vagnen med flera kassar av frukt, mat och annat, så jag har gott om valbarheter hemma i kväll, och för veckan framöver. Efter att jag strosat runt, och även köpt lite extra grejer som kan vara bra att ha senare, så rullade jag, lätt utmattad, slutligen min tre kassar tunga vagn till självbetjäningen, för att betala hela kalaset. "Kunde alla varor scannas korrekt?" frågar datorn. "Ja" trycker jag på. Röd lampa lyser. En trevlig kassörska kommer gåendes: "Jasså, ja då är det dags för helavstämning. Lägg upp alla dina varor på ba

Jag är fortfarande sjuk, men orkade åtminstone titta till Galishimo igår. Jag släppte honom en stund på ridbanan och löslongerade honom lite, för att se att han mådde bra. Han är så fruktansvärt gullig under löslongering. Han håller sig nära mig i alla gångarter och lyder minsta lilla ljud. Jag spelade in en liten snutt och satte ut den på instagram, och insåg hur många olika ljud jag använder och att han verkar förstå dem allihopa. Först har jag ju de klassiska "Psst!" för trav och "Galopp!" för galopp, samt "Hooow" när han ska växla ned en gångart och "Prrrt!" när han ska stanna. Han lyder samtliga kommandon utan någon som helst förvirring. Men jag har även en hel uppsjö av andra ljud som han lyssnar på också som har lite mer luddiga innebörder. "Kom! Kom! Kom! Kom!" säger jag när jag inte vill att han ska tappa takten, ofta i samband med att han exempelvis galopperar och börjar bli lite långsam i stegen. Skrittar han för lång

Jag skrev om det på facebook, men fröken H är avlivad. Hon dog för en månad sedan och det var där någonstans jag färgade håret rött. Jag ville skriva lite om det men det är alltid lite svårt att skriva om andras djur. Hon tillhörde ju inte oss och tog bara lite semester till oss vissa helger. Men hon lämnade ändå ett tomrum efter sig. Hon var en mild och mjuk hund som älskade Björn och ... ja.. accepterade mig, åtminstone. Hon var en väldigt lyckad korsning mellan schäfer och rottweiler, mamma skrev ut en bild på fröken H och Björn, och så ramade vi in bilden och gav den till honom. Hon var Björns hund. Hon hade valt honom. Mer än vad hon valde sina egna ägare. Dom var ett team, och det var därför han ofta tog hem henne till sig. Men nu är de inget team längre. Nu är hon borta. I helgen har jag varit sjuk och mestadels legat i sängen. Mina stallvänner har tittat till Galishimo och skickat bilder på honom där han står i sitt täcke och trycker i sig mat, i regnet. Det är åtminstone

Ja. De kom på posten igår. Små svanspåsar som håller Galishimos svans fri från lera och nötning när han skruttar runt i hagen på dagarna. Påsarna är åtminstone svarta och förhoppningvis märker inte Galishimo, eller någon annan på stallet, av dem. Resultatet lär väl inte synas på förrän om något år men alla kommer att se resultatet av Galishimos märkliga matte förmodligen redan i helgen. Jag ser redan nu hur Galishimos svans kommer att få sitt livs grundligaste schamponering och omsorgsfulla flätning innan den stoppas i sin påse. För varje år blir jag mer och mer en crazy horse lady.  Men å andra sidan - Galishimo har många showhästar i sin stamtavla. Det är därför han är så söt och uttrycksfull och känslig. Ska man jobba EMOT alla hans showegenskaper hela livet, genom att bara fokusera på dressyr och knepiga sadellägen och läskiga uteritter, eller ska man vara tacksam över att han är så söt och alert och göra honom extra fin, om man ändå har tid och energi till det? Lägg till

Galishimo gick med på att ta på sig ett täcke igår, och jag drog en lättnadens suck. Om han inte får psykbryt över täcket så betyder det att han inte är lika öm i pälsen, och om man kan ha på honom ett täcke så kan man även hålla länd och rygg lite varmare från höstrusket, och då blir han i sin tur mindre öm, och då är den positiva spiralen igång, så det är en vinst på så många plan! Söndags när jag tog på honom täcket så vände han sig om och slet argt i det innan jag ens hunnit knäppa fast det, men i går när jag täckade honom så såg han helt okej ut. En annan, mycket prestigefull, vinst, är att jag nu stickat min första raggsocka! Den blev faktiskt lite bättre än vad jag väntade mig. Jag trodde inte direkt att jag skulle lyckas med en socka som faktiskt skulle gå att bära på foten, men den verkar vara fullt användbar. Jag ska nog börja med den andra sockan till helgen och hoppas resultatet blir ännu bättre.

Denna tid på året.. jag menar hästen, suger nu. Jag har inte alls lust att longera honom i cirklar. Jag vill hemskt gärna göra det som alla andra ryttare gör. Rida. I skogen. På ridbanan. Överallt! Jag försöker trösta mig med att jag verkligen har en kärnfrisk häst som alltid är stark och mjuk i kroppen, och att det kan vara värt någon veckas longering till. Dessutom så står han i hagen och skriker glatt till mig när jag kommer för att hämta honom. På 100 meters håll börjar han med sin välkomstscen och sin lilla välkommsdans (som innefattar mycket slängande med huvudet) för att det är roligt att matte äntligen kommer. Och det är väl ett gott betyg om något. Frisk och glad i sin matte. Men jag vill rida! Helst rida utan att vara rädd, också. Det hade varit awesome. Just nu.

I helgen har jag gjort mitt livs andra försök att lära mig sticka. Första försöket gjorde jag under våren 2013 men kom inte längre när hälen skulle påbörjas. Men idag har det kommit lite mer youtubeklipp och annat informativt så nu ska det väl ändå gå lättare.   Fast det finns inga perfekta exempel på youtube. En är vänsterhänt och ber åhörarna göra som henne fast tvärtom. Många verkar tycka att svart tråd är en bra färg att använda när man ska visa hur man stickar. Många säger glatt "Och så upprepar ni detta tills..." och jag får härdsmälta av att försöka luska ut när upprepningen ska påbörjas. Upprepa sen när?    I början var det riktigt krångligt och jag fick ralla upp strumporna ett par gånger och börja om igen, för att få till det. Sedan så flöt det på ganska bra. Och efter många om och men så lyckades jag improvisera ihop ett slags hälsteg. Jag antar att man måste göra ett par sockor innan det verkligen sitter, men jag är mycket nöjd över att ha kommit så långt!

"Hä lönsch int" är ett klassiskt uttryck från norrlands glesbygd om att något "inte lönar sig". Jag tycker alltid att jag pratar norrländska strålande men mamma brukar se förtvivlad ut över att jag inte pratar det flytande. Jag låtsas att jag gör det och hon får se hur förtvivlad ut hon vill. Hä lönsch i alla fall int att rida Galishimo nu för han är ovanligt hyper över sin päls. Och livet. Jag brukar ju longera honom en hel del denna period på året och det har vi återgått till. Snart kommer säkert snön och då går det snabbare att få honom trött och lugn. När jag ryktat honom så har han ryckt till som av elektriska stötar av varje rykttag och han har även varit lite ryggöm när man klämt honom där. Han fick ett täcke igår och enligt uppgift så hade han stått och gnagt på täcket från bogen och även de andra hästarna i hagen förstod den akuta situationen och försökte slita i täcket. För mig var det ett täcke, för Galishimo var det en tvångströja. Även detta var

Galishimo är inte riktigt sig själv just nu. Jag tror han har ont i skinnet nu när han håller på att få vinterpäls. Förutom att han rycker till direkt man rör honom, eller ryktar honom, så sänker han även ryggen när jag trycker med handen på ryggen. Alltså verkar han inte bara pälsöm utan även ryggöm. Han har ju stått på lösdrift utan täcke i höst, och han har klarat det bra förut. Men nu satte jag på honom täcke igen och hoppas att lite värme gör att han slappnar av lite. En ordentlig rykt blev det också. Vi hade egentligen planerat för ridhuset men det känns inte okej om inte Galishimo är 100 % okej. Så i morgon blir det nog lite hästspa då jag får passa på att duscha honom och pyssla lite med honom. Fixa flätor och greja. Vi tar nog en promenad också. Sedan har jag grubblat lite över svansen, och kommit fram till att även den kommer att få ett litet "manvårdsprojekt". Jag har beställt påsar för hästsvansar och tänker fläta in den och stoppa in den i en liten påse, så

När jag googlade om arabhästar, innan jag köpte Galishimo, så läste jag att araber har en fallenhet att vara försiktiga med mindre barn. Jag tyckte det lät lite lite väl romantiserande och reflekterade inte så mycket över det. Men ibland dyker det ju upp mindre barn här i stallet och Galishimo är verkligen jättesöt med dem. Han blir mycket mer stilla och försiktig i sina rörelser. I somras lät han sig ledas ut ur hagen av en 5-åring och gick med huvudet sänkt så att de kom i samma höjd. Det är faktiskt skönt att kunna säga till föräldrar med mindre barn att "Ja, du får hälsa på min häst, det går bra!" och sedan fortsätta sopa eller göra annat, för man vet att Galishimo håller sig så försiktigt han bara kan. Där är han kanonfin!

Japp. Renskinnet plockades upp från bilen och hamnade i lägenheten. Jag kan inte klippa i det. Det är en liten ren som haft det.. som klarat alla tuffa årstider, som slickat vägsalt efter norrlandsvägarna, som förlitat sig på människan vid vinterfodringar, som kämpat mot mygg och brems, samt sorgligt avslutat sitt liv innan den blev en gammal ren. Med bara fina pälsen kvar. Alla kommer vi att dö  men få av oss lämnar så vackra avtryck. Jag lägger undan saxen en liten stund till. Jag är för blödig. Och den är ju så fin trots att det är "2:a sortering" på den. Den är bara lite sned i fronten. Men vem är inte sned i fronten? Metaforiskt, åtminstone.

Galishimo vill skicka en officiell ursäkt till Sara, efter att han i blind panik repat hennes sadel, då han blev rädd för en vägg. Trots att han har nio års erfarenhet av väggar av olika storlek, densitet och ljudverkan, samt sju års kompetens på olika sadeltyper, så skapades ett väggljud och den nya sadelfilten en kakafoni och disharmoni, där beslutet slutligen fattades att gripas av våldsam hysteri. Galishimo kan nu se så här i efterhand, när han beskådat förödelse n, att bättre beslut kunde ha fattats. Han ska se över sina rutiner och överväganden vid oförutsedda situationer. Han vill förtydliga att omständigheterna troligen inte hade blivit detsamma om han inte haft en bad hair day. Att byta päls är ju faktiskt ett trauma i sig. Han vill dock överräcka dessa gåvor, i form av choklad och en sadelvårdsprodukt, och hoppas på överseende

Märks det att jag fått bättre ekonomi, eller?!  Jag var just på väg att dra ett långt och dramatiskt inlägg om mina vedermödor och min bostadssituation och min pyttelilla etta och hur mycket jag kämpat, oftast helt allena. Hur jag sparat till bil och hästtransport i flera år, hur jag avundsjukt tittat på alla andra när de köpt in fina hästgrejer, och så vidare. Hur jag avundsjukt tittat på samboende eller gifta par som haft det lättare ekonomiskt, och konstaterat hur synd det är om mig som måste kämpa själv. Och så vidare. Jag börjar ju närma mig 40 också. Vojne vojne! (Okej, det där sista oroar mig ärligt talat inte ett smack, jag bredde på där) Men det behövs faktiskt inget "skäl" till att lägga pengar på inköp.  Man måste inte "förtjäna" att lägga pengar på nöjen.  Ibland är det bara så att man kan det, ibland på grund av slump och ibland på grund av slit, och då får man njuta!