ICAs självscanning

Jag hade min första jobbdag idag! Jag orkade bara jobba fem timmar, men är ju ändå friskare så det går åt rätt håll! Efter jobbet så insåg jag att både kök, skafferi och frys numera är totalt tom på mat, och att jag borde göra en ordentlig storhandling så jag inte behöver bekymra mig över matfrågan på ett tag. Sagt och gjort; Jag kände mig lite yr och febrig så jag tänkte att jag tar en vagn i stället för en korg, och så fyller jag vagnen med flera kassar av frukt, mat och annat, så jag har gott om valbarheter hemma i kväll, och för veckan framöver.

Efter att jag strosat runt, och även köpt lite extra grejer som kan vara bra att ha senare, så rullade jag, lätt utmattad, slutligen min tre kassar tunga vagn till självbetjäningen, för att betala hela kalaset.
"Kunde alla varor scannas korrekt?" frågar datorn.
"Ja" trycker jag på.

Röd lampa lyser. En trevlig kassörska kommer gåendes:
"Jasså, ja då är det dags för helavstämning. Lägg upp alla dina varor på bandet." sade kassörskan.

Jag vänder mig om och stirrar på kassörskan, och blir plötsligt likblek. Allt blod rinner ned till fötterna och det känns som jag ska svimma. Eftersom jag är sjuk.

"Alla?" stammar jag osäkert ur mig.
"Ja, alla..." svarar kassörskan.

Då kommer den. Febertoppen. Jag kan inte hejda den. Jag börjar kallsvettas och andas tungt. Jag lägger varorna på rullbandet och skakar lite på händerna.

"Det är ju precis så här en ertappad snattare ser ut och rör sig..." tänker jag för mig själv och känner hur det rinner en droppe svett utefter min ena näsvinge. Jag undviker ögonkontakt med kassörskan och vill nästan krypa in i min egen vinterjacka och gömma mig.

Och sedan kommer den. Paniken. Pulsen skjuter iväg och jag stirrar plötsligt på mina fikon (varför i helvete köpte jag fikon?!) och tänker: "Har jag scannat in den här? Eller glömde jag det?" och sedan upprepar sig panikkänslan för varje vara jag plockar upp.
"Jag minns inte att jag scannat de här kaffemåtten.... jag minns inte att jag scannat de här äggen... jag minns inte att jag scannat detta äppelmos... jag minns fan ingenting! Har jag lallat runt i feberdimmor och plockat på mig saker?!" tänker jag slutligen, och blir så blek och mår så dåligt att jag håller i mig lite i vagnen. Händerna fortsätter att skaka.

Kassörskan ser allvarlig ut när hon plippar in sakerna, och jag kan inte bedöma om hennes allvar är en bekymrad min över mitt annalkande snatteri, eller om hon bara inte tycker det är en rolig arbetsuppgift att göra helavstämningar. Jag börjar svettas ännu mer. Som om det var möjligt att svettas ännu mer.

Sedan lutar hon sig framåt och fokuserar på varorna och verkar trycka upprepat på en knapp. Tryck för tryck.
"Det är en korrekt inscanning, det stämmer precis." säger sedan kassörskan.
"Jamen du förstår inte.. jag har feber..." började jag ursäktande.
"Uppgifterna var korrekta." säger kassörskan igen.
"Förlåt." säger jag.
"Va?"
"Jag var så jävla nervös." ursäktar jag mig igen.
"Gå hem och krya på dig!" säger kassörskan i ett försök att vara vänlig.

Det var ungefär då jag insåg att jag har gjort tillräckligt med uppgifter för idag.
.