Vik ihop eller bryt ihop!

Galishimo beter sig fortfarande väldigt spänt. Han drar ihop sig krampaktigt av sadelgjorden och har väldigt mycket energi. Detta i kombination med att vi saknar djupsnö att plumsa i, för att få energin att pysa ut lite, gör att jag blir lite skeptisk att rida honom. Milt uttryckt. Det har gått bra i sällskap, men idag skulle jag rida honom ensam på fältet, tänkte jag.

Jag ångrade mig efter ca tre minuter då Galishimo började dra ihop kroppen som en liten kanin i ren överskottsenergi på fältet. Det är den värsta känslan. När jag märker hur hästen positionerar sig för att rikta kraften åt alla tänkbara håll, sannolikt uppåt, så blir jag inte kaxig. Det blir fint på bild då det nästan liknar en piaff. Men fruktansvärt olustigt att uppleva. För bockningarna kan komma snabbt som blixten. Från stillastående om så önskas. Åt vilket håll som helst.

Så jag satt av. Och blev så arg och besviken på mig själv att jag grät. Ena delen av mig sade att det var klokt att kliva av då han kändes som en tickande bomb. Den andra delen av mig sa att jag är en ridrädd liten skit som aldrig klarar av att utmana mig.

Det fick bli en timmes promenad med Galishimo, under vånda, och sedan så satte jag mig upp i sadeln igen. Galishimo blev spänd, men ändå inte riktigt lika spänd och stum som han var timmen innan. Då kom jag på den där briljanta idén att vika ihop honom när jag sitter på honom. Så han fick gå sned som en ostbåge med ordentligt snedställt huvud. Hur orkar man ta sats att bocka då? Nä, det orkar man inte. En motorbåt med sned motor tar sig bara i cirklar oavsett hur många hästkrafter den rymmer.

Sagt och gjort. Galishimo gick ihoptryckt och sidvärtes över en äng, ihoptryckt och knackigt hasade han sig förbi sina hästkompisars hage, vikt på mitten och hjälplöst sprattlandes sidvärtes. Sedan gick han i kringelkrokar, i rena hästplågar-öppnor, för att sedan få gå sidvärtes åt det andra hållet emellanåt. Klart djurplågeri med tendens till rollkur. Tur att media aldrig uppmärksammar mig.



Men vet ni vad? Det fungerade! Den spända hästen blev mjuk som smör och så snart jag kände att han slutade krumma ryggen och släppte ned mig och sadeln, så fick han genast belöningen: Att gå rakt fram några steg. För efter att han hade trippat ihopvikt som ett brottsoffer i en koffert så var det uppenbarligen den ljuvligaste av belöningar att äntligen få gå rakt fram.
"Tack." sade han. Lättad, som det verkade.
"Varsågod sade jag."

Och då var hierarkin plötsligt återställd.

Och mitt självförtroende blev återställt.

Allt blev återställt.