Livet är förändring

Ja, vilket år det varit! Vad mycket lidande jag känt! Både i relationer och med min hobby och min fysiska hälsa. Men livet är ju förändring och ingen har lovat mig ett liv fritt från lidande.  Det är ändå lite av en lite djupare, andligare upplevelse att känna sitt eget lidande. Det finns något trösterikt att känna i varje fiber, ända ut i fingertopparna, hur både själen och kroppen jobbar för läkning och begriplighet. Jag har alltid känt att jag på något vis får bättre kontakt med mig själv när jag lider. Jag måste avbryta allt som händer omkring mig och lyssna inåt. Sorg och lidande är så oerhört primitivt och kraftfullt att den skiter fullständigt i att jag lever i ett modernt och tryggt samhälle och ofta har en tid att passa.  Som när jag i somras, bara skulle göra ett litet ärende på min lunchrast mellan mina möten. Jag skulle pipa iväg på lunchrasten och köpa smörjmedel till Galishimos utrustning och jag letade olja på Biltema. När jag handlat min olja frös jag plötsligt fast av

 "Det är nyttigt att inte träna en så ung häst varje dag." tänkte jag idag när jag åkte till stallet för att fylla på vatten.  "Man SKA inte aktivera tvååriga unghästar varje dag." peppade jag mig själv och såg fram emot en tidig kväll. Tidig vila.  Men Ares stod och trampade vid grinden hela tiden under tiden jag var i stallet. Han ville inte äta. Han ville inte dricka. Han stod och tittade på mig tålmodigt. Vid grinden.  "Du har fri tillgång till mat, färskt vatten, det är ovanligt varmt ute, och du leker jättebra med din bästis Kaktus. Jag behöver inte träna dig med något..."  sade jag bestämt.  Jag tog en liten paus och tog en ensam promenad efter en skogsväg som stallägaren precis skottat upp. En jättefin väg utan trafik! Då slipper jag trafikträna på ett tag, vad bra! Ares såg mig från hagen och vankade fram och tillbaka och stannade upp och tittade på mig när jag gick iväg. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka...  "JAMEN OKEJ DÅ." sade jag

  Idag var det första gången jag skulle sela Ares! Jag har lagt på selen flera gånger, från båda sidorna på honom, när han stått i stallgången. Från början, när jag började lägga på selen, så var han lite skeptisk, men det gick ganska snabbt över.  Jag har dock aldrig dragit åt gjorden så han verkligen fått fast selen runt magen. Jag har väntat lite på bättre väder och att det ska kännas bra i min egen mage, helt enkelt. Jag ville att vi skulle vara klara med bett-träningen så han kände sig helt trygg med att ha ett bett i munnen, innan jag lade på ett annat moment. Det ska ju som sagt vara trevligt för honom. Inte bara utmaningar.  Jag behöver ju också assistans, för jag vill inte dra åt gjorden ensam inne i stallet om han får en reflex att springa eller bocka av det. Jag vill ha honom på en öppen yta så han kan springa lite och bocka, om det är vad han behöver.  Idag ville mamma följa med och då tyckte jag det kändes perfekt med henne som sällskap, men när vi var på stallet så erbjöd

 "Avskedsdrömmar kan vara bra." sade mamma efter att hon läst min blogg och fortsatte: "Drömmer du om avsked så är det vad du behöver processa. Men många kan uppleva att känslorna lugnar ned sig lite efter att de haft en avskedsdröm." Jag hoppas hon har rätt. Att detta var min avskedsdröm, och att sorgen lugnar ned sig. Jag skulle vilja kliva in i det nya året med lite mer energi och ha lagt lidandet bakom mig. Men det är ju inte jag som bestämmer när jag sörjt klart. Det är kroppen som bestämmer det. Instinkterna. Drömmarna.  Jag insåg ju att jag alltid haft lite svårt att hantera när djur dör. Min första hund var en siberian husky som hette Mitzy. Jag hade henne under tonåren, och hennes död tog jag också riktigt hårt. Jag vägrade prata om henne men det tog ett par år att landa i det. Jag hade en låt som jag lyssnade på efter att hon dog, och även i tidiga 20-åren undvek jag den låten. Om den spelades i en matvaruaffär ställde jag ifrån mig korgen och gick genast

Jag drömde att vi var i gränslandet mellan levande och döda och alla var där. Träden var stora och glest placerade tallar. Marken var sandig och torr som hos min farmor i Sandfors, men det fanns även partier av fina ängar också. Solen stod lågt och kastade långa skuggor för gränslandstiden var snart slut. Stigarna var breda och ängarna böljande. Alla var där och alla var glada. Min mamma, min bror, min pappa, mina vänner. Alla hade varit ute med Galishimo och turats om att rida honom på en lång tur. För han blev aldrig trött. Galishimo var så glad över att vara i centrum.  Det var ju han som firades. Hans liv som min min ridhäst. Alla fick rida.  Vid ett skogsparti fanns det stora hundburar med nöjda draghundar (vi hade draghundar när jag växte upp) och jag bad pappa (som är kvar i livet och pensionerad fotograf till yrket) att ta några sista fina bilder på mig och Galishimo. För jag visste att tiden i gränslandet snart är slut, solen håller på att gå ned, och jag ville bara rida en gå

 Yes, nu har vi stadiga framgångar och Ares tar bettet direkt. Det finns en liten film längst ned. Observera att jag håller bettet stilla och inte för in det i munnen förrän han tar första initiativet och söker sig med läpparna mot det. Det är den lilla magin med timing. Han får bjuda in till att bettet ska komma in. Jag tror det ger självförtroende och Ares lär sig att han kan få erbjuda olika lösningar även i hanteringen längre fram. Om man vill lära en häst en rörelse i dressyr, exempelvis, och han inte förstår vad jag vill, då vill jag ju inte att han ska frysa fast, protestera eller ignorera, utan prova olika initiativ tills det blir rätt respons. Och det börjar redan vid bett-träningen, för mig.  "Jag skulle aldrig våga ha unghäst. Man måste vara så modig när man hanterar dem." sade en vän för några veckor sedan och jag sade emot. Dels kan man köpa en lugnare typ av unghäst och dels finns det en rad olika metoder att hantera dem på. Allt kräver inte mod. Men kanske ett

Jag har ju haft problem med trötthet nästan hela året och engagemanget på arbetet har inte varit toppen. Jag har många minustimmar på flexen och järnbristen har gjort mig väldigt trött, ibland även yr. Men allt blir bättre. Hela tiden blir det bättre. En dag i taget.  Jag fick dock ta på mig rollen som processledare på arbetet under hösten, och det är lite olikt mina tidigare uppgifter som mest har handlat om utredningar och utvärderingar. Att leda andra är något som jag medvetet undvikit under alla 18 år jag arbetat för kommun eller stat, liksom att ta på mig en chefsroll.  Jag blev även ordförande på bostadsrättsföreningen för två år sedan och det har varit blandade upplevelser, men jag lär mig.  Plötsligt uppstår dock behovet på arbetet och jag är den enda som har den luckan. Och det blir flera uppdrag inom processledning som lades på mig. Man ska ju alltid vara tacksam över variationer i arbetet, och dessutom kan det vara bra att redovisa lite nya arbetsområden vid en löneförhandli

Jag tycker verkligen om det nya lilla stallet! Det känns otroligt att jag bara varit här i mindre än en månad för det känns verkligen som jag landat. Vi är ju tre hästägare i stallet och jag trivs jättebra med dem. Våra stalltider matchar dock inte så bra, och det ryms inte så många hästar i stallgången samtidigt, så det blir mycket ensamtid med Ares. Som jag älskar det! Jag har alltid varit i lite större stall, Galishimo stod ju i åtta år på ett stall som hade 30 hästar så det var ju folk och fä överallt. Jag har egentligen inte mått sådär superbra med allt för mycket hästmänniskor omkring mig.  Även med åren har jag varit rätt så känslig för andras tyckande och kan stressa över kommentarer i stil med "Är du lugn är hästen lugn" vilket onekligen är lite av en karaktärssågning om man har ett arabiskt fullblod som Galishimo, eller allt som börjar med "Du borde..." eller "Varför testar du inte att..." eller "Jag skulle aldrig..." . Men jag har även

  Nu tar det inte många sekunder att trilla in bettet i munnen på Ares! Jätteskönt! De senaste gångerna har det bara gått snabbare och snabbare med mindre motstånd. Jag känner mig lättad, jag vill inte bråka eller hamna i konflikt med honom i början på hanteringen. Men nu verkar han inte särskilt bekymrad längre. I två veckor har vi pysslat med bett-träningen för att få den odramatisk. Det är ganska kort tid, egentligen.  Longeringen går också jättefint. Idag levde det om rejält från garaget, som är ihopbyggt med stallet. Ett riktigt högt slirande ljud återkom om och om igen. jag vet inte riktigt vad de gjorde där inne.  Ares blev lite orolig när han var i stallet och det satte igång, men när vi gick utomhus och han fick lite mer översikt så lugnade han ned sig direkt. Så då kunde vi göra våra övningar som vanligt.  Det är ju det som känns så konstigt och ovanligt. Oavsett vad som händer omkring oss så verkar vi kunna hålla oss till det vi planerat att göra den dagen. Jag är van att be

Det här med att vänja in Ares vid bettet var lite klurigare än vad jag inledningsvis trodde. Det går lite fram och tillbaka med träningen, och precis när jag tror jag "knäckt koden" så kan det komma ett tillfälle då det plötsligt tar lite längre tid att få in bettet.  Jag minns inte att Galishimo behövde detta klurande men ju mer jag funderar ju mer tror jag att det var så. Jag minns i alla fall när jag klurade med Galishimo och en stalltant nedlåtande sade: "Fortsätter du sådär kommer du alltid att få problem!" och jag blev otroligt ledsen. Sedan gick det några månader och Galishimo tog bettet själv bara man höll upp tränset, och det gjorde han resten av sitt liv. Så man måste hålla sig undan de som vet bäst och inte drar sig för att trycka till någon. Jag lyssnade på en podd om träning nyligen och då sade någon "argumentera inte med självsäkra människor, för de har redan bestämt sig" och det ligger nog lite sanning i det.  Men detta med bett-träning är ä

 Nej, jag har blivit förvånad själv. Jag saknar inte ridningen alls. Ingenting av att sitta på en häst saknar jag. Kanske för att jag varit lite sjuk och haft ett kämpigt år, och så vidare, men ridintresset är otroligt lågt just nu. Det kan också bero på att jag i princip ridit i tio år utan några uppehåll alls. Jag hade ett kort uppehåll år 2013 när Galishimo var skadad, men annars har han ju tuffat på. Jag har ju också ridit ganska ofta med en vag obehagskänsla i magen eftersom Galishimo var väldigt reaktiv.  Jag har ju många vänner och bekanta på facebook och Instagram som rider sina fina hästar och jag känner absolut ingenting när jag ser filmerna. Varken avund eller inspiration. Absolut ingenting händer i hjärtetrakten. Inte ens de lyxiga hästarna med fina steg.  ARES känner jag dock mycket för. Ares som individ och samarbetspartner för framtiden. Honom känner jag glädje av att se, men det är mer som en familjemedlem. Han motiverar mig. Honom släpper jag inte.  Men...  ...Jag skul

Så testade jag gymet igen då, efter ett väldigt långt uppehåll. Jag brukar känna mig för trött för att träna. På lördagarna får jag ju dessutom lite sovmorgon och stressar inte iväg till jobbet, och i det lilla utrymmet av stillhet och lugn kommer ofta tårarna efter Galishimo. Det var så orättvist. Han förtjänade att stanna kvar hos oss alla. Jag behövde honom. Jag njöt av honom och alla framsteg vi gjort. Jag satte hela tiden små, små, mål som jag längtade att uppfylla.  Jag såg förresten gamla vinterfilmer igår kväll, där jag red med hjälmkamera. Jag satt här hemma framför datorn och lyssnade på mig själv när jag satt på ryggen på Galishimo och pratade med Anna då vi red. Med kameran påslagen. "Igår galopperade jag 2,7 kilometer, idag vill jag få det till 3 kilometer!"  Det var ju inte så att Galishimo saknade kondition utan jag som saknade tålamod att stå ut i den vingliga galoppen med alla minikast och små fnatt.  Innan vintern var slut förra året så blev det fem kilomete

  Jag är på 15:e behandlingsveckan med järntabletterna Niferex och jag tycker det blir lite bättre hela tiden. Men sedan är det svårt att skilja vad som påverkat mig hur. Det var sex månader sedan jag blev singel. Det var fem månader sedan Galishimo dog. Det var fyra månader sedan jag fick hjälp för järnbristen. Allt röres ihop i ett alldeles eget livsrecept och ett eget behov av sömn och vila.  Men en sak som förändrats är att jag nyligen tänkte "Jag borde röra på mig" och att jag nu tänker "Jag längtar efter att röra på mig" och det är en stor skillnad. Den ena tanken är forcerad om vart jag vill vara, den andra tanken är friskare, och kroppen som säger att det är dags nu.  Snön vräkte ned det senaste dygnet, och det kändes ändå mysigt att ta på sig alla varma kläder, mina nya vinterskor som är så mjuka och varma, och ta sig ut att uppleva all denna vackra snö, innan arbetet startade.  Ares står gärna ute i snön och ser ut som ett äkta mumintroll. Snön som faller

  Den tredje gången Ares fick på sig tränset så hade polletten trillat ned. Denna gång förstod han att han kunde stänga munnen och plötsligt såg det ut som han haft träns på sig hela livet. Det var lite obligatoriskt knussel vid tränsningen, precis som det ska vara i början med unghästar, men jag fortsätter värma bettet och doppa det i strösocker och hoppas att knusslet avtar lite. Nu när han var bekväm med att stänga munnen så tog det däremot en liten stund för honom att släppa bettet, när jag tränsade av honom. Det är inte lätt att veta vad som förväntas jämt.  Jag drog åt tränsets sidostycken så att bettet skulle sitta åt lite mer kring munnen, och hoppades att det skulle kännas stadigare för Ares. Det tror jag också bidrog.  Ares hade nog till och med munnen mer stilla än Galishimo någonsin haft när han haft träns. Galishimo snuttade, tuggade och lekte med bettet konstant, som en tonåring glatt tuggat på ett tuggummi. Galishimo vinklade till och med huvudet nedåt och åt sidan, som

Jag provade bett på Ares precis innan vi bytte stall. Jag tog ett oledat bett i metall och jag stoppade in det utan större problem i hans mun och lät honom stå med det några minuter i förra stallet. Ares blev lite konfunderad. Han verkade tycka att något gått fel. Dagen efter ville han inte alls ha något bett i munnen. Han gjorde stora ansträngningar för att slippa.  Och ska man bråka med en liten tvååring som man knappt känner? Nej det ska man väl inte. Jag gjorde det inte till en maktkamp och tänkte att jag behöver backa och fundera om hur bettet kan bli en bättre upplevelse. Tyvärr minns jag inte riktigt hur jag gjorde med Galishimo, förutom att jag minns att han fick ett apple mouth-bett när han var liten. Jag minns också att Rolf gav mig några tips för hur upplevelsen med bett kan bli lite bättre för hästar i början.  Så.. jag åkte till Hööks, som faktiskt precis kommit till stan, och köpte ett apple mouth för 399 kronor. "Särskilt bra för unghästar" stod det och jag hop

 Jag och Ares trafiktränade igår. Jag gillar inte att trafikträna. Galishimo blev ju aldrig riktigt trafiksäker, det bästa var att kliva av och leda honom om det kom trafik. Han kunde vara helt avspänd men det räckte med att en bil körde lite snabbare än vad de brukar, att en bil hade släp, eller om det regnat så det kom ett "fräsande vattenljud", eller om vindrutetorkarna var igång, så började han sprattla, och inte sällan fick han blodiga ben av att han sparkade sig själv i sprattlet. Om man mötte bilar ute efter grusvägar så kände man hur han liksom vibrerade i hela kroppen när de passerade, hur han samlade på sig adrenalin. Jag tror ibland att folk kan tro att jag ville ha en annan häst, men det ville jag ju självklart inte. Han var ju min, och jag ville göra allt för att ge honom trygghet, motion och goda upplevelser. Jag försökte göra en så fin balansgång som möjligt mellan att ta hänsyn till hans behov men samtidigt inte låta bli att utmana honom, lagom mycket.   Men s

  De senaste dagarna har vi pysslat lite i stallet och jag har varit på Rusta och letat lite piff. Även mina nya stallkompisar har hängt på, plockat lite hemifrån, eller dammtorkat och städat lite. Som mamma sade "Det är så typiskt dig" och det är det ju. Jag behöver liksom "boa in" mig när jag flyttar och vill köpa in något för att känna att jag inte är gäst där, utan att det även är min hyresplats. Så jag köpte lite rosa lurviga sittdynor till stolarna, en sopkorg, soppåsar, lite rengöringsprylar, en liten hänghylla och småfix. Jag tog dit min kaffemaskin hemifrån, och köpte lite pappersmuggar och ampuller med kaffe för alla att dricka. Jag skurade golvet (lite onödigt denna leriga årstid, men ändå) och tog hem golvmattan för en tvätt, och så köpte jag ju lite julgodis att fylla i glasburken som redan fanns där!  det kändes mysigt att få pyssla lite, och på lördag tror jag att jag åker till pingstkyrkans second hand och köper en lite större, begagnad, julduk. Vad