Nu är vi klara med bett-träningen!

 Yes, nu har vi stadiga framgångar och Ares tar bettet direkt. Det finns en liten film längst ned. Observera att jag håller bettet stilla och inte för in det i munnen förrän han tar första initiativet och söker sig med läpparna mot det. Det är den lilla magin med timing. Han får bjuda in till att bettet ska komma in. Jag tror det ger självförtroende och Ares lär sig att han kan få erbjuda olika lösningar även i hanteringen längre fram. Om man vill lära en häst en rörelse i dressyr, exempelvis, och han inte förstår vad jag vill, då vill jag ju inte att han ska frysa fast, protestera eller ignorera, utan prova olika initiativ tills det blir rätt respons. Och det börjar redan vid bett-träningen, för mig. 

"Jag skulle aldrig våga ha unghäst. Man måste vara så modig när man hanterar dem." sade en vän för några veckor sedan och jag sade emot. Dels kan man köpa en lugnare typ av unghäst och dels finns det en rad olika metoder att hantera dem på. Allt kräver inte mod. Men kanske ett intresse av att pillra på, att inte ge upp eller byta metod så snabbt, och lita på att allt går bra med beröm och upprepning. 

Jag är faktiskt långsammare med Ares än med Galishimo. När jag hade haft Galishimo i några månader, och han var två år, så hade han både haft sadel och träns på sig, och jag tömkörde honom efter trafikerade vägar. Men med Ares tar jag Långsamhetens Lov. Är det det som är erfarenhet och ålder? 

Galishimo, två år, i december 2011. Då var han mörk.  Här är inlägget "Skryt. Igen." 

Det är i alla fall otroligt roligt. Jag minns att jag i somras sade att jag skulle vara lite mindre känslomässigt engagerad i nästa häst. Att jag skulle hålla en slags sund distans till nästa häst och att det nog skulle bli bra så automatiskt, eftersom det inte finns någon häst som Galishimo. Sedan skaffar jag Ares och hjärtat bultar hårt över hur glad jag är att jag har honom.  Det var den "sunda distansen", det... 

Jag hade till och med lite panik igår och sade till en kompis att jag borde ha en häst till och späda ut känslorna lite, så man inte kraschar om Ares dör, utan har en reservhäst. Eller en reservhund. Men det är ju otroligt skönt att aldrig vara stressad och känna att det bara är en hobby som väntar på mig, efter jobbet. 

...Och så var det ju det där med att ryssarna inte är glada att vi ansökt om medlemskap i Nato, och Socialdemokraterna vill inte ge elprisstöd till norrland, och en energikris kan skapa dyra elräkningar, och det kanske är bra att jag har en häst som jag har råd med och inte hamnar i allt för ekonomisk knipa. Men detta ska väl också blåsa över. Så småningom.