Ensamtid med djur

Jag tycker verkligen om det nya lilla stallet! Det känns otroligt att jag bara varit här i mindre än en månad för det känns verkligen som jag landat. Vi är ju tre hästägare i stallet och jag trivs jättebra med dem. Våra stalltider matchar dock inte så bra, och det ryms inte så många hästar i stallgången samtidigt, så det blir mycket ensamtid med Ares. Som jag älskar det! Jag har alltid varit i lite större stall, Galishimo stod ju i åtta år på ett stall som hade 30 hästar så det var ju folk och fä överallt. Jag har egentligen inte mått sådär superbra med allt för mycket hästmänniskor omkring mig. 

Även med åren har jag varit rätt så känslig för andras tyckande och kan stressa över kommentarer i stil med "Är du lugn är hästen lugn" vilket onekligen är lite av en karaktärssågning om man har ett arabiskt fullblod som Galishimo, eller allt som börjar med "Du borde..." eller "Varför testar du inte att..." eller "Jag skulle aldrig..." .

Men jag har även blivit lite stressad av omtänksamma stöttande och välvilliga kommentarer som "Kom igen, du vågar!" eller "Försök nu, det blir jättebra!" eller "Sitt inte av, det kommer att gå bra!" där jag känt mig pressad att göra mer än vad jag känner mig bekväm med. Det tar också energi. 

När man är redo så är man redo, och då gör man det. 

När man inte är redo så gör man det inte. 

Vill man bli pressad att göra något man inte är redo för, ber man någon pressa en. 

Men här blir det verkligen kvalitetstid med min ponny och fokus på honom. Då växer självförtroendet och självkänslan, som den alltid gör, när jag får ensamtid med djur. Det är ju därför jag har djur som hobby, och inte människor. 

Det känns som att allt faller på plats lagom till det nya året. 

Jag blir friskare, har en jättefin ponny, och får den där ensamheten och återhämtningen jag törstat efter, i stallet. Jag tror verkligen att 2023 kommer att bli ett fantastiskt år. 

.