Livet är förändring

  Det blåste 8 sekundmeter idag när jag åkte till stallet. Ares har en liten vila så han blir mest pysslad med. Det är ju ingen idé att träna in bettverkan om det stormar. Det är ju som att i princip be hästen att tappa fokus. Då är det bättre att vänta någon vecka och invänta en lugn miljö, så man skapar förutsättningarna för att lyckas.  Men här i dagarna fyller de två andra ponnierna år, och det var ballonger i hagen. Hjärtat blir alldeles varmt. Då har vi alltså Kaktus, en hingst på nyfyllda tre år, Karsk, en äldre hingst på 25 år, och så Ares som snart fyller tre år. Vi har ett entusiastiskt barn i hagen. Med ballonger. Vi har alla ballonger. Det blåser rejält och fladdrar. Vi klappar och försöker filma lite. Ingen har hjälm. Så här i efterhand så kommer man på att vi kanske borde haft hjälm... men det glömde vi då. För hästarna är ju så otroligt lugna och tillitsfulla. Fladdrande ballonger är inget problem. Unghästarna har så mycket tillit till oss och de är så försiktiga med ba

Det blir en flytt med Ares igen, av flera olika skäl. Det blir Brönet där Galishimo stod i åtta år. Jag har inte mått så bra över det. Jag hatar att separera Ares från en flock som han trivs så bra med. Jag känner mig lite vilsen utan allt stöd jag fått från Sara. Jag kommer att sakna ponnyhingsten Kaktus som jag hjälpt till med, det är en otroligt fin och spännande liten hingst.  Det känns också jobbigt att återvända till en plats med så många minnen med Galishimo. Jag har ju haft ett tufft år och har inte velat förändra så mycket nu. Jag har känt mig lite låg.  Men långsiktigt kan det bli bättre, och det är ju det som jag behöver fokusera på.  Det finns bättre körvägar som inte trafikeras. Jag har redan bett Madelene att hjälpa mig köra in Ares. Det är tre kilometer från mitt hem till skillnad från det andra stallet som är 14 km från mitt hem. Och det blir också mindre jobb för mig eftersom mat, vatten och underhåll i hagen ingår i hyran. Som jag skrev senast så har jag fått lite tuf

  Äntligen lite tid för återhämtning. Jag har jobbat hårt på jobbet och fått allt mer ansvar som processledare. Det går bra men är också stressigt om man är ovan. Jag måste utvärdera om jag klarar av den här graden av ansvar så här högt upp i leden, eller om jag mår bättre av mindre projekt. När jag var yngre hade jag nog fått energi av att kliva upp och kliva fram i viktiga frågor, men jag blir försiktigare med åldern, mer medveten om att jag kan ha fel. Samtidigt är jag ordförande för bostadsrättsföreningen och 24 lägenheter kopplade till detta och det innebär ju också en hel del arbete.  Ibland misslyckas jag ju också. Hinner inte med. Får be om ursäkt. Får dock även mycket positivt tillbaka. Folk är sällan missnöjda. Jag fick till och med choklad i förrgår som tack för insatserna som ordförande. Jag satte upp tackmeddelandet på kylskåpet. Det blir bättre!  Jag vill kliva in i träningsbubblan igen, så snart som möjligt. Men jag har lärt mig av erfarenhet att det blir värre om jag fo

 Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lasttränat Ares nu. Jag började ju redan när han var nyköpt genom att ge honom lite mat på rampen. Han är numera helt inställd på att det är i transporten man äter, så han har inga tveksamheter att gå in. Vi har fällt upp rampen vid tre lastningar nu. Då blev han faktiskt lite orolig till en början. Men inte så orolig att han inte kunde äta. Han har inte gjort ett enda försök till protest eller ställt sig avig till att gå in i transporten, jag är otroligt tacksam över det.  Jag tycker det svåraste denna vår har varit att orka hålla i, och orka hålla ut, när jag varit lite nervös. Att sitta in honom tyckte jag var ganska jobbigt mentalt, jag blev väldigt påmind om hur jag flög av Galishimo under inridningen, och jag blir även ganska nervös vid lastning... Men det har visat sig vara en ganska grundllös oro. Ares är ju supersnäll. Han bjuder inte på några större problem. Han vill bara vara med mig, och bli klappad. Då är han glad. Jag kan

Jag har en övning med Ares, som jag gjort sedan underlaget i ridbanan blev stabilt. Det är att jag tar ut honom på longeringsvolten och gör tre galoppfattningar åt vardera varv. Varje gång han fattar galopp får han inte fortsätta att galoppera flera varv, utan han får bara galoppera ett varv ungefär, sedan får han trava ungefär ett varv, och sedan ska han galoppera ett varv igen. Det blir alltså ganska täta växlingar och ingen möjlighet för honom att vila. Han kan inte gå på mental autopilot i en gångart. Det kommer något nytt hela tiden.  Detta är ju ett jobb som bara tar några minuter. Inget långdraget. Tre fattningar åt endera håll. Han har fullt upp med balans och koordination och röstkommandot. Om de tre fattningarna går bra eller dåligt spelar ingen roll. Jag ska inte upprepa mig utan göra mina tre, och sedan är övningen klar.  För att han ska klara av att fatta tre fattningar åt vardera håll och fokusera på det, så drar jag ned kraven på det andra som jag brukar göra med honom.

Jag har suttit på Ares 12 gånger och han har varit mer än fantastisk varje gång. Jag sitter upp själv på en pall, rider runt i skritt, svänger åt båda hållen, gör halt och startar helt självständigt. Jag rider ca 3-4 minuter per pass.  Jag är så otroligt nöjd med honom och glad att han är så snäll och försiktig i sitt nya uppdrag. Trots att han bara är "insutten" och knappast "inriden" så känner jag mig ganska trygg när jag sitter där uppe.  Men då har vi ju två saker till att ta hänsyn till:  1. Trots att det knappt märks så har Ares inte fyllt tre år ännu. Han är alltså bara barnet i hästålder. Och han har inte vuxit klart alls. Och med tanke på att han bara är 145 cm så är det inte en oanselig vikt han får på sig när jag sitter på honom.  2. Jag har slarvat med bett-träningen. Eftersom Ares är så ohyggligt snäll och medgörlig så har jag tänkt: "Äh, jag tar bettlöst idag med" och då har jag inte riktigt tränat in det. Och ska jag börja trava och galopper

Jag vaknade idag med en liten sorglig känsla i magen. Drömmar fortsätter processa tankar och känslor när man varit med om något man upplevt jobbigt och det har blivit så tydligt sedan jag förlorade Galishimo. Det har gått tio månader nu men det är fortfarande jobbigt.  Jag drömde att jag skulle hälsa på Galishimo. Jag drömde att han inte alls var död, utan att han hamnat hos en snäll kvinna som bjudit på jättegod mat, och sagt att jag var välkommen att hälsa på precis när jag ville, och att jag inte ens behövde säga till före.  Jag drömde att det var precis en sån här vårkväll som vi har just nu i Västerbotten. Vindstilla vackra kvällar då det precis börjat bli lite grönt på toppen av träden. Människor klär sig för varmt och knyter jackorna runt midjan, eller har inga jackor alls. Det är en slags glad uppslupen stämning. Att man kan vara utomhus igen.  Jag drömde att jag körde efter en grusväg för att hälsa på Galishimo och hans nya ägare i hans nya liv, och när jag kör upp på stallpla