Livet är förändring

Jag har verkligen fått återhämtning de här senaste dagarna. Jag har samma lugna känsla i kroppen som jag annars nästan bara brukar ha i slutet av en längre semester. Självklart blir jag väldigt nyfiken på vad denna fina återhämtning kan bero på. Jag känner mig lugnare och huden har blivit betydligt jämnare och finare. Visserligen har det blivit lugnare på jobbet, men finns det något annat som jag inte tänkt på som påverkat? Mest är jag fundersam på om det är kosten som påverkat mig. Jag har ätit lite mindre så inte vikten ska skena iväg, samt tagit Huel som ganska regelbunden frukost, och undrar om det är detta som bidrar. Fick mig till och med en ofrivillig skentur på Galishimo och kom på mig själv med att bli lite fnissig och uppspelt över det. "Nu gick det undan!" skrattade jag till Ebba och Rand, som hade skenat ut över en äng samtidigt som Galishimo hade skenat efter vägen vi kom ifrån. Vi satt båda kvar efter att hästarna stuckit, och jag kände mig trygg i western

Gunilla rider sin PRE Innan jag åkte hem passade jag på att hälsa på hos Gunilla och hennes dotter Jessica. De har i nuläget en ridponny, araben Eddie som de haft i över 10 år, och en PRE-häst. Jag testade araben Eddie och PRE-hästen Afortunada. Det var två väldigt trevliga och trygga hästar. Jag har aldrig ridit på en PRE-häst förut men förstår varför folk säger att den påminner om araben. Det var inte särskilt skumpigt uppe på ryggen, och den hade ett rörelsemönster som är lite mer "satt" än en sporthäst med lite större gung och rörelsemönster. Jag, som exempelvis är van att tappa stigbyglarna så snart jag sätter mig på en "storhäst", satt som en smäck på Afortunada. Samtidigt saknade hon inte på något sätt auktion och kraft när man bad henne. Jag blev ganska förtjust i PRE:n som ras, om hon nu är representativ för rasen. Hellre en PRE än ett svenskt halvblod.  (Vaddå "lära mig att sitta ordentligt så jag inte tappar stigbyglarna"? Det är väl

Mamma och Sicko Julaftonen spenderade jag med min mamma i Rentjärn. Vartannat år firar vi bara med varandra och har det lugnt och stillsamt. Detta är något som jag längtar efter väldigt mycket och man känner sig verkligen återhämtad och utvilad efter dessa jular. Under början av julaftonen har vi alltid en obligatorisk skidtur på ca 6-7 km med hundarna (bordercollien Coy och Sicko) och just i år var vädret magiskt. Solen tog sig precis upp över horisonten och kastade ett magiskt ljus över berget. Det var ca -10 grader men vi var välklädda och inte ens mobilbatteriet svek mig när jag fotograferade och filmade. När man har fått vara med om en sådan naturupplevelse så behöver man inte så mycket mer. Men mamma gav mig presenter i form av ett jättefint underställ (det går åt lite underställ hos mig, jag bor i princip i dem hela vintrarna) och ett pussel som består av en bild på Galishimo. "Gud vilket fint pussel." sade jag när jag fick det. "...och du har hitt

Jag tog en sista lunchritt med Ebba och Rand innan julafton, vi red i lugn skritt och plumsade i nyfallen snö. Ebba hade julmössa på Rand som han bar med glädje och stolthet, och en stor orange sol tog sig lite kort över horisonten innan den snubblade ner igen. "Vi kan ju springa fortare." sade Galishimo. "Nej, vi ska inte springa fortare." sade jag. "Sa du fortare?! Inga problem!" sa Galishimo. "Nej, det sade jag inte!" "Att du gjorde!" "Ja okej jag sade det, men jag menade det inte." "Vilket ord då?" frågade Galishimo. "Fortare." sade jag. "Okej! Jättebra idé!" sade Galishimo och ökade tempot. Denna typ av dialog summerar ganska bra hur uteritten gick. Galishimo erbjöd högre tempo men var väldigt lydig. Ibland var han lite väl enträgen med sina erbjudanden och man fick inte vicka på tårna för att hålla värmen, eftersom det tolkades som en framåtdrivande hjälp. Jag blev l

Dagen startade med en 7 kilometers promenad efter Skellefteälven i mörkret som långsamt blev ljusare. Efter detta red jag Galishimo på vinterridbanan och efter detta slog jag in julklappar, samtidigt som jag lyssnade på en hästpod, tvättade kläder, dammsög och skurade. Det blev många stora julklappar i år till mina närmaste. Jag passade även på att tvätta samtliga hästkläder så alla jackor, overallen och övriga kläder är rena och luktar gott. Ridstövlarna har fått sig en grundlig borstning från ridhusdamm och annat. Jag älskar att tvätta ridkläder, särskilt ytterplaggen. De blir skitiga så snabbt, man vankar runt i dem några veckor, man skäms lite när man traskar in med dem på ICA, och så glömmer man hur fina de är under all smuts och så plötsligt känns det som ett helt nytt plagg när man tvättat upp dem. Nu går jag ut i den skurade hallen och klämmer förundrat på dem lite då och då. Tydligen behövs det inte så mycket mer i livet för att jag ska hålla mig nöjd. I morgon bli

Jag och Björn åkte med Galishimo till ridhuset idag. "Hur länge tror du vi rider idag?" frågade jag Björn skämtsamt. "Det blir väl som vanligt, tills en av er bryter ihop." skämtade han tillbaka. Vilket inte brukar vara så långt ifrån sanningen. Men ingen av oss bröt ihop idag. Det känns verkligen som det fortsätter hända bra saker med Galishimo nu. Eller med mig. Galishimo är mycket mer avspänd och jag med. Det ser ljust ut. Till och med på årets mörkaste dagar. För första gången någonsin fick vi avsluta passet för att Galishimo verkade helt färdig av allt galopperande, inte för att jag var färdig med att rida honom. Vi tog ut svängarna och jag gjorde de övningar som jag tänkt. Vi använde i princip hela ridhuset och han spände nästan aldrig till, alls. Självklart fick han hicka vid något tillfälle när det knäppte i bomhuset, och min avlagda jacka vid ett hinder var ju lite spännande att runda, men annars var han lugn och trevlig. Precis som det ska vara

Äntligen har det kommit så pass med snö och minusgrader att vinterridbanan är öppen igen. Jag och Galishimo testade den för första gången igår. Först blev han väldigt rädd för något som han kanske såg men eventuellt inte, så jag satt av och gick lite med honom och lugnade ned honom en stund. Sedan var det inga som helst problem att sätta sig upp och rida. Bild från förra året.  Det första jag började trava Galishimo så tänkte jag direkt "Wow! Jäklar vilken rolig säsong jag har framför mig!"  Galishimo hade full framåtbjudning, lite spänd och elektrisk, och placerade sig gång på gång perfekt mellan mina ben. Det var bara för mig att ändra om i sitsen och använda vikten så följde han mjukt med, i hela kroppen, med en liten extra hög nacke och extra elegant spontan accelerering om jag inte stoppade upp honom lite lätt med sitsen. Vänsterbenet var verkligen på plats och han hade full fokus på det. Jag använde knappt tyglarna, och några ledande tygeltag på vift, förekom

Som ni kanske märkt så har det varit lite färre ensamma uteritter detta år. Delvis för att jag haft så många trevliga vänner som velat följa med mig, men också lite på grund av att jag tappade stinget att kämpa på med honom  ensam sedan han fick panik och sprang över mig , denna tid, i slutet på förra året. Nu så här i backspegeln så är den där olyckan, där han knuffade omkull mig och sprang över mig, det bästa som hände mig förra året, eftersom det fick mig att byta spår och bland annat köpa westernsadeln för att kunna sitta tryggare. "En knuff i rätt riktning", hade man ju kunnat ordvitsa om. Hur som helst, så kommer det lite mer naturliga tillfällen nu då jag inte behöver "kämpa" för att rida honom ensam utan helt enkelt känner mig lite tryggare och att det är en bra idé. I tisdags var det en sådan dag, och jag sugen att rida ut med honom själv på en lite längre runda (7 km) och funderade om jag skulle "säkra upp" ritten på något sätt för att för

Denna dag bjöd också på en riktigt trevlig uteritt. Största succén var klart att vi träffade på tåget och jag satt inte av, som jag brukar. Vi hade med oss Anita och Willgot som trygghet. Vi såg tåget långt borta och hann ställa oss på en bra plats i god tid, innan tåget körde förbi. Jag gjorde det absolut inte för att "utmana" mig eller att jag ville "träna" på att sitta på honom när vi mötte tåget, utan Galishimo kändes helt enkelt så lugn och trygg att det inte kändes värt besväret att sitta av och sedan upp igen. Det bästa tillfället helt enkelt; man är fri från oro och litar på hästen, man forcerar absolut ingenting. Det kunde inte bli bättre. Galishimo reagerade precis som jag hade förväntat mig. Han tittade på tåget och tiggde sedan godis. Willgot stod tryggt och tittade på tåget han med. Jag var riktigt glad hela resten av ridturen. Vi tog en ny ridväg och Galishimo, som annars brukar bli ganska upphetsad av att gå nya vägar, ställde sig bekvämt och ki

Idag fanns det verkligen inga förutsättningar för en fantastisk uteritt. Solen verkade ha struntat helt i att stiga upp och ville inte alls ge de fyra timmars dagsljus man brukar vilja hoppas på. Det var mulet och blev aldrig riktigt ljust. Jag hade inte kommit iväg alls om jag inte fått med mig Ebba och hästen Måns. Isen låg kvar men hade ett slipprigt lager vatten ovanpå, och det blåste lite kyligt, trots att det var någon plusgrad. Galishimo hade inte blivit så mycket aktiverad i veckan och fått klara sig på en avsutten promenad på en timme, och ett tillfälle av longering. Nu behövde han skritta minst 90 minuter, om mitt samvete skulle vara rent. Nu fanns det flera faktorer som gjorde glädjen stor av dagens ridtur. Den ena är att Galishimo alltid ställer sig självmant vid rampen där jag brukar sitta upp, och numera ställer han sig alltid så nära att jag bara bekvämt behöver svinga över benet, utan att sätta någon fot i stigbygeln. Sedan står han självklart som ett ljus under upp

Jag fick i uppdrag att lämna förtydligande bilder på ridövningar, efter min utbildning förra helgen, i självbärig ryttare och häst, från instruktörerna. "Piece of cake" tänker ni kanske. "Det är ju bara att sätta sig ned och skissa lite." tänker ni kanske. "Du har ju en ny fucking Ipad." kanske ni också tänker. Tyvärr är inte konst så enkelt och jag, som faktiskt ganska sällan ägnar mig åt detta, behövde inte bara lära mig tekniken på paddan, utan även hitta min egen "handstil" vilket i förlängningen på något vis blev att hitta min identitet och något slags självförtroende som hobby-illustratör. Och där är det ju en balansgång att inte störa och fråga kursledarna för mycket av vad de vill ha, utan försöka leverera ett koncept jag tror på, och sedan villigt låta mig korrigeras tills även dom är nöjda. Och korrigeringar lär det ju bli eftersom de sitter på kompetens som jag totalt saknar. Men jag måste gå in med något slags självförtro

Jag köpte ju min Ipad Pro i eftermiddags och satte mig genast och försökte leka med den. Det går göra så mycket! Jag är helt såld på programmet. Och jag har lite ont i själen av att fatta ett beslut om så mycket pengar (för mig) och trött i sinnet av att försöka sätta mig in i systemet och börja lära mig. Det går göra jättemycket och det kommer att ta en liten stund att lära sig allt, men i grund och botten verkar alla system enkla och det finns alltid svar på de vanligaste frågorna på Youtube.  Nu gäller det bara att lyckas varva ned och kunna somna i rimlig tid. Detta var roligt och det känns verkligen som den öppnar nya vägar för mig att vara kreativ igen! 

Jag slogs av en tanke i morse som jag inte riktigt kunnat ruska av mig. Jag har ju sparat ihop lite pengar till framtiden, jag hade hoppats på att det skulle bli en häst till eller en ny bil eller transport så småningom, men summan har stigit relativt långsamt och fastnat här på 14.000 kr. Vilket inte är fy skam, men ändå inget man köper en häst för eller underhåller en extra stallplats och underhåll till häst för, heller. Sedan har jag väl inte snålat så bra direkt, utan tagit BE-körkort, kort på ett av stadens finare gym, och köpt mig själv ridkläder, och annat som jag tycker mig ha behövt. Det har varit höst, det har varit mycket på jobbet. Såklart jag velat unna mig lite. Jag valde ju att leva i en etta på 34 kvm för att kunna ha större ekonomisk möjlighet till fritid, också. Ju mindre bostadskostnad ju mer fritidsekonomi. Men, i morse slogs jag av en längtan att köpa en Ipad Pro. En sådan där platta med magnetpenna som man kan teckna direkt på skärmen med, och självklart även gö

I lördags var jag på en heldag om självbärighet hos ryttare och häst, vi höll till i en fin lokal i centrala staden och åt lunchbuffé ute på en restaurang runt hörnet. Förmiddagen handlade om självbärighet hos häst och eftermiddagen om självbärighet hos ryttare, sedan avslutade vi med yoga-övningar. Just nu är min hjärna lite överfull på information och jag får vänta några dagar och se vad jag kommer att ha mest nytta av och inte. Det var min "vanliga" dressyrtränare som höll i första delen om självbärighet hos häst så där hängde jag med i det mesta, jag har ju ridit för henne i flera år, och insåg hur mycket jag lärt mig av henne. Det är tack vare henne det går framåt med Galishimo och dessutom älskar jag att hon aldrig slutar söka nya rön och alltid håller sig med aktuell information. Vi är ett gäng  som flyger hit henne från Stockholm.  När det kom till självbärighet hos ryttare så var det en hästkiropraktor/människokiropraktor och yogainstruktör (i en och samma m

Jag och Galishimo har tränat på ridhuset i dagarna två, och som tidigare har vi fokuserat en hel del på vänster bakben. På veckodagarna så har jag longerat honom eller bara tagit en promenad med honom, men under helgen så försöker jag fokusera ganska ordentligt på rena dressyrövningar. Först så ska han gå med rumpan ut till (hans) höger på en rak linje. Här rider vi rakt mot Björn i en öppna på tre spår. Galishimo är superduktig så länge jag inte tvärar för mycket och tröttar ut honom. Sedan så gjorde jag samma i galopp, men det blev betydligt kämpigare och vi gjorde det bara några steg åt gången, han fick verkligen kämpa på för att få till detta. Största utmaningen för mig var att jag behövde nyttja en mycket större del av ridhuset, och det knäppte i plåttaket när solen lyste på det i minusgrader, så vi var båda lite spända, och då gäller det för mig att inte bli passiv utan driva honom igenom spänningen. Men vad hände med vänstergaloppen efter dessa två övningar?! JO, han

Nu när jag varit sjuk ett tag och väldigt fysiskt trött så har det lätt blivit så att jag suttit lite väl mycket på instagram, tittat på hästannonser på hästnet, och följt andras bloggar. Det är lite dubbelt det där med att följa andras liv, för delvis kan man bli inspirerad att göra roliga saker, men det är även lättare för mig att bli avundsjuk. Några vänner har nya välstammade unghästar och nya drömmar. Jag vill ju gärna ha en unghäst till, men just nu räcker inte pengarna. När man har ensamt hushåll, som jag har, så är det alltid en dum idé att ta onödiga lån och en bättre idé att spara till det jag behöver. Och sparandet går lite sådär. Det blir lätt så att tankarna börjar cirkulera i detta, varv efter varv, och det hjälper ju inte någon. Så då gäller det att inte bli för besviken över detta, och ändra sina rutiner så man inte faller i bitterträsket. Därför behövde jag begränsa mitt surfande och hitta ett annat sätt att aktivera mig, när jag är trött eller behöver återhämtni

Äntligen så har jag blivit piggare. I onsdags gick jag en kortare promenad och höll på att bryta ihop av hur trött jag var och hur det kändes som kroppen dränerades på energi för varje steg jag tog, så jag tog ledigt från jobbet på fredagen för att försöka vila ut. Dagen efter, på torsdagen, så kändes dock kroppen helt annorlunda! Det var behagligt att röra på sig och jag blev nästan lyrisk av upplevelsen.  Så jag tog en lång promenad i vintervädret och bara njöt. Så helt plötsligt hade jag en helt ledig fredag då jag dessutom var frisk. Det var -13 grader ute men jag var utomhus massor och bara njöt av den friska luften och att kroppen inte var energidränerad längre. Sedan gick jag ut med Galishimo och vi båda var glada över att få röra på oss. Galishimo var pigg i kylan så jag vågade inte rida så mycket, men jag förstod åtminstone hur han upplevde glädjen att få röra på sig. Dagen avslutades på gymet och jag körde biocircuit igen, de där maskinerna som ställer in sig aut

Jag börjar bli friskare nu och plockar tillbaka en rutin i taget. Under denna vecka har jag jobbat varje dag men flexat ut lite tidigare när jag känt att jag inte orkat. Jag började rida Galishimo i lördags och i söndags åkte vi till ridhuset med Björn och mamma. Alltså min Björn och min mamma, hur söta är dom inte? År ut och år in så vill jag åka till ridhuset med Galishimo och träna, och de är så lojala och snälla och följer troget med. Mammas engagemang är häpnadsväckande. Hon har inte ridit så mycket själv annat än att hon tränat lite på Galishimo, men hon har ju varit med på massor av kurser genom åren, och vet precis vad hon ska titta på. "Jag vill få Galishimo att trampa på lite bättre med vänster bakben, han fuskar lite och lägger för mycket vikt på höger bakben... svårt att förklara, man måste nästan sitta på honom för att förstå..." mumlade jag, men ändå så hörde jag ett glatt "BRAA!" från mamma när Galishimo trampade fint med vänster bakben. Hon s

Dagarna går och jag är fortfarande inte helt frisk från förkylningen. Jag hade sparat 30 plustimmar på flexen efter mycket kvällsjobb från tidigare i höst, och nu plockar jag ut ca 2-4 timmar om dagen bara för att kunna vila från jobbet. Så det blir korta arbetsdagar och dåligt med energi. Jag blir väldigt gnällig när energin är låg, men jag har fått in en liten mysig rutin med Galishimo i alla fall. Jag tar in honom i stallet och hjälper honom bli av med pälsbytet. En grundlig rykt med en sträv och hård ryktsten för att få loss den värsta pälsen, en grundlig rykt igen med en lite piggad magic brush i plast, och sist den mjuka, normala borsten. Galishimos päls blir ordentligt rengjord och trots att en skimmel är svår att få blank så ser han åtminstone blankare ut. Och han får tid med mig och blir ompysslad. Sedan har jag inte orkat rida de här två veckorna men åtminstone sortera i hans skåp, så allt i skåpet är välputsat och fint och sorterat enligt konstens alla regler. Snart sitte

Det verkar vara en tung period för många nu i november. Jag ser det både i sociala medier och känner det själv. Just nu är jag dessutom sjuk från jobbet och hinner reflektera lite. Om man nu ska ha en tung november så är det åtminstone en liten tröst att veta att man inte är ensam. Några är sjuka, trötta, vissa får förhöjd nivå av ångest och andra fattar några radikala beslut. Hästar säljs och köps, och i värsta fall så är det nu man ger upp med att kämpa för deras hälsa, och de slutligen går till slakt. Apropå hästköp så har en vän i närheten gjort ett hästköp alldeles nyss, och jag har fått lite meddelanden från henne om allt spännande som följer med hästköpet. Pirret i magen, våndan om man verkligen gjort rätt, lyckan, frågorna, och drömmarna om vad det kan bli av hästen. Det ska bli jätteroligt att få följa med på den resan, åtminstone på håll. Själv så har jag också lite svårt att bara låta saker vara och bero. Största anledningen till att jag faktiskt låter livet vara precis

I helgen tog jag och Björn Galishimo till ridhuset båda dagarna. Vi kallade vädret för "första advents-väder" för det känns verkligen som det är december och snålblåsten dragit in. Galishimo var betydligt mer avspänd än tidigare, men fortfarande väldigt spänd, i ridhuset. Det han däremot verkar trivas allt bättre med, är att åka i transporten. Hela helgen har jag låtit honom gå in själv i transporten, utan att jag själv är där inne och trängs. Det är inga problem och han gör precis det han ska. Det känns också ganska smart att jag väntade med att "avancera" lastningen med att han skulle gå in själv, tills jag tyckte han kändes väldigt trygg. Han har ju åkt i två år nu, så det är gott om tid för honom att vänja sig. Han har fått backa ur transporten enligt samma devis. Jag kopplar loss honom och han får backa ut själv, ett steg i taget, och vänta på mig efter att han klivit av rampen. Detta är givetvis inget vi kommer att göra på sommartid när det finns mycket m