Ridhushelg!
I helgen tog jag och Björn Galishimo till ridhuset båda dagarna. Vi kallade vädret för "första advents-väder" för det känns verkligen som det är december och snålblåsten dragit in. Galishimo var betydligt mer avspänd än tidigare, men fortfarande väldigt spänd, i ridhuset. Det han däremot verkar trivas allt bättre med, är att åka i transporten. Hela helgen har jag låtit honom gå in själv i transporten, utan att jag själv är där inne och trängs. Det är inga problem och han gör precis det han ska. Det känns också ganska smart att jag väntade med att "avancera" lastningen med att han skulle gå in själv, tills jag tyckte han kändes väldigt trygg. Han har ju åkt i två år nu, så det är gott om tid för honom att vänja sig.
Han har fått backa ur transporten enligt samma devis. Jag kopplar loss honom och han får backa ut själv, ett steg i taget, och vänta på mig efter att han klivit av rampen. Detta är givetvis inget vi kommer att göra på sommartid när det finns mycket mat att frestas av utomhus, och inget som vi heller kommer att göra när det finns andra hästar i närheten som skulle bli stressade om han smet för oss. Men såhär i novembersnön när man mest håller på för egen del, ja då får han backa ut själv. Han gör allt strålande fint.
Ridhusträningen har varit lite dubbel. Han är spänd och jag med. Vi pausar och blir båda oroliga vid främmande ljud och annat. Men det var ändå betydligt bättre än förra helgen. Han lyssnar mer och det känns som det är givande att fortsätta ha fokus på hans vänstersida.
Och jag fortsätter att träna på att sitta rakt över honom i galoppen och inte glida ut på yttersidan, det blir bättre trots att vi inte är helt i mål ännu.
Och idag söndag så tränade jag honom att samla sig bättre i skritten.
Så här fint ser det verkligen inte ut hela tiden men jag känner ju att dessa korta stunder blir längre och längre. Det som behövs är att jag har stenkoll på hans vänstra bakben. Stenkoll. Gestapo-koll. Asperger-koll. Varje liten centimeter som vänster bakben tar ska jag hinna parera och styra upp. Då blir han mer balanserad. Då händer det grejer!
Han har fått backa ur transporten enligt samma devis. Jag kopplar loss honom och han får backa ut själv, ett steg i taget, och vänta på mig efter att han klivit av rampen. Detta är givetvis inget vi kommer att göra på sommartid när det finns mycket mat att frestas av utomhus, och inget som vi heller kommer att göra när det finns andra hästar i närheten som skulle bli stressade om han smet för oss. Men såhär i novembersnön när man mest håller på för egen del, ja då får han backa ut själv. Han gör allt strålande fint.
Ridhusträningen har varit lite dubbel. Han är spänd och jag med. Vi pausar och blir båda oroliga vid främmande ljud och annat. Men det var ändå betydligt bättre än förra helgen. Han lyssnar mer och det känns som det är givande att fortsätta ha fokus på hans vänstersida.
Och jag fortsätter att träna på att sitta rakt över honom i galoppen och inte glida ut på yttersidan, det blir bättre trots att vi inte är helt i mål ännu.
Och idag söndag så tränade jag honom att samla sig bättre i skritten.
Så här fint ser det verkligen inte ut hela tiden men jag känner ju att dessa korta stunder blir längre och längre. Det som behövs är att jag har stenkoll på hans vänstra bakben. Stenkoll. Gestapo-koll. Asperger-koll. Varje liten centimeter som vänster bakben tar ska jag hinna parera och styra upp. Då blir han mer balanserad. Då händer det grejer!
Kommentarer
Skicka en kommentar