En rutin i taget


Jag börjar bli friskare nu och plockar tillbaka en rutin i taget. Under denna vecka har jag jobbat varje dag men flexat ut lite tidigare när jag känt att jag inte orkat. Jag började rida Galishimo i lördags och i söndags åkte vi till ridhuset med Björn och mamma. Alltså min Björn och min mamma, hur söta är dom inte? År ut och år in så vill jag åka till ridhuset med Galishimo och träna, och de är så lojala och snälla och följer troget med.

Mammas engagemang är häpnadsväckande. Hon har inte ridit så mycket själv annat än att hon tränat lite på Galishimo, men hon har ju varit med på massor av kurser genom åren, och vet precis vad hon ska titta på.
"Jag vill få Galishimo att trampa på lite bättre med vänster bakben, han fuskar lite och lägger för mycket vikt på höger bakben... svårt att förklara, man måste nästan sitta på honom för att förstå..." mumlade jag, men ändå så hörde jag ett glatt
"BRAA!"
från mamma när Galishimo trampade fint med vänster bakben. Hon såg mycket väl vad jag menade, och hon märkte när jag fick ordning på det. Jag vet inte hur hon lyckats utveckla hästögat så bra utan att rida själv men numera litar jag på hennes bedömningar om vad hon tycker är viktigt att fokusera på.
"Tänk inte så mycket på hästen nu, utan fokusera på din sits och dina hjälper." sa mamma också vid ett tillfälle, och det var också den feedback jag behövde just då.


Tidvis fick jag igenom böjningen fint på spåret, som här ovan, om man jämför med tidigare träning då Galishimo mest bara knorrat ihop sig i vänstergaloppen. Man får vara glad över några steg åt gången. Vi har hela vintern på oss att träna.

Mamma råkade glömma av sig och klappade i händerna av förtjusning efter en avslutad övning, Galishimo blev förstås rädd för ljudet av klappande händer och tappade bort sig totalt, jag suckade:
"Ja... du vet ju hur han är...!" och mamma började skratta och ställde sig framför honom och klappade försiktigt med händerna, mjukt och nära hans mule.
"Kom igen nu Galishimo, du måste ju lära dig att ta emot applåder!" sade hon.

Galishimo glodde skeptiskt på mamma.

Jag med.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer