Sinnesfrid!

Jag kan ju börja inlägget med att skriva att jag hade allt annat än sinnesfrid i söndags. Jag var på ridhuset. Galishimo var spänd som en stålfjäder, och då blev även jag det. Stort misslyckande. Stor självkritik. Och så vidare.

Jag fick honom åtminstone att passera solreflexerna, vilket han haft svårt för under flera års tid. Han hade även svårt för dem i början av passet, men det gick över på lite träning. Det är ju ett fint framsteg att han inte fixerar sig på dessa lika mycket. Men de flesta vuxna hästar bryr sig ju inte alls om solreflexer, och det grämer mig lite. Sedan jobbade vi en hel del mot fläktarna i taket som han också har svårt för. Han gjorde vad jag bad honom men var alldeles stum och sen på hjälperna, som han blir när han blir spänd, och direkt jag stannade honom vände han huvudet och glodde storögt på fläktarna, jag kände hans puls slå kraftigt mellan mina ben och att han därmed samlade han på sig adrenalin, och någonstans där gav jag upp för dagen.  Innan adrenalinet söker sitt utlopp. Tack så mycket. 

Väl hemma var jag totalt less och tittade på hästannonser för att leta efter min "vinterhäst" som jag kan "vinterrida" utan att oroa mig över olyckor. Jag ville rida som alla andra, och gå på kurser som alla andra.

Sedan insåg jag att jag måste skärpa mig och gjorde ett nytt ryck på gymmet. Hjärnan slutade spinna omedelbart och ett lugn lade sig över sinnet. Galishimo är den han är. Jag är den jag är. Vi har andra grejer som vi kan utveckla, om jag inte tänker rida honom supermycket. Bland annat så har vi ju kommit halvvägs med att lära honom apportera. Det kan jag ju fortsätta med. Han springer efter det jag kastar, lyfter upp det, men sedan släpper han apporten väldigt snabbt för att rymma godis i munnen. Vi kan jobba med att han ska hålla fast apporten lite längre stunder. Tills lugnet och sadeltvånget och vinterpälsen lagt sig.

Fram tills dess så kan jag gå på gymet och se till att hålla kroppen och själen i schack. Mest själen. Att kroppen blir tränad är bara en bieffekt.