Inlägg

Visar inlägg från januari, 2014

Ensam mörkerridning

Bild
"Ja, alltså. Jag tänkte så här..." började jag och fingrade lite planlöst på Galishimo. "Jo, alltså... om vi bara tar oss iväg de första 100 metrarna från stallet, så tror jag att vi kommer att klara det." förklarade jag. Tjejen (som jag inte kände) nickade uppmuntrande och höll fast honom under tiden jag satte mig upp i sadeln. Jag fortsatte: "Så om du bara håller utkik de närmaste minutrarna om Galishimo kommer springandes hem, så har jag åkt av. Men om han inte kommer på tre minuter så har vi nog klarat det. Det svåraste är nog bara att komma sig iväg från stallet." resonerade jag. Det var fredagkväll och mörkt ute. Galishimo kändes lugn och fin. Jag lämnade pannlampan hemma. Jag tänkte att pannlampan bara skulle orsaka läskiga skuggor som han kunde bli rädd för. "Det här är första gången vi rider i ensamma i mörkret." log jag. Kinderna rodnade lite på mig och det bildades ånga ur Galishimos näsborrar, av kylan. Den främmande tjejen

Lättare när man inte tror man ska dö

Bild
Det är lättare att rida när man  inte är rädd för att dö, har jag just insett. Man kan se lite mer objektivt på sin häst och tänka lite mer metodiskt. Idag har Galishimo tränat på att inte förhandla om hemgång. Vi rider ju ofta i en cirkel men denna blir alltid lite "oval" eftersom han drar ut på vägen "hemåt". Är man ouppmärksam några varv på cirkeln, så blir det liksom ett konstigt mönster i snön. Det blir flera cirklar som mer ser ut som en spiral som alltid liksom "driver" närmare hemmet. Som om han alltid hade lite slagvind hemåt. En slags "mental slagvind". Alltid mot stallet. Så idag spårade jag en cirkel i snön och han skulle följa detta spår till punkt och pricka. Detta uppskattades icke. Cirkelspåret fick formen av ett "päron" med den lilla "päronpluppen" pekandes mot stallet. Vi fortsatte på cirkeln. Det blev ett "päron" till då han ville mot stallet igen. Men på fjärde försöket blev det en melon. Och lå

Utanför komfortzonen

Bild
Jag och Galishimo var utanför komfortzonen idag igen. Vi följde tre andra tjejer på ridtur ut i det vackra vintervädret. Det blåste ute och snön blåste av från träden. Han var lite nervös och gjorde några sidohopp och rivstarter. Men jag satt kvar. När vi skulle hem fick han väldigt bråttom hemåt och blev väldigt spänd och irriterad, men jag satt kvar och red ut det. Jag var spänd och rädd men allt fungerade ändå fint. Rädslan börjar klinga ur och den är inte lika jobbig. Som sagt, det var iskallt ute, och blåste ute. Såklart det var lite läskigt för honom. Såklart jag var rädd eftersom jag fortfarande har kvar en hel del av min ridrädsla. Men det var absolut inte svårt att hantera. Jag red i över en timme. Jag är så nöjd över honom just nu. Jag växer för varje gång jag rider honom. Jag klarar mer och mer. Små nya saker åt gången.

Det går bra nu

Bild
Jag tömkörde Galishimo sent på fredagkvällen. Vi var helt ensamma ute i mörkret. Jag såg bara konturerna på honom, i snön. Det var helt stjärnklart, och det kändes som om vi hade en kupol av stjärnor ovanför oss. Galishimo var jättesnäll. Han verkar vara helt tillfreds med att vara ute i mörkret med mig. Han hade öronen framåt hela tiden och var så mjuk och avspänd. Idag på lördag så ska jag ut med honom och två andra tjejer, på sina hästar. Jag är lite nervös och rädd för att det ska hända någon olycka, samtidigt som jag känner mig pirrig och förväntansfull. Det var ju av den här anledningen jag skaffade häst. För att träffa trevliga människor med samma intresse, och få komma ut i naturen och röra på mig. Nu är vi äntligen där. Det känns nästan för bra för att vara sant...

Januarisolen

Bild
Solen var mäktig idag. Den stod så lågt på himlen och lyste så starkt. Runt solen bildades en slags regnbåge i en cirkel omkring den. Det var magiskt. Jag passade på att ta en bild av min "medryktare" Mari och Galishimo. De var så vackra, där de stod...

Hej, vad det går!

Bild
Mari hjälpte mig med Galishimo igen, som hon alltid gör på onsdagar. Och jag kan inte beskriva hur värdefullt det är! Det var -20 grader ute och hon stod i mitten på fältet och med glatt humör filmade hon mig och Galishimo. Vilken pärla hon är, Mari! Och apropå pärlor... Galishimo är ett litet yrväder. Han hinner komma på ca 25 nya idéer på 30 sekunder och tror fortfarande att han har många förhandlingslägen under en ridtur. Men han är så fruktansvärt fin just nu. Han är entusiastisk, arbetsam och har enormt mycket energi... Jag känner så mycket tacksamhet just nu.  Att vi kan kämpa vidare.  Att han är frisk.      

Tacksam

Bild
Gud vad jag har tur som har honom. Som har kvar honom. I hela mitt liv har jag drömt om en egen häst. I hela mitt liv har jag velat ha ett arabiskt fullblod. Nu har jag en underbar liten kille som klarar allt. Ju mer han växer upp ju tryggare och finare blir han. Begränsningarna sitter bara i mitt huvud. Det bevisas gång på gång. Men det går långsamt framåt. Allt går långsamt framåt. Och han är verkligen en underbar vän. Han säger aldrig "nej". Ibland blir han rädd men han behöver bara tid att växa. Ibland blir jag rädd och då behöver jag också tid att växa. Men vi är på rätt spår. Han är en jättefin kille.   Vi behöver bara ännu mer tid... .

Personlig Planeringsdag

Bild
Jag har tagit ledigt från arbetet i morgon. Jag ska ha planeringsdag. För mig själv. Jag ska försöka jobba undan lite saker i förrådet, städa lite, plocka undan, och göra en planering för mina städ och tvättrutiner. Jag ska även ägna mig lite åt min bil. Eftersom jag inte kommer att hinna allt och absolut inte vill känna mig stressad, så har jag även lagt lördag och söndag åt min personliga Kick-Off. Nu vill jag verkligen jobba undan lite! Pojkvännen var så snäll och erbjöd sina tjänster med hjälp av denna bild... Men jag tackade nej. Det här är min grej. Mitt fix. Han får komma när allt är klart. :)

Små framsteg

Bild
Jag tömkörde Galishimo ute i mörkret på kvällen. Vi var helt ensamma och jag såg bara konturerna av honom. Vi har för tillfället varken tillgång till ridhus, ridbana eller belysning längre, då han står i ett billigare stall. Men det gick så bra! Vi landar båda bättre och bättre i detta nya stall. För fyra månader sedan kunde jag knappt promenera honom i skogen för att han var så spänd och explosiv. Jag hade honom nästan alltid i ridhuset förut. Nu har vi en trevlig och skön liten tur ute i naturen med tömkörning. I mörkret. Han känns så mycket tryggare också. Som att han också fått lite självförtroende. Sedan har han fått en fleecefilt under vinterjackan så han inte ska frysa så mycket, nu när det är så kallt. Ja ni ser ju blicken på honom. Cool häst som trivs med livet...  

Bästa sättet att tackla kylan

Bild
Jag tog Kiara på en härlig vinterpromenad. Kylan och den lågt stående solen skapar så underbara ljuseffekter. Det blir en slags kontrast mellan värme och kyla, is och solstrålar. Jag fotograferade tills jag nästan tappat känseln i fingrarna. Tills kameran började krångla av kylan, med långsamhet och konstiga funktionsmissar. Jag fotograferade tills Kiara, som nu är 13 år, började tycka att det väl ändå var lite väl kallt. Sedan spenderade jag en hel del tid i sängen, med en kopp te. Flera koppar te. Och Digestivekex. En stolt samling på sju böcker som jag hattade emellan, beroende på humör. Det blev åtta böcker när jag fann en ytterligare bok på internet...   Det är så skönt att bara vara. Lathet är ett av livets välsignelser.

Mörkerridning

Bild
Idag var jag och Galishimo ute i mörkret och red! Vit snö låg på marken och månen lyste över skogen. Vi hade med oss en supertrevlig tjej och en häst vi inte ridit ut med förut. Det är verkligen en jättehärlig stämning på det nya stallet. Alla är verkligen fantastiskt trevliga och bjuder alltid med mig att följa med dem ut. Jag blir så glad varje gång, och tacksam för att de vill ha med mig. Jag och Galishimo vågar ju inte rida snabbare än skritt när vi är på uteritter och det är så skönt att många tycker att det är okej att hålla lite lägre tempo och rida lite försiktigare med oss. Jag blir mindre och mindre rädd nu, för varje gång. Jag vågar sitta djupare i sadeln och slappna av mer, även om Galishimo blir skraj för något i skogen. Idag travade vi för första gången på uteritten, efter en plogad väg. Bara en liten stund. Galishimo var lydig i månskenet, och tydligen tyckte han att det var väldigt roligt för han hade inte lust att stanna...  

Ibland är det bra att söka genvägar. Ibland är det mindre bra.

Bild
Såg faktiskt Ponny-akuten och lyssnade på en strålande veterinär. Här har jag citerat rakt av vad han sa: "Jag upplever att många ryttare gärna vill skylla på smärta, när hästen inte gör som dom vill, därför att det är lättare att se problemet hos hästen än hos sig själv. Man letar genvägar hela tiden... man vill hitta ett fel på hästen som veterinären kan bota, man vill hitta något fantastiskt fodertillskott som kan få hästen att gå mycket bättre och hoppa högre eller någon sorts märklig terapi som någon hittat på som oftast är helt odokumenterad, i stället för att försöka lära sig mer om hur hästen fungerar och hur man tränar och hur man rider den... som oftast är lösningen." Det är precis likadan med fysträning. Jag som sprungit marathon och även är uppvuxen med draghundar och har simmat och hoppat fallskärm och allt möjligt. Människan är skapt för att hitta ursäkter och leta genvägar i hopp om att kunna prestera bättre. Vi letar efter fantastiska dieter som sk

Teknikens under

Bild
Min mobil föreslog -helt på eget bevåg- en animering av denna bild. Detta tyckte jag först var mysigt. Sedan insåg jag något märkligt. Den där bilden finns ju inte bland mina bloggbilder, om ni tittar efter så är det inte exakt samma bild som jag laddat ned här i bloggen. Bilden verkar komma från min dators hårddisk. Så vitt jag vet har jag inte laddat ned den till mobilen alls... eller till något google-moln eller vad tusan det heter... Så. Hur hamnade bilden från min dator till min mobil PLUS att den blev animerad? Utan att någon medvetet varit där och pillat? Mystiskt. Och lite läskigt. Så här är det alltså att bli gammal. Man begriper inte tekniken längre. Man vet inte vad som händer och varför. Det hela ser fiffigt ut, men hur fan det gick till, förstår jag inte...

En sned själ i en sned kropp?

Bild
Av någon anledning tyckte jag att Galishimo var fruktansvärt fel ute med precis allt han gjorde. Min medryktare Mari hjälpte mig, och vi jobbade med hans högra sida. Han ville hela tiden vrida sig åt vänster. Tyckte jag. Och jag blev frustrerad varje gång han böjde sig som en banan åt vänster. Jag fäktade med armarna och förklarade att denna felställning var början på en ond spiral av snedhet som slutligen skulle innebära min ponnys död. En sned själ i en sned kropp. Han kommer att dö. Vi kommer aldrig att kunna räta ut honom. Sedan tog jag ett steg åt sidan och fotograferade min hopplösa ponny. Med tandagnisslan och förtvivlan. Sedan gick jag hem och tittade på bilderna. Och insåg att han visserligen var sned då och då, men han var ganska ofta fint böjd åt höger, precis åt det håll volten var böjd. Mitt gastande för Mari om jordens undergång var kanske lite överdrivet. Och nu skäms jag.  

Vad jag gör med Galishimo just nu

Bild
Att bli trygg Galishimo följer mig vart jag vill om jag leder honom. Men när jag ”föser bort honom” några meter ifrån mig, eller sätter mig upp på honom, så blir han oroligare. Han vill liksom se mig och gärna hålla mulen mot min axel för att känna sig trygg. Eftersom han är lite rädd för att vara ute i naturen själv (tydligen) och jag är lite rädd för att rida honom (uppenbarligen) så longerar jag honom ganska mycket utan andra hästar, gärna bredvid den skrämmande vägen där travhästar jagas av sina hemska vagnar. Syftet med detta är att han ska få göra stora ögon och dra igång lite drama om vilken hemsk och otrygg plats han befinner sig på. Tills han inser att ingen kommer att göra honom illa, och att han blir trygg med platsen. Han blir genast lugnare om någon annan häst är med, men vi måste ju lära oss att klara  oss själva, utan barnvakt. Jag använder nästan alltid chambonlinan så han får ett tryck över nacken om han är spänd, men att trycket genast lättar om han

Tusen ideér men trött kropp

Bild
Det är mycket som jag vill göra med Galishimo nu, men kroppen orkar inte. Jag har en förkylning som jag enträget väntat på ska bli bättre. På lördagen stod jag inte ut med allt väntande och drog iväg för att träna Galishimo. Vi har just fått en köldknäpp på -15 grader så jag drog in kall luft i lungorna när jag tömkörde honom. Jag har hostat sedan dess och haft lite svårt att andas, luftrören piper lite. Så jag får fortsätta vila. Men han har i alla fall fått tre träningspass denna vecka så han är ju inte alldeles försummad. Men snart kommer våren, snart kommer solen. Snart blir vädret bättre. Snart blir jag piggare. För varje helg som kommer så blir det lite ljusare utomhus. Innan jag vet ordet av så kommer det att bli sommartid och ljust på kvällarna efter arbetet. Då kan jag träna honom massor! Vi har mycket roligt framför oss...! .

Stolt i smyg

Bild
Plötsligt, utan att jag hinner med, får Galishimo myror i byxorna, river av med en bockning, och sätter av i full fart, med mig på ryggen. Det är en travhäst som skrämmer honom, och även den andra hästen blir skrämd av travhästen. "Ta bara i en tygel. Gör en liten volt!" säger westernyttaren samtidigt som hon lugnar sin egen häst.. "Åh, det här vill jag inte vara med om.." säger jag och Galishimo är spänd som en stålfjäder och sprätter till igen. "En tygel. Sådärja. Så ska det se ut." Jag börjar nästan skaka i kroppen och försöker prata lugnt med honom. "Sitt. Djupt. I. Sadeln." säger westernryttaren och jag försöker sitta så djupt jag bara kan. "Andas nu och fortsätt cirkla honom." säger hon. "Jag vill av..." "På en liten volt nu. Sitt kvar." "Jag vill verkligen av..." Galishimo börjar gå sidvärtes och andas kraftigt. Magen är uppblåst och stenhårt mot mina ben. Han andas häftigare, och häft

Vi har inget facit

Bild
Idag klarade jag inte av att rida. En motorsåg fräste på utanför stallet. En traktor körde runt. Snön låg ny och vit och fältet såg helt annorlunda ut. Jag satte mig upp på Galishimo och det kändes som att jag satt på dynamit. Innan jag kommit upp i sadeln började han vandra. Han kunde inte skritta utan travade ivrigt på stället. Han ville gärna hemåt mot tryggheten och jag fick korrigera honom hårt, då blev han ännu mer spänd. Så jag satte mig av för att låta honom springa på linan. En travhäst brände förbi i snabb takt. Han blev rädd för travhästen. Han var spänd som en stålfjäder. Svansen krullade upp sig till en grisknorr över ryggen. Ögonvitorna syntes. Jag blev också spänd. Så vi avbröt det hela så han fick springa av sig, och så mys vid uppsittningspallen i stället. Tills han var lugn. Kanske var det dumt av mig att inte rida. Kanske var det klokt av mig att inte rida.  Det är det som är det svåraste med situationen.  Det finns inget facit.