Vad jag gör med Galishimo just nu

Att bli trygg

Galishimo följer mig vart jag vill om jag leder honom. Men när jag ”föser bort honom” några meter ifrån mig, eller sätter mig upp på honom, så blir han oroligare. Han vill liksom se mig och gärna hålla mulen mot min axel för att känna sig trygg. Eftersom han är lite rädd för att vara ute i naturen själv (tydligen) och jag är lite rädd för att rida honom (uppenbarligen) så longerar jag honom ganska mycket utan andra hästar, gärna bredvid den skrämmande vägen där travhästar jagas av sina hemska vagnar. Syftet med detta är att han ska få göra stora ögon och dra igång lite drama om vilken hemsk och otrygg plats han befinner sig på. Tills han inser att ingen kommer att göra honom illa, och att han blir trygg med platsen. Han blir genast lugnare om någon annan häst är med, men vi måste ju lära oss att klara  oss själva, utan barnvakt. Jag använder nästan alltid chambonlinan så han får ett tryck över nacken om han är spänd, men att trycket genast lättar om han slappnar av och sänker huvudet. Då talar linan om för honom att målet med träningen är att slappna av, målet är inte att han ska hålla utkik efter faror eller att lära mig att platsen är farlig.

Bild där Galishimo tränas med chambonlina. Han får ett tryck på nacken om han spänner sig och höjer huvudet.

 Så här såg han förresten ut för 18 månader sedan, innan han fick rätt muskler.

Oliksidighet

Jag är högerhänt. Galishimo är vänsterhänt. Det betyder att jag gillar att gå med honom på min högra sida och han gillar att ha mig på sin vänstra sida. När vi grejar på under denna konstellation så känner vi oss bekväma och allt flyter på fantastiskt bra. Tyvärr så blir vi båda genast motsträviga om vi byter plats med varandra och jag tvingar mig själv att jobba mer med min ”vänstra hand” och han tvingas jobba mer med sin ”högra hand”. För en utomstående person så ser man att allt går mycket bättre när han går i ett varv, och mycket sämre när han går i det andra varvet. För oss båda två, blir det jobbigt. Ungefär som att två personer ska börja skaka hand med sina vänsterhänder i stället, så känns det när jag och Galishimo försöker ”byta sida”. Båda av oss blir lite tveksamma och det hela känns lite konstigt. Men precis som människor jobbar med att bli lika mycket musklad på båda sidor när vi går till gymet, för hälsans skull, så måste jag jobba lite för att vi ska bli mer liksidiga när jag hanterar honom. Helt enkelt för att han inte ska få ont eller bli sned i kroppen när han blir äldre. Som människor.

Tyvärr är detta lite svårt att få ordning på om Galishimo först inte känner sig trygg. Han får inte vara rädd för faror när jag vill träna honom liksidigt. Han måste slappna av först. Man kan ju inte koncentera sig om man är rädd för annat. Alltså kan vi fastna på ”att bli trygg”-träningen i perioder,  innan vi kommer vidare. Jag har valt att helt enkelt vänta ut honom genom att repetera övningarna och besöka de farliga platserna, men inte pressa honom så värst. Vissa väljer det omvända, att pressa hästen mer när den är rädd så att den ”får något annat att tänka på” men jag tycker att han bara blir mer och mer spänd av detta.

Träning från marken

Det går lika bra att träna hans ”dåliga sida” från marken, med chambonlina i höger varv, eller när jag rider. Eftersom problemet blir mest uppenbart när jag jobbar honom gåendes bredvid honom, från marken, så är det där jag helst vill träna. Jag vill alltså gå med honom och försöka få honom att mjukna lite och bli van vid att jag jobbar med honom från hans högra sida. Med min vänstra hand. Resultatet blir att vi båda blir lite förvirrade och ”bumpar  i” varandra. Det är ett under att han inte råkat trampa mig på fötterna ännu. Vi är som ett fumligt danspar som inte fått ordning på varandra ännu.

Träning från marken har ju blivit en viktig del för mig som kompensation för att jag inte rider så mycket. Så här vackert kan det bli om man tränar i flera år, med sin häst. Som en dans. Jag och Galishimo är kanske där om… tio år? :)