Livet är förändring

I helgen har det varit promenadväder med Galishimo. Det har varit väldigt isigt och blåsigt och då har jag valt bort ridningen för avsuttna promenader ett tag. Det är ju bara för en kort period nu. Om två månader är vi på ridbanan och då börjar flera fantastiska månaders träning, vi har hållit igång ganska bra denna vinter ändå och snölagret på fältet har ju varit perfekt för hans rumpa. Sedan är jag löjligt glad över hur han skimlar. Jag tyckte det var trist att han skimlade så långsamt när jag köpte honom och aldrig verkade vilja bli ljus, men nu vill man stanna tiden. Han är så vacker i pälsen nu med ljusa fina skimmelprickar. Denna skimmelvariant heter apelkastning och den kommer tyvärr försvinna när Galishimo blir äldre och vitare.    Nu är han sådär sött senvinterskäggig igen vilket ger den busiga ponnylooken.

Japp. 2300 kronor. Det var januari månads skörd av besparingar. Eftersom jag köpte broddmojäng, kuddar och hallspegel så blev det lite mindre sparade pengar än vad jag fantiserat om. Det känns väl SÅDÄR att kämpa på med att spara ihop till den där jäkla bilen. Men jag ligger på 43.000 kronor nu och köper jag bilen hos en bilhandlare kanske jag kan sälja min bil i inbyte för minst 20.000 till. Så det är bara att kämpa vidare och börja hålla ögonen öppna. Förra Januari hade jag inte ens fått ihop 10.000 till bilen eftersom min egen bil gick sönder så jag har ju fått ihop minst 30.000 på ett år i alla fall. Jag har alltså snittat på ca 2500 kronors sparande per månad. I mitt evinnerligt tråkiga liv. Men jag hamnar åtminstone inte i Lyxfällan. Och jag har ju en hästtransport. Under tiden så har jag vänner som åker utomlands, festar och roar sig kungligt nu när livet och solen börjar återvända till våra breddgrader. Under tiden som jag sitter och anstränger mig för att göra ingenting. N

För två år sedan var det inte särskilt roligt att rida Galishimo. Det var det tamejfan inte. Och jag kämpade som sjutton för att ha ett positivt förhållningssätt till honom, men det var en otroligt tuff utmaning och nu i efterhand fattar jag knappt hur jag orkade. Grejen är ju den att man har ett heltidsarbete också som tar sitt, och efter en lång arbetsdag så skulle man åka iväg och ta hand om denna lilla sprattelgubbe. Men jag orkade. Han har fått chans på chans och vi hittar våra vägar. Det tar tid, men vi hittar dem.

En gång i veckan försöker jag köra på lite hårdare i snön. Jag tänker att Galishimo måste lyfta på småfötterna lite extra då, och det är bra för den fluffiga hästrumpan. Nu är snölagret ganska tunt, kanske 12 centimeter, men det är väldigt kompakt snö. Hoven slår ned genom snölagret men måste sedan lyftas hela vägen inför nästa steg. Det är inte fluffig snö som ger lite motstånd utan det tar helt enkelt stopp om han inte lyfter fötterna ordentligt. Galishimo har väldigt tydligt talat om för mig att det inte är djupet på snölagret som räknas utan hur kompakt snön är. Han sa det även idag när vi galopptränade.  "Måste-jag-göra-detta-MÅSTE-jag-göra-detta-måste-JAG-göra-detta?" sa han när vi galopperade runt. Så jag tog det lite försiktigt med honom. Lösa tyglar och när han började kännas slut så galopperade jag max 50 meter till. Sedan fick han vila lite och gå runt och spana på tjejer i grannhagen, och bli klappad, sedan körde vi vidare. Han är väldigt arbetsam. Jag är väld

Idag städade jag ordentligt hemma och kom mig iväg lite senare på stallet. Galishimo gnäggade när han såg mig och kom i glad trav till mig från hagen. Sedan gick vi ned på ridbanan och hade någon slags uppsluppen söndagsridning. Jag satte halvdana krav och berömde det mesta. Galishimo presterade halvbra, men med stor entusiasm eftersom han fick mycket beröm. Vi pillade på med galoppfattningar från skritt. De såg halvdana ut. Jag berömde helhjärtat och Galishimo gick all in. Må så vara att han råkade trava tre eller fyra steg innan han kom in i galoppen... eller sex eller åtta stegs trav emellan. Han fattade poängen och hade trevligt. Jag med. Jag tränade på att sitta ordentligt i sadeln och så tuffade vi på i en halvtimme. Sedan fick det vara. En halvtimmes fluffande får räcka. Det är ju söndag och allt. Jag har kvar en halv äppelpaj med vaniljsås där hemma. I min nyskurade etta. Det ska vara gott att leva. .

Så här såg det ut när jag "övningskörde" med de olika pennorna jag fått i födelsedagspresent. De där kritorna är jag verkligen sugen på. De väcker barndomsminnen. Så här såg första skissen ut innan jag började bygga på.. Här är den typ färdig, men jag insåg att om jag flyttade min signatur så skulle bilden bli en nästan kvadratisk bild på 20X20 cm, och då har jag ju faktiskt en ram som passar! Det var en sån där "citatspresent" som jag fick i julas och som jag inte kom mig för att sätta upp. Men detta fina citat fick offras för älgen! Det är faktiskt roligare om man redan har ramar hemma. Annars blir det bara en tuschteckning i en låda som blir dammig och blekt. År 2017 ska det jag tecknar komma upp på mina väggar, och de ska inte ges bort till andra. Jag har bara en enda egen bild hemma. Allt annat har andra fått och det har känts lite tråkigt, ärligt talat. Jag saknar många av dem. Men nu ska jag inte ge bort något alls.

Idag har jag ägnat dagen åt vila, så Galishimo fick stå i sin hage och leva vildhästliv (han var ute i 90 minuter igår så han dör inte). Jag har tvättat kläder och ätit äppelpaj med vaniljsås och lyssnat på en ljudbok och småslumrat. Men de här vilodagarna är ändå lite mer aktiva än tidigare vilodagar. Man kan säga att jag har väldigt hög lägstanivå, förmodligen för att jag vilar oftare och tidigare, förut vilade jag bara när det var absolut nödvändigt och jag var helt utmattad. Men nu vilar jag oftare även när jag inte är lika trött. Jag vill ju hålla hela livet. Både kroppen och själen måste hålla. Jag har även tecknat idag. Det blev en älg som håller på att fenja av sig hornen, eller vad det nu heter. Det är så vackert, dramatiskt, dekadent och groteskt när det hänger skinn och kött från älgkronan. Som Västerbottens variant av Game of thrones.

Idag var jag lätt intelligensbefriad. När jag sadlade Galishimo i stallet sa en stalltjej att det just var på väg att blåsa upp och att det skulle blåsa rejält. Upp till 13 sekundmeter. "Jag vet vad som kommer att hända..." suckade jag. "Det kommer att vara vindstilla fram tills preeecis precis när jag ska sitta upp..." fortsatte jag melodramatiskt och lade till: "Sedan kommer han att få fnatt... och så är det ridpasset över..." Det roliga var att jag inte riktigt trodde på mig själv utan trodde att jag var underfundig och lite sarkastiskt smårolig på något sätt. Jag ställde mig vid uppsittningspallen på uteridbanan. Galishimo var på bra humör. En liten vindpust drog kring benen. Det var skymning men inte helt mörkt. "Det är säkert ingen fara..." tänkte jag. Och satte mig upp. Jag hade precis satt fötterna i stigbygeln och börjat klappa honom på halsen innan vi skulle iväg då vinden ven till kring öronen och lite snö föll av från ett tak

Jag har fått sänkt arbetsbelastning på arbetet! Jag har haft lite väl hög arbetsbelastning ett par månder så det var på tiden. Förbättringen skedde under årsskiftet och de här första dagarna gick jag omkring med lite overklighetskänslor och någon slags vaksamhet om det verkligen var sant. Sedan har chefen meddelat att jag ska jobba lite annorlunda framöver vilket innebär att jag kommer att få mer tid på mig att göra ett grundligare arbete och lite mer intressanta uppdrag, det blir mindre stress för mig! Det känns fortfarande lite overkligt men väldigt, väldigt bra.     Jag fick tulpaner av mamma när jag fyllde år och de verkar trivas i mitt rum. Jag har köpt nya sovkuddar till sängen vilket verkligen kändes jättelyxigt och mysigt. Jag har knappt reflekterat över att det känts som att jag sovit på överkörda djur.. Så hårda, platta, knöliga och trötta har mina kuddar tidigare varit. Nu sover jag på fluffiga mysiga proppmätta små lammungar. Som det känns.  Jag har köpt en stor ha

 Idag kom Elin till stallet och för att fotografera mig och Galishimo. För er oinvigda så har Elin varit superduktig på att rida Galishimo tidigare men efter en olycka för nio månader sedan så har hon skadat ryggen och har en paus från ridningen. Jag hade inga förväntningar alls på bilderna av flera olika skäl. Ett av skälen var att det var mulet när jag åkte till stallet och när solen inte kikar fram i januari så blir det ganska mörkt. Ett annat skäl var att min systemkamera bryter ihop av kyla och eftersom det var tio minusgrader så skulle Elin ha ungefär 10 minuter på sig att ta bra bilder innan kameran skulle dö. Sedan så kändes Galishimo lite mer fnattig än igår och då blev jag lite mer spänd och vaksam, och det brukar inte leda till fina bilder. Men det gjorde det! Gud så fina bilder! Solen bröt fram så snart Galishimo blivit sadlad! Sådana otroligt härliga bilder! Jag har suttit framför datorn och lett brett från öra till öra. Kameran dog efter tio minuter och det gjorde

Nu när jag kliver in i hallen så möts jag åter igen av terven. Eller åtminstone en bild på henne. Nästan tre år har gått sedan jag avlivade henne och det gjorde länge ont att se på bilder på henne. Jag fick en förstoring på ett favoritfoto på terven några månader efter att hon dog, men då grät jag bara när jag tittade på den . Eller så kände jag ett obehagligt stygn i hjärtat. Även en liten hund kan lämna ett stort tomrum i hjärtat. Idag letade jag fram affischen på henne och kände att det var dags. Jag fann en ram som var lite för liten men klippte till affishen. Nu hänger hon i hallen. Det blev så rätt! Det var dags nu!

Jag fyller år idag och hade väl en liten känsla av vemod dagen innan. 36 år, ingen karl, ingen familj, ingen lust att skaffa karl och familj heller, hur blev jag en sådan outsider i Västerbotten av alla platser?! Oftast är jag väldigt nöjd över tillvaron men just när jag fyller år så kan jag få en liten känsla av att "jag-trodde-inte-jag-skulle-bo-i-en-etta-på-37-kvm-när-jag-fyllde-36" . Gissa om det gick över snabbt när solen bröt fram och bjöd på en gnistrande, magisk vinterdag?! Mamma och hennes Vorsteh Sicko kom på besök. Sicko var en vild hund men blev betydligt lamare efter en åthutning av mig. Sicko förtjänade denna åthutning. Han kom (i något ystert tonårsutbrott) på den briljanta idén att testa om han var alfahannen i gruppen genom att kissmärka min gitarr... Jag kan säga så här, vi kom alla överens om att han inte var alfahannen. Inte idag heller. Han var en liten lort som fick dra in snoppen och ligga stilla och skämmas i ett hörn. Gitarren lär bli okissad för al

Jag försökte mig på att göra en Mug Cake. Det är ju en pytteliten kaka som man kan tillaga i microvågsugnen. Perfekt för en tjej som jag som lever ensam. Min ständiga chattkompis David föreslog att jag skulle redogöra mitt kommande misslyckande här på bloggen. Nu använde han inte ord som "misslyckande" eller liknande. Han peppade mig men antydde lite om det välkända fenomenet att saker kan se mycket godare ut på bild än vad de gör i verkligheten. Jag förstod inte vad han pratade om. Om jag följde receptet EXAKT så borde det ju någorlunda likna bilden. Tänkte jag. Jag vet inte hur exakt det blev... Jag kan ju tillägga att det inte blev så gott heller. Det smakade gröt med bär i. Som jag äter varje morgon. Utan mixer och en massa extratjafs. Det såg inte så gott ut heller. Kanske för att jag hade lite mörkare fiberberikade havregryn också.. det kan ha påverkat... Jaja, jag försökte åtminstone...  .

Även idag har det blivit galopp i snön. Galishimo tyckte att det var lite overkill att galoppera i snön då han senast gjorde det i lördags. Så han var mindre taggad. Nästan snudd på lite lat, skulle jag vilja säga. Men man måste ju jobba för brödfödan ändå, övertygade jag honom om. Vi utnyttjade mycket mer av fältet och galopperade stora sträckor över halva fältet. Men redan i morgon börjar det snöa och sedan faller det snö i dagarna tre, så vem vet när vi har så här lämpligt snöunderlag igen? Blir det för djupt så blir det för kämpigt för honom, som det varit nu har det varit helt perfekt. Han har behövt lyfta på fötterna lite och kämpa, men inte överdrivet mycket. För övrigt är det alltid lite svårt att veta hur jag ska rida i snö på bästa sätt. Snö sliter på leder och ligament om man rider fel på det. Om man rider rätt på det så är det väldigt bra styrketräning. Och ingen kan tala om exakt vad som är rätt eller fel eftersom allt beror på snön, snöns djup och kvalitet,  hästen

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera" Jag fick en intressant affisch från David i julklapp. Det är egentligen ett bokomslag till någon underfundig bok med samma namn. Den känns dock ganska träffsäker när man summerar mina motivationssvackor som kommer ibland. Jag tänkte rama in den men köpte förstås en för liten ram nu på första försöket. Den får nog hänga i hallen i min etta så man vet vad som gäller när man kommer in här. Att ha den på kontoret på arbetet kanske inte bäddar för ett bra lönekriteriesamtal... 

Årets första ridtur blev fantastiskt bra. Mamma följde med för att fotografera oss. Galishimo var taggad till tusen. Han ville jobba. Och om ingen tänkte jobba med honom så tänkte han busa. Så han var med sina små arabtänder överallt där de inte skulle vara, när vi gjorde i ordning honom i stallet. Tänderna var i jackor, i mössor, i handskar, i ridspöet, i linor, eller nöjt knaprandes på stallväggen. (Det där med att knapra på spiltan var jag mindre nöjd över. Vilket i sin tur gjorde honom mer nöjd. Eftersom han tycker det är festligt när folk reagerar på vad han gör.) Själv var jag supertaggad och längtade efter bra bilder. Solen sken ju! Fältet var vitt! Det blåste i håret! Mamma var här! Bilder skulle fotas! Galishimo skulle ridas... ..ja tills jag insåg att det faktiskt var jag som skulle rida honom... Då började jag bli lite nervös. Lite blek i ansiktet trevade jag mig upp i sadeln. Galishimo var spänd. Vi följde mamma i hasorna ut mot fältet och jag kände hur laddad han va

Förutom de fula såren på fötterna och på insidan låre t så är Galishimo nu helt återställd och haltar inte längre. Ett tydligt friskhetstecken är ju att han blir understimulerad och jobbig att hantera. Då vet man med säkerhet att han mår kanonbra. I morgon börjar jag rida honom som vanligt. . Arkivbild Jag insåg för någon dag sedan hur jag utvecklats som hästägare på några år. För två år sedan såg Galishimo ut så här, som på bilden ovan, och jag kände mig väldigt osäker. Varför var han stressad? Kände han sig inte trygg? Kommer han någonsin att sluta bralla? Mår han bra? Sänder jag ut fel signaler till honom? Har jag ett dåligt ledarskap? Arkivbild Och nu, två år senare, kan jag säga på rak arm: Han har högt med energi, han är ganska otrygg, han kommer alltid att vara högenergisk på vintern och det har absolut ingenting med mig att göra. Absolut inget. Var glad över att hästjäveln är frisk, hade jag velat säga till Katarina år 2015. Och sedan hade jag sagt &qu

Den här tiden på året är det extra tufft att spara pengar. Det har varit jul och jag hade velat unna mig med nya julkläder eller något annat i julyran, black friday, eller mellandagsrean, men jag har inte köpt en pryl. Sedan lät jag bli att fira nyårsafton och om en vecka fyller jag 36 år, och kommer inte heller att unna mig något. Några vänner och kollegor åker utomlands den här tiden på året och man  har sett några palmer och stränder på facebook. Folk och familjer bokar också olika äventyr och verkar taggade. Jag har slängt mig på ryggläge i sängen och tänkt: "Jag skiter i allt och drar iväg någonstans på min födelsedag! Vart-som-helst!" men sedan har jag sansat mig och tänkt att det är värt sparandet sedan. Anledningen till att jag inte tar lån till en bil är att min ekonomi är för tight när jag bor ensam och har hästen. Om något oförutsett händer som kostar pengar, så vill jag inte vara belånad och få problem att täcka upp utgifterna. Då är det ekonomiskt säkrare att

Såren har redan börjat läka, svullnaden har lagt sig och Galishimo är inte alls lika halt nu när han travar. Detta kändes så otroligt skönt och lättande, att jag nästan glömde av att skälla ut honom när han nöp fast sig i kläderna på förbipasserande stalltjejer. Han hade öronen framåt och en blick som mest såg ut att säga "Och vart ska en söt liten flicka som du?" när han tog tag i deras jackor alldeles i yttersta tyget, och höll fast dem. Ingen annan kunde tydligen bli arg på honom heller. Han rasar mot moraliskt förfall och dålig uppfostran. Men i övrigt så kan detta bli bra!

Efter 500 kronor och lite självömkande så har jag nu beställt följande produkter: Gummiboots att trä på Galishimos bakhovar. Billiga. Enkla. Borde funka för framtiden. Å ena sidan känner jag mig dum i huvudet som inte köpt dem tidigare. Å andra sidan har Galishimo haft broddar i fyra år utan att trampa sig i hagen, så... ja. Man lär sig så länge man lever. Här är den stora och lite dyrare investeringen. En broddplatta som heter HipHoof. Den ska tydligen underlätta när man skruvar loss och fast broddar. Den fungerar som en skiftnyckel när man vrider loss broddar och den kan även rensa ur broddhålen när man ska sätta fast broddar igen och så har den små "broddhål" där man kan fästa broddarna man tagit lös eller satt fast så de inte protesterar och rullar iväg och har sig.  Sådär obstinat som runda föremål brukar bete sig. Jag måste ändå lära mig brodda på och av honom om vi ska åka transport oftare i framtiden. Av outgrundliga skäl som jag själv inte förstår så

Jag spenderade ett väldigt lugnt nyårsfirande i år. Sovande. Ärligt talat. Jag sov. Jag var ensam i ettan. Jag tvättade hästkläder, städade upp hemma, och sov. Superskönt och väldigt välbehövligt. På årets första dag åkte jag ju givetvis till Galishimo som med tindrande ögon haltade fram till mig. Haltade. Inte bra. Vid en närmare inspektion så hade han trampat på sig själv med sina isbroddar över natten. Gott nytt SÅR! Förmodligen har han ränt runt och snubblat på sig själv, mer än en gång, när nyårsraketerna fyrats av. Jag hade en liten vag oro över att detta skulle kunna hända. Tidigare år har det gått väldigt bra för honom att vara med sin flock och spana på nyårsraketer, men då fanns den stora trygga ledarhästen Vincent i flocken, och även ett annat kallblod som stod stadigt som en tegelsten. Nu är Vincent tyvärr avlivad och kallblodet är sålt. Flocken består mest av lite ranglåga ungdomar och så kom det tre nya hästar ganska nyligen. Jag tänkte att det skulle kunna bli or