Laddad men lydig

Årets första ridtur blev fantastiskt bra. Mamma följde med för att fotografera oss. Galishimo var taggad till tusen. Han ville jobba. Och om ingen tänkte jobba med honom så tänkte han busa. Så han var med sina små arabtänder överallt där de inte skulle vara, när vi gjorde i ordning honom i stallet. Tänderna var i jackor, i mössor, i handskar, i ridspöet, i linor, eller nöjt knaprandes på stallväggen. (Det där med att knapra på spiltan var jag mindre nöjd över. Vilket i sin tur gjorde honom mer nöjd. Eftersom han tycker det är festligt när folk reagerar på vad han gör.)

Själv var jag supertaggad och längtade efter bra bilder. Solen sken ju! Fältet var vitt! Det blåste i håret! Mamma var här! Bilder skulle fotas! Galishimo skulle ridas...

..ja tills jag insåg att det faktiskt var jag som skulle rida honom... Då började jag bli lite nervös.

Lite blek i ansiktet trevade jag mig upp i sadeln. Galishimo var spänd. Vi följde mamma i hasorna ut mot fältet och jag kände hur laddad han var. Oron gnagde om den där lydigheten skulle råka brista ut i lite sjungande olydighet av hjärtats lust. Jag kanske skulle ha longerat honom först? Kanske? Var det så bra idé att rida honom på ett blåsigt fält i minusgrader efter en veckas lugnare träning? Förresten?




Från början kändes han spänd och jag snurrade honom på en ganska liten volt så han inte skulle få allt för mycket frihet. Han var rädd för mamma, för kameran, för sin egen skugga och för snön som blåste upp efter honom när han travade. Men allt eftersom jag blev varm i kläderna, och Galishimos överskottsenergi pyst ut, så blev volten större och modet också. Vilket var jättekul! Och väldigt spännande. När jag såg på filmerna och bilderna så insåg jag att vi ju faktiskt utvecklas fortfarande. Jag ser klart mindre spänd ut. Jag sitter i de flesta bilderna djupare i sadeln. Och fortare rider vi, definitivt!


Tack till min snälla mamma som fotograferade!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer