Jag fick hjälp med mina blodvärden i går med järninfusion och järndropp. Men det tar ju både dagar och veckor innan kroppen hunnit tillvara allt järn och gjort något vettigt av det, exempelvis tillverkat fler röda blodkroppar, ökat immunförsvaret och fyllt på järndepåerna.
Jag känner mig fortfarande väldigt, väldigt sjuk, som en lång nedförsbacke i allt mer sinande energi, och måste erkänna att nu, när jag varit dålig sedan augusti, så är det inte så lattjo längre.
Inte lattjo alls.
Extremt o-lattjo som vi säger här i västerbotten.
Enligt sjuksköterskan så kan man få influensaliknande symtom några dagar efter infusionen och det är väl det jag har nu. Och från att jag liksom stångat mig genom tillvaron och stångat mig upp i sadeln och vägrat vara för nere, och kämpat för en vardag och små glädjeämnen så är energin att stångas lite slut nu, och man blir mer uppgiven.
Men jag HAR ju fåt hjälp nu så det handlar ju bara om några dagar till!
Små hinder blir lite större, och det som jag vanligtvis tycker är roligt känns lite motigt. Ares tappade en sko och det kändes tungt att gå runt i mörkret i pannlampa över hela hagen på kvällen och leta reda på den. Jag fann den, men glädjen uteblev lite. För allt suger. Sedan har jag en fantastisk hovslagare som kom i ottan och slog på den två dagar senare, och det är ju också glädjande, men inte mår jag bättre för det.
Sedan fick jag meddela chefen att jag inte orkar gå på en viktig heldagskonferens på hotellet i morgon. Men jag kan jobba hemifrån. Jag har precis näsan över vattenytan, klarar av mitt jobb, men inte mer än så.
Det är inte heller så kul.
En sak som ger mig lite hopp är ändå Tranexamsyran som jag får mot mina störtblödningar, av någon outgrundlig anledning har jag inte fått det förut, eller upptäckt det på apoteket, men det hjälper ju massor. Det står att den kan minska blödningar med 40-60% men jag känner snarare att blödningarna minskat med 80-90%. En enorm skillnad. Jag får smärtfyllda kramper i magen av dem, men behöver bara hitta en rutin att ta en tablett ibuprofen några gånger om dagen så släpper kramperna.
Men även här uteblir glädjen lite. Det är lite mer ett surt:
"Men varför i HELVETE har ingen skrivit ut Tranexamsyra om det funnit ute på marknaden sedan 1997? Det är ju inte knark i produkten, direkt!?"
eller
"Varför i HELVETE pratas det så sällan om kvinnliga störtblödningar att det inte är allmänt vedertaget att det finns mildrande lösningar på Apoteket?!"
Så jag skriver det här på sidan om någon googlar och råkar hamna här.
För i helvete.
Ta tranexamsyra.
Lämna blodprov oftare.
Lev rövare om läkaren förminskar din upplevelse.
Det handlar ju om ditt liv.
Det är värt att kämpa för!
Kommentarer
Skicka en kommentar