Att det kan gå så fel

När jag var 20 år, vilket börjar vara hela 24 år sedan, så körde jag bil i Västerbotten för att hämta en vän från flygplatsen. Det var snöigt och bilvägen var kuperad, och det var mörkt dessutom. Jag försökte köra så försiktigt jag kunde. Men det är svårt att kunna allt när man är ung, och när jag kom till en nedåtlutad, brant backe med en kurva, mitt i skogen, så blev jag rädd. Trots att jag tyckte att jag körde bilen långsamt så gick allt plötsligt för snabbt och jag ställde mig på bromsen i panik. Jag tänkte att jag klarar aldrig kurvan. När man är äldre och van det norrländska underlaget så känner man instinktivt att panikbroms på snöigt underlag aldrig är en bra idé. Däcken kan låsa sig och är underlaget isigt så glider man bara ännu värre än om man hade rullat bilen och försökt att styra den, om man hade pumpat försiktigt med bromsen för att hitta ett fäste. När man är ung tänker man inte så. Bromsen blir ens enda lösning och beslutet fattas på en millisekund och på instinkt. Bilen tappade fästet totalt i backen och plötsligt var bilen inte bara i snödrivan på fel sida vägen, utan även på andra sidan diket, närmare skogen. Pappa fick komma och hjälpa mig, och det fanns en snäll farbror en bit bort som hade traktor och kunde dra upp bilen. Min stolthet var sårad men ingen var arg på mig. Det är lätt att göra fel. I början. Bilen fick en buckla i fronten men klarade sig bra i övrigt. Förutom omtanken och stödet från min familj, så har man skämtsamt kallat den backen "Katarinas Kurva" efter olyckan. En påminnelse om hur fel det kan gå. En lärdom. 

Men det kan gå ännu mera fel och det gjorde det för en ung tjej bakom ratten i helgen. Någon som inte verkar ha kört bil i så många år. Ingen vet ännu exakt vad som hänt, men vi tror att hon av någon anledning har panikbromsat. Och mitt där hon panikbromsat stod min moster. Så illa, brutalt och våldsamt att livet inte gick att rädda. Och så rasar hela världen. För så otroligt många. Min moster, hennes man, hennes barn, mina kusiner, min mamma, min andra moster, deras barn, deras familj. Sorg och chock sveper i vågor och man släpper allt man har och försöker vara så följsam som möjligt. Man är inte i orkanens öga men det gör tillräckligt ont att stå vid sidan av ändå. Mamma sov över hos mig och Jonatan första natten, det kändes skönt att ha henne nära, men jag har aldrig, aldrig, sett henne lida på det sätt hon saknade sin syster i helgen. 

Jag klarade inte riktigt av att släppa taget om mamma när hon skulle åka hem, trots hennes lugnande försäkringar, utan det slutade med att jag bad en granne gå in till henne när hon kommit hem. Det räckte inte med mammas lugnande försäkring på telefon, jag behövde fler. Någon annan måste också säga att hon är okej. 

Men ingen kommer ju i själva verket att vara helt okej. 

Inte för någon av oss.  

Inte på väldigt, väldigt, länge.