Sjuk men sjukt bra

 

Ja det blev en liten paus här i bloggandet. Jag blev sjuk. Så snart jag visste att Sessan hade det bra, och jag började slappna av, så fick jag feber och blev ganska långdraget sjuk. Febern har gått upp och ned, fram och tillbaka, och jag har känt mig riktigt slö emellanåt. Särskilt på kvällarna. 

Precis som jag skrev senast så kände jag mig totalt urlakad när jag och Jonatan tog Ares till ridhuset och känslan blev bara värre under de lediga dagarna som följde. Jag har försökt att vara i stallet, men eftersom jag har begränsat med energi så har jag mest pysslat med, och tömkört, Ares. 

Både jag och Jonatan insåg ganska snabbt att Ares faktiskt behöver tömköras. Han är snäll och lugn på ridbanan, och snäll i skogen, han är också snäll och lugn när han får stå nära någon av oss. Men i lite rörigare miljöer, med folk och hästar och bilar och så vidare, så blir han mer spänd. Vid sådana tillfällen brukar jag stå nära honom och erbjuda trygghet, gosa lite och klappa honom på rumpan, men det blir svårt för honom om jag går en bit ifrån honom, exempelvis när jag tömkör. Detta känns absolut inte unikt för Ares, och något jag förmodar att många unghästar känner, och något jag antar är helt normalt.

Men vi har nu alltså passat på att tömköra honom överallt där det är lite mer livat. För att han ska få träna så mycket mentalt som möjligt utan att hans halvsjuka matte ska bli helt utmattad. Jag har tömkört honom precis utanför stallet där dörrar ständigt öppnas och stängs, folk och hästar som går in och ut, vi har gått förbi andra hagar med främmande hästar, förbi stallparkeringen när bilar kört in och ut, och flera gånger förbi en maskinhall som han tycker är ganska läskig. 

Vi gick också fram och tillbaka genom byn vid varje pass. 

Ares verkade känna sig lite mer utelämnad när han tvingades gå först, när jag och Jonatan gick efter honom, han är van att ha oss närmare sig, men när vi var inne på fjärde och femte tömkörningspasset så kändes han mycket mer avspänd och trygg med att gå först. Även kring körande bilar, folk och hästar överallt. Det var så roligt att uppleva! Detta har jag nog stor nytta av när jag rider också. Jag är otroligt nöjd över honom och hur snabbt han finner ro. 

Det har blivit en hel del liggande i sängen i huset i Sjöbotten efteråt, men det känns ändå lyxigt på något sätt. Jonatan har ordnat allt med mat, fika och efterrätter och jag har blivit väldigt bortskämd. Från början var jag ganska besvärad och kände mig lat, men sedan fick jag ge upp och bara ta emot. 

Jag var inte okej, och det var okej. 

En som är helt okej just nu är i alla fall Sessan! Vi hade ju tänkt ha henne täckesfri i vinter, men nu när kylan kommer så vill vi inte att hon ska springa sig varm på sitt dåliga ben. Så hon har fått flera täcken. Favoriten är detta täcke med enhörningar på. Hon får också specialfoder så att hon inte ska vara lös i magen och det fungerar jättebra. Man dör gullighetsdöden varje gång man ser henne. Hon älskar sitt specialfoder, och luktar nu hälsofil från munnen! 

Hon rör sig också precis som man ska, hon ser frisk och hältfri ut, och nu när minusgraderna biter så blir hon lite vildare och skuttar runt lite mer. Och så piper hon små tjejskrik. Det är svårt att inte hålla sig för skratt. Det känns ganska harmlöst och smågulligt. Hon kommer nog att lugna ner sig när värmen kommer tillbaka. 

När jag kände mig som sjukast så fick Ares en liten uppsving i sitt kändisskap, det hände en gång när jag hade nyköpt honom, och nu hände det igen. Han har 202.000 visningar på ett klipp nyligen, och det klipp jag satte ut igår har över 31.500 visningar. Jag har fått hundratals fler följare och de flesta som gillar klippen jag sätter ut, är inte längre bekanta människor, utan okända för mig. 

Det kändes roligt i början och jag är tacksam att fler verkar gilla min fina Ares, men det kändes också lite olustigt när de här negativa kommentarerna från okända människor tickade in. Det verkar vara kvinnor kring 40-55-årsåldern som ofta startar meningar som till en början kan verka lite avväpnande, exempelvis "Jag fattar ingenting..." eller "Jag kan inte förstå..." och liknande. Sedan kommer dräpande kritik. Hur kan vi vara så dumma att vi har en tik och en hanhund? Hur kan jag tömköra så dåligt? Dom fattar ingenting. Arga anonyma kvinnorna. Jag skyndar mig att radera och inte fördjupa mig i kritiken. Det fungerar bäst för mig. 

Jag har jobbat två dagar under mellandagarna, och passade på att jobba i kontoret som jag och Jonatan renoverade i huset i somras. Det känns lite overkligt att vi fick till det så otroligt bra, allt från väggfärg till varenda möbel. Det går jättebra att jobba där också. Jag kommer att försöka klämma in lite hemmajobb i det kontoret antingen i början eller slutet av veckan då och då, under våren. Jag stortrivs här! 

Här stod jag alltså på en stege och slipade och målade klockan 06.00 på morgonen, i ett totalt renoveringskaos, för bara ett halvår sedan. 

Så jag summerar väl dessa dagar som sjuka men sjukt bra. Ändå. Jag kom mig ut och jag aktiverade mig och jag fick jättefina upplevelser med Jonatan och hästarna. Sedan fick jag sova mer, vila mer, och återhämta mig mer. 

Men det var ändå en hög lägstanivå. 

Helt klart. 

.