Ares i busväder!

 

I helgen var det riktigt busväder! Plusgrader, en fruktansvärd ishalka och blåst! Men efter veckan som varit, och att jag knappt orkat titta till Ares, så längtade jag verkligen efter honom. Vad vi skulle göra spelade inte så stor roll, bara vi var tillsammans. Det visade sig att vi hann göra otroligt mycket i helgen. Jag har ridit, miljötränat, flätat honom och till och med låtit Alva rida honom. 

Egentligen var det en liten gest av tacksamhet för Alva på stallet hjälper till en hel del utan att hon knappt vet om det. I lördags exempelvis, då blåste det friska vindar, och det var dessutom ett i hopsläpp i hagen bredvid stallplanen.

Jag stod där och miljötränade Ares, det vill säga, vi står på stallplanen och gör inget jättesärskilt. Då kom Alva med ett sto som är över 25 år, en tvättäkta tant i hästvärlden. Väldigt strategiskt så placerade sig Alva med sitt gamla sto mellan den stökiga hagen och mig och Ares, och började glatt småprata om både det ena och det andra. Så Ares, som kanske inte riktigt ännu har facit på hur man beter sig när andra hästar brallar i hagen bredvid, tittade på den 25-åriga gamla hästen. Och hon struntade ju fullständigt i de andra hästarnas brallande i blåsten. Hon hade zoonat ut. Med avslappnad hästkropp stod hon och småvilade under tiden Alva pratade. Så det är så man beter sig när det är full fart i hagen intill. Man vilar. "Nej tack, det är en dag i morgon också." såg hon ut att tänka. Ares insåg att brallande inte är något att bry sig om, och han blev genast lugnare. Jag blev väldigt tacksam! Den lilla insatsen från henne gav stor effekt. 

Så när Alva gick förbi en stund senare frågade jag henne om hon ville sitta upp och känna lite på Ares. Hon nickade glatt, och vi gick ut i skogen och red lite. Man behöver ju verkligen inte vara  på en ridbana för att rida bra och kunna ge varandra feedback. Hon var jätteduktig och gosekliade Ares massor, vilken positiv upplevelse det blev för honom! 

Alla tre nöjda ute i skogen!
"Vad stabil och lugn han är! Vilket fint jobb du gjort med honom!" sade hon överraskat.

(Nu antar jag att 80% av jobbet att få en unghäst stabil är att lyckas pricka rätt individ vid inköpet, men ändå! Jag har ändå jobbat för detta! Jättekul att höra!)

På söndagen så blåste det ännu värre, och jag överraskade mig själv och satt upp och tittade på några vänner som lasttränade sin häst på stallplanen. Det är verkligen perfekt för mig som kan bli spänd både i blåst och i plötsliga ljud. Men jag måste erkänna att jag nästan glömde att det blåste. Lastljuden och hästen som lastades in och ur transprten gick också jättebra att hantera. Detta går verkligen bara bättre och bättre! Jag kände mig faktiskt ganska bra ändå som stod där uppsuttet och tittade på transportträningen. 

Sedan passerade jag transprten och red ut i skogen, och då kände jag att de starka vindarna verkligen grep tag i oss några gånger. Då blev Ares lite spänd. 14 sekundmeter blåste det bitvis. 
"Ska vi stanna, ge honom lite godis, och posera lite framför kameran?" frågade jag Jonatan och han tyckte det var en bra idé. Och det var då han tog den där fantastiska, härliga bilden som är längst upp på denna blogg. Jag ser så glad och avspänd ut. Jag kommer aldrig tröttna på den bilden. 

Så jag var ute i dagarna två. I blåst och ishalka. Med en jättefin fyraåring, och Jonatan som gläds för varje framsteg vi gör!