Livet är förändring

 Det är nu det märks mest att jag hamnat i ett nytt stall. Mörka höstkvällar då det annars var ganska stilla i förra stallet så kan man samlas och titta och prata med varandra i ridhuset, samtidigt som regnet öser ned. Jag brukar titta på en väldigt duktig ryttare som har en unghäst som kvalat till breeders trophy, för att se hur hon rider och utvecklar unghästen. Nu ska de nog inte iväg på breeders av andra skäl, men det säger ganska mycket om vilka kvaliteter hästen har. I torsdags fick även jag prova den fina unghästen. Jag blev fruktansvärt nervös men efter ett tag så började jag faktiskt känna mig lite tryggare med hästen.  Det är verkligen dubbla känslor att rida på en så fin häst. Jag känner ju att den har jättefin mentalitet och rör sig helt annorlunda jämfört med Galishimo, men det kommer så mycket ansvar med så fina hästar. Ansvar att utveckla dem, ansvar att rida dem rätt, ansvar att kunna rida fram dem om de tvekar, att ge dem trygghet och självförtroende. Kanske skulle jag

  Allt går ju verkligen enligt plan med Galishimo. Det är så otroligt tydligt att han mår bättre och blir mer harmonisk om han får bättre möjligheter till motion. Det var jättefint på förra stallet men den här herren behöver verkligen få jogga grusvägar.  Jag måste nästan säga att det är ganska svårt att misslyckas nu för tiden. Förut fick jag ju kliva av och ge upp ibland när jag red honom för att han var överladdad. Sedan kunde det dyka upp tåg som stressade honom, eller så var det så pass dåligt underlag eller dålig terräng att jag var tvungen att skritta. Och Galishimo blir inte trött av att skritta. Han behöver få pysa ur sig lite.  Visst kan även stressmoment hända här på nya stallet, men absolut inte i samma utsträckning, och det går alltid planera in ett långpass åt honom under helgen, så han får komma till ro.  Sedan är alla så kompetenta här och jag får så bra feedback och inspiration. I onsdags var Galishimo lite nipprig och jag blev osäker, och då satte sig stallägaren spon