Livet är förändring

"Jag väger ju 56 kilo. Jag är ju snygg!" försökte jag peppa mig med. Det var 30-gradig värme ute och det skulle inte funka att köra långpass i onödigt mycket kläder. Jag tog mina kortaste cykelbyxor, ett vätskebälte, och tränings-bh:n. Magen bar alltså. Jag kände mig väldigt sårbar. Fast det borde jag inte. För jag väger 56 kilo. Och känner mig snygg. Kanske. Sagt och gjort. Ut i sommargasset på långrunda. Jag undvek noggrannt ögonkontakt med bilister. Efter en och enhalv timmes löpning var huden röd och irriterad av solljuset. Mina små vätskebehållare hade samtliga blivit uppdruckna, och jag längtade förtvivlat efter svalka. Jag längtade så förtvivlat efter svalka att jag vek av från den planerade rundan för att söka mig mot havet. Efter bara några hundra meter kom jag till en bro. Jag jublade. Under bron rann det en liten å med brunt vatten. Haleluja. Jag skyndade mig igenom knähöga gräs och buskar. Jag skyndade mig ned för stenarna och utan att ta av mig skorna, eller ens

Igår vågade jag mig äntligen tillbaka till gymet. Jag gillar ju att gå på gym men det har kännts jobbigt. Dels så känner jag inte en själ där, och dels så har gymet verkligen kännts som exsambons revir. Han gymar ju fyra dagar i veckan och tillbringar åtskilliga timmar av sin fritid där. Men jag kan ju liksom inte låta bli att gyma och låta kroppen förtvina bara för att slippa konfronteras med honom. Det blir inte rätt det heller. Östhammar har bara ett gym så det går inte pipa iväg någon annanstans heller. Så NU efter två månaders samling så pallrade jag mig dit. Lite skakis och lite orolig, ungefär som om kroppen instinktivt slagit på larmsystemet om att jag är där det inte är tänkt att jag ska vara. Men när jag väl kom in i lokalen så kändes det lättare. Någon gammal boxare tyckte det var jättekul med en ny tjej och pratade på oavbrutet med mig. Maskinerna är ju åtminstone bekanta, även om inget annat är det. Exet var inte där. I speglarna såg jag en solbränd tjej på 56 kilo med blo

Jag tvättade min bil på midsommarafton. Vet ni varför? Jo för att jag vägrar titta bakåt. Jag vägrar knyta an till gamla band. Jag vägrar resa hem till norrland eller till gamla vänner på andra orter. Jag gör så för att det känns som om det är något som måste göras just nu i mitt liv, och det är att se framåt. Det enda jag såg när jag tittade framåt var min rostiga, skitiga Toyota från 1986, och den behövde tvättas. Inte mycket att se fram emot men alltid något. Jag tvättade bilen på misdommaraftonskvällen samtidigt som dunkelt ljud ljöd genom hela Östhammar från pågående fester och förlustelser. Jag känner inga här ännu tillräckligt bra för att fira midsommar med dem, och jag kommer inte att lära känna någon heller om jag söker mig till tryggheten utanför orten på helgerna. Dagen efter kavlade jag upp ärmarna. Jag åkte till Stockholm för att titta på skeppet Vasa. Ni som följt mig ett tag vet att jag gärna intresserar mig för historia. Jag träffade en karl där som gärna ville träffa m

Japp. De börjar komma! Tempot! Jag har ju blivit uthålligare, tåligare och segare. Men snabbheten har lyst med sin frånvaro. Jag sprang ju Gävle Halvmarathon bara två minuter snabbare i år, 2009, jämfört med vad jag sprang samma bana som nybörjare år 2007. Men nu är jag ju frisk igen och kämpar på med ordentliga vilodagar däremellan. Jag kämpar hårt på ett terrängspår i närheten. Jag har skrotat långpassen för en stund och kör korta intensiva pass i backar i stället. Plötsligt börjar det hända grejer! Backarna blir lättare och lättare. Benen blir starkare och starkare. Den intensiva tröttheten som brukar komma när jag hållit ett högt tempo i mer än 1500 meter börjar liksom bli mer och mer avskalad. Några backar där jag på krönet stannat upp för att stå dubbelvikt och anfådd, de backarna fixar jag bättre och bättre. Först fick jag stå dubbelvikt och hämta andan, någon vecka senare fick jag gå några steg och ta igen mig, igår så sänkte jag bara joggingtempot efter backen och kunde röra m

Jag jobbar för att lära Lilla Svarta att slappna av i dressyren. Hon är spänd och omotiverad men för varje gång vi besöker dressyrbanan så blir hon allt mer optimistisk. Jag ger henne nästan alltid samma uppdrag. Uppdraget heter "Mjuk Galopp Utan Kaos Och Blottade Ögonvitor" och uppdraget går ut på att hon ska... ja. Ni fattar. Hon blir i alla fall allt mer koncentrerad och lyhörd inför de olika situationerna där jag tränar henne att finna ett harmoniskt och lekfullt sätt att galoppera på. Igår var första dagen som jag verkligen kände att jag verkligen GAV henne något och hon gör verkligen framsteg! Sedan är det hennes tur att lära mig att slappna av i hoppningen. Jag ger henne nästan alltid samma uppdrag. Uppdraget heter "Pyttelitet Hinder Med Överlevande Ryttare" och uppdraget går ut på att jag ska... ja. Ni fattar. Jag ser framför mig hur hon snubblar och faller omkull efter hindret, eller mitt i hindret. Jag håller ett hårt grepp i manen på Den Lilla Svarta

Ni vet den där kråksången, va? Ni vet, den där skräniga visan om kråkan som med lite svedda vingar och andan i halsen flaxat sig hela vägen till Östhammar, blev lovad kärlek och strax därefter blev utputtad ur kråkboet, DEN kråksången har några fina strofer, faktiskt. Som till exempel att jag blev fri från min kroniska urinvägsinfektion det första vi separerade. Från och med dag ett så har det blivit slut på sveda och värk och antibiotika, som jag besvärats med sedan november. Avhållsamhet var tydligen bästa medicinen. Och djup sömn. På onsdag har jag varit frisk i fem veckor. Tillsammans med urinvägsinfektionen försvann även migränen och tröttheten och de försämrade träningsresultaten. Dessutom såg jag mig i spegeln i morse och tänkte stolt att jag trots allt är en vacker kråka. Vingarna är svedda och det saknas lite fjädrar men med höga stövlar, och ett tight linne så går inte den här lilla kråkan minsann inte av för hackor. Jävlar i min själ. Jag har undvikit att gå ut på Östhammars

Hallstahammar adventure race för tre veckor sedan. Jag måste ju vara en glad skit för jag verkar le på 90% av alla bilder i tävlingssammanhang... .

En söt kille frågade om jag ville följa honom till Venedig och springa Venedig marathon, lite skämtsamt, sådär. Jag svarade spakt något i stil med "Ha ha." och stirrade lite tomt framför mig. Anledningen till mitt tomma stirrande var nog mest att jag blev slagen av insikten att livet inte tagit slut. Jag hade nästan väntat mig det. Christian har dumpat mig efter att jag flyttat till Östhammar till honom och jag var mestadels sjuk men följde min dröm och sprang Stockholm Marathon ändå. För att jag är tuff och Kickar Ass. The end. Eftertexter. Avslutningsmusik. Men nej. Jag har uppenbarligen en jävla massa fler dagar kvar av mitt liv. En massa tid som jag måste slå ihjäl på något vis innan den riktiga Grande Finalen när hjärtepumpen slutar slå. Det är inte game over, ännu. Det är inte avslutningsmusik! Det är bara en sketen pausmusik och texten "press start to continue". Så jag funderar på att säga Ja. Javisst följer jag med till Venedig. Jag har nog dessvärre redan b

Jaha. Och vad kan jag främst lära mig av Stockholm marathon? - Spring aldrig, jag repeterar, ALDRIG ett marathonlopp i nya skor. Inte ens om du haft dem i två veckor och lallat runt med dem på jobbet. Inte ens om du aldrig fått skoskav förut och använt samma märke i tre år. .

. Som singel kan man: 1. Flirta till sig en mindre motorcykelsemster på 8 mil inklusive fikapaus. Det var jätteroligt. Jag njöt verkligen av att få åka. .

Jag kunde knappt tro att det var sant. Att jag skulle ta mig an drömmen som jag kämpat för sedan november: Att springa ett marathon på 42 kilometer. Alla antibiotikakurer, bytet av arbete, separation, flytt till annan ort och den nya separationen har varit ständigt grus och småsten som många gånger hindrat mig från att jobba för årets största dröm: att genomföra ett marathonlopp. Jag har inte kunnat träna som jag har velat men jag tyckte ändå att jag tränat tillräckligt för att våga ta mig an utmaningen. När jag äntligen fick sitta där, på Stockholm Stadion, fullt frisk, så kände jag mig lyckligare än någonsin. Till råga på allt så sken solen på en klarblå himmel och jag tänkte att det vore väl själva fan om jag inte fixar det här. Det var fantastiskt att gå mot startfållan och se hur helikoptern susade över huvudet och alla optimistiska människor. Det var en enorm positiv energi genom hela området och jag var riktigt stolt över att jag var där. Under loppet fick jag erfara varför tidn