Snabbare?

Japp. De börjar komma! Tempot! Jag har ju blivit uthålligare, tåligare och segare. Men snabbheten har lyst med sin frånvaro. Jag sprang ju Gävle Halvmarathon bara två minuter snabbare i år, 2009, jämfört med vad jag sprang samma bana som nybörjare år 2007.


Men nu är jag ju frisk igen och kämpar på med ordentliga vilodagar däremellan. Jag kämpar hårt på ett terrängspår i närheten. Jag har skrotat långpassen för en stund och kör korta intensiva pass i backar i stället. Plötsligt börjar det hända grejer! Backarna blir lättare och lättare. Benen blir starkare och starkare. Den intensiva tröttheten som brukar komma när jag hållit ett högt tempo i mer än 1500 meter börjar liksom bli mer och mer avskalad. Några backar där jag på krönet stannat upp för att stå dubbelvikt och anfådd, de backarna fixar jag bättre och bättre. Först fick jag stå dubbelvikt och hämta andan, någon vecka senare fick jag gå några steg och ta igen mig, igår så sänkte jag bara joggingtempot efter backen och kunde röra mig vidare. Det var en enomrt befriande känsla att märka framstegen. En känsla av kraft och självförtroende. En känsla av att jag visst inte är ett hopplöst fall. Att jag precis som alla andra kan bli snabb! Jag kände stor kärlek till mina muskler som börjar jobba mer och mer synkroniserat.

Kanske är det nu det vänder.

Kanske är det nu jag blir snabbare. Starkare. Stoltare.



.