Livet är förändring

  Det var exakt samma blåsiga höstväder som igår, och jag gruvade mig lite för att gå på promenad med Ares igen. Det var ju lite tufft igår då han var stark och hade energi.  Men i dag hade poletten trillat ned. Det var alltså ingen kidnappning som var på gång. Det var bara en promenad. Ares gick lugnt efter mig hela tiden. Grannhästarna galopperade och krumbuktade som igår, men denna gång tittade han på dem och såg ut att tänka "Old news..." och inte så mycket mer. Det där hade han ju sett förut.  Sedan gick vi i skogen och han gick helst efter mig med nosen i marken, det fanns många goda lukter och spår som intresserade honom. Han missade en hel del fladdrande remsor och skyltar om nyplanterad skog, men jag antar att de helt enkelt inte luktade intressant.  Så vi var ute i över en halvmil. Han gick snällt som ett litet skolbarn efter mig och skyggade inte för något. Tittade inte på något. Snubblade inte över en endaste rot. Säker på sina hovar, och med en kropp i balans. Ha

Idag tog vi vår första promenad, och det var inte helt enkelt. Ares såg andra hästar. Ares glömde att han hade två overalltomtar med sig. Ares glömde också att han var kastrerad. Hingsten Ares var redo att utforska hästgrannarna! De andra hästarna upptäckte nu Ares. De vägrade bete sig vuxet, och visade på alla sätt att det var fruktansvärt spännande med en ny häst genom att springa stressat fram och tillbaka och göra lite krumbukter. Ares ville delta i uppståndelsen om inte den lilla overalltomten höll fast honom.  Ares blev mycket besviken.  Hingsten Ares kom då plötsligt på att han är jättestark och försökte dra iväg ett par gånger. Overalltomten höll dock tjurigt fast sig i linan och i stället för att få sin välförtjänta frihet så halkade Ares i gräset.  Den andra overalltomten jublade över denna seger mellan overalltomte och häst. Eftersom den andra overalltomten var den ena overalltomtens mamma.  Sedan lyckades vi, efter många om och men, passera hagarna, passera några buskar och

Jag har fått mycket bättre ork och fokus nu! Bättre än vad jag haft på hela året. Jag märker på vänner att de vill sätta ihop min nya energi, med min nya fina unghäst, men jag är säker på att detta beror på järntabletterna. Plötsligt går arbetsuppgifterna mycket lättare. Jag går till jobbet kring 06.00. Det är mycket lättare att gå nu och jag behöver inte forcera fram stegen. Jag går till kontoret tidigare, för att plocka tillbaka lite arbetstimmar, som jag tidigare tagit ut på grund av att jag inte klarat av att fokusera, eller den vanligaste orsaken: jag har fått ett starkt behov av att blunda och vila i ett tyst rum.  Jag är otroligt tacksam över min chef som varit flexibel och återkommande frågat mig hur jag vill ha det. Vill jag sjukskriva mig? Vill jag jobba? Vad behövs för att jag ska klara av att jobba? Jag fick full förståelse när jag sade att jag ville fortsätta jobba men att jag inte kommer att klara min normala arbetsbelastning och det var precis vad som hände. Jag har jobb

  När Ares är så här okomplicerad så är det lätt att bli entusiastisk, även andra känner att de vill peppa mig och det dyker väl upp uppmuntrande tips här och var om vad jag kan göra med honom. Vad MER jag kan göra med honom.  Men jag försöker verkligen stå stadigt, och ta min träning med Ares i min takt. Bara för att han hittills verkligen är snäll och läraktig, så behöver inte saker gå snabbare än vad jag planerat. Han är otroligt trevlig att longera och vi fortsätter befästa enkla övningar, tillsammans. Vi upprepar start, stopp, vila, uppmärksamhet, backa och att gå åt sidan. Han tycker om det. Han har börjat komma till mig, glatt  och förväntansfullt, i hagen.  Bara för att någon annan hade kört in honom på sex veckor, eller bara för att han KAN köras in på sex veckor, så betyder det inte att jag behöver göra det lika snabbt. Jag kan köra in honom på sex månader om jag vill. Eller två år. Jag har inte bråttom.  För det är jag och han nu. I vår egen bubbla.  Jag tänkte inte börja be

Jag är nu på min åttonde vecka av hjärntabletter och nu tycker jag att jag börjar märka skillnad, på riktigt! Jag börjar äntligen bli mig själv igen. Jag har varit så trött och sjuk det senaste året, och nu börjar äntligen den normala energin komma tillbaka, längre och längre stunder åt gången. Jag försökte ju forcera fram träning men bakslagen kom regelbundet och jag kände mig till slut bara sämre och sämre av att träna, men nu har jag gett mig själv mer vila och slutat forcera fram rörelse.  Jag orkar mer, sover mindre, och kan fokusera bättre. Det har inte alls varit ovanligt att jag sovit 11 timmar per dygn, och då är det verkligen svårt att hinna med allt man vill och behöver göra. Det blir lätt lite deppigt att ha så stort sömnbehov och jag har oroat mig för att jag har något allvarligare problem än järnbrist.  Det har varit ett väldigt förhandlande med mig själv under järnbristen. Exenpelvis: "Om jag ska orka handla i morgon efter jobbet, så orkar jag nog inte städa eller d

Ares släpptes in i hagen med hästflocken idag, vilket alltid känns lite nervöst. Det blev verkligen en uppvisning i hans mentalitet. Han sprang ingenstans. Han gick runt med bestämda steg och undersökte nya hagen. Och en sak till. Han flyttade sig inte för någon. Han är bara två år och 40 centimeter mindre än de äldre hästarna, som försökte fösa iväg honom. Han stod pall, med en överraskande pondus och lugn. Han sparkade, skrek eller vevade med frambenen om de kom för nära. Det såg lite dramatiskt ut ibland. Men han försvarade bara den plats han redan stod på. De andra hästarna fick ge sig, trots att de kom i full fart med pirayatänder och bakåtstrukna öron och blottade ögonvitor. Han flyttade sig inte.  Jag är så imponerad, med skräckblandad förtjusning. Jag har inte sett en ny unghäst bete sig så lugnt och bestämt i ett ihopsläpp.  Jag tänker på Galishimo. Åh, vad jag tänker på älskade Galishimo, som släpptes ihop i samma hage för ett år sedan. Då gick det inte alls lika bra. Galishi

  Det finns verkligen ingenting att klaga på hos Ares. Jag är så nöjd. Jag longerar honom två gånger om dagen och han kan nu kommandot för trav och halt väldigt bra. Han gör halt direkt.  Jag var lite osäker på hur longeringen skulle fungera, för den gick inte så bra i somras när jag testade att longera honom. Han förstod mig inte alls. Varken gas eller broms eller att hålla sig ute på spåret. Det fanns ingen bra kontakt mellan oss. Uppfödaren fick visa mig, och jag backade respektfullt. Men jag gillade verkligen vad jag såg. Likadant första gången jag longerade honom första gången när han kom hit. Han ville inte longeras i höger varv och kontakten och förståelsen mellan oss glappade. Så jag lät honom springa i vänster varv i början innan jag började försiktigt lirka med hans högra varv. Men han var snäll. Aldrig dum.  Det tog bara två dagar så förstod vi varandra precis och båda varven går som en dans.  Jag har backat honom ett par gånger per pass, och har även börjat flytta baken på

Jag älskade verkligen Galishimo. Han var väldigt, väldigt, rolig och personlig. Men nog är vardagen lite lättare nu. Ta bara exemplet idag när jag skulle fläta Ares man och pannlugg. Ares är alltså två år. Helt ensam i stallet. Han har bott här i tre dagar, och jag tänker att han har så pass mycket ro i kroppen nu att han kan stå stilla och låta mig fläta honom.  Han står som ett ljus. Han tigger lite då och då för han vet att jag har godisar som han gillar i fickan. Men annars står han bara stilla och njuter av uppmärksamheten.  Då kommer vi till pannluggen. Under alla år jag haft Galishimo har det varit lite av ett eldprov. "Kriget om pannluggen" brukade jag kalla det. Galishimo gav nämligen inte bort sin pannlugg bara sådär. Man kunde inte komma åt hans huvud och öron utan ett visst mått av taktik och en blandning av hot och kärlek, vid exakt rätt timing. När man väl vunnit så stod han med huvudet lågt och blundade för att ta sig igenom det deprimerande nederlaget att tvin

Visst började jag må bättre när jag fick en ny häst! Det hände omedelbart från att jag fick hem Ares. Mörkret och tyngden efter Galishimo försvann. Den lilla deprimerade koalan suckade tungt och klev av mina axlar. Nu finns det en ny häst som jag måste ta hand om.  Visst tänker jag på Galishimo ofta, särskilt nu när jag tänker på allt han kunde så bra, allt som Ares ännu inte haft en chans att lära sig, eller så tänker jag tvärtom; saker som Galishimo hade svårt med som tvååring, som Ares verkar kunna så mycket bättre, men det har blivit ett slags mentalt filter och en slags distans till känslorna för Galishimo. Jag känner inte längre skuld för att jag går vidare.  En annan rolig nyhet är att budgeten för mitt nya hästköp höll precis! Det är så svårt att veta hur mycket ett hästköp faktiskt kommer att kosta med bensinpriser, kastrering, och övernattning och så vidare. Jag ville inte ha en så billig häst att jag inte kunde utvecklas med den som jag ville, och jag ville  inte ha en så dy

I söndags fick jag hem Ares! Vilken resa det varit. Jag minns inte exakt men tror jag körde bil och transporten i sex timmar. Jag var fruktansvärt nervös över körningen. Jag vet ju att det inte alltid går bra när man kör en häst i transport. Som den gången i oktober 2015 då Galishimo var sex år men fick sådan fullständig panik av att åka att han sparkade sönder transportens inrede, och sig själv blodig. Det inlägget hittar ni HÄR. Och jag minns det som i går. Det var verkligen inte roligt. Verkligen, verkligen, inte roligt.  "ANDAS!" sade Ebba bestämt när jag började köra iväg ekipaget.  "Ta ett djupt andetag!" befallde hon igen, och jag gjorde som hon sade.  "DJUPARE!" sade Ebba. Och jag lydde.  Och så körde vi iväg. På en väldigt lång resa, över 30 mil, med en helt grön liten ponny som aldrig blivit lastad förut. Som aldrig åkt transport förut. Men som skötte sig långt över förväntan. Han tömde hela hönätet efter tre timmar, och vi fick fylla nytt åt ho

  Nu är det tidig söndag morgon och jag ligger på hotellet och är för taggad för att riktigt kunna somna om. Igår fylldes bilen med mamma, Anna och Ebba och vi åkte hela vägen till Stöde, utanför Sundsvall för att lämna transporten och hälsa på nya ponnyn Ares. Jag är otroligt tacksam över att jag fått med mig detta gäng på resan. Timmarna flög iväg.  Tyvärr kom sig ingen för att filma, för alla blev fullt fokuserade på att titta på Ares när vi anlände, men han var precis som i somras. Alla fyra hovar i marken. Lugn och stadig. Snäll och mild. Jag har kliat honom och pratat med honom, och precis som i somras kan man vara i ansiktet på honom och pussa honom och han är bara stilla och mysig tillbaka, och då är han ändå bara två år och nykastrerad. Han har ett väldigt fint lugn över sig, redan nu. Och det är ju verkligen det lugnet jag är ute efter och vill ha. Återhämtning och vila fast ändå utmaning med en unghäst och allt nytt som kommer med det.  Han har redan fått en hel del vinterpä

  Oj, nu börjar det verkligen närma sig! I morgon åker vi till Sundsvall och hämtar ponnyn Ares och jag har gjort det sista fixet. Jag har köpt en vattendunk och en lite större vattenhink för honom att dricka ur, under resan. Jag har köpt strö och fyllt två boxar så han kan stå inne med en hästkompis första natten. Jag har köpt lite snacks till mamma, Ebba och Anna som följer med och varit noggrann med att det ska vara veganskt så Anna kan delta till 100 procent. Men jag lär mig lite av detta. Singoallakex är veganska! Det visste jag inte! Och så har jag gråtit över Galishimo förstås. Jag är fruktansvärt trött på att gråta. Det har blivit ett slags cresendo av gråtande sista sju dagarna. Kunde ingen ha förvarnat mig om de helt irrationella och ovälkomna skuldkänslorna, som hänger över axeln på en och klamrar sig kvar som en liten tung deprimerad... koala, så snart den goda förändringen kommer? Som att kroppen VILL vara ledsen. Depressions-koalan som hänger sig fast, kunde ingen ha berä

Galishimo efter en promenad i Lillskogen i Maj 2015.  Då hade jag haft honom i fyra år och han var sex år.  Och han såg ut som en treåring.  Så fruktansvärt söt.  Idag har det gått tre månader sedan Galishimo dog. Och jag trodde jag skulle ha kommit så mycket längre emotionellt. Jag trodde att jag skulle ha kommit längre i mitt lugn och min acceptans över att han var borta. Att jag skulle tänka på honom mindre än vad jag gör, och att jag skulle tänka mer framåt.  HA så fel jag hade. Känslorna är överallt. Jag överskattade verkligen min egen förmåga att hantera sorg.  Jag diskade i morse, innan jobbet, och sedan bara slogs jag av tanken att jag aldrig får se Galishimo igen, att det inte är en dröm utan att han faktiskt är borta. Söta Galishimo som var rädd för allt. Som alltid tittade på världen som om den var ny. Galishimo som nästan alltid såg ut som ett frågetecken. Så mycket engagemang han väckte. Hos mig, och alla andra.  Tänk att av allt han var rädd för,  så var det hans egen mag

  Söndagen bjöd på ett fantastiskt höstljus och jag var dessutom feberfri. För säkerhets skull tog jag på mig munskydd, spritade händerna, och åkte till stallet för att göra det sista fixet med hästtransporten. Jag ville rengöra sadelkammaren, och gnugga bort fågelbajs och lerstänk. Däcken byttes till vinterdäck tidigare i veckan på däckverkstad.  Det är så skönt att återvända till Anna och Markus. Jag bara glider in där och det känns som ingen tid passerat. Som att allt är som vanligt. Ebba var också där och Markus hade tänt en liten brasa, som vi samlades kring.  Små, små, vindpustar av skuld och skam drar mig ur balans då och då.  "Här står jag och är glad och förväntansfull, trots att min Galishimo dött. Som om han inte var värd något för mig. Vilket okänsligt as jag är." men jag måste fortsätta träna på att acceptera de känslorna, låta dem komma och gå som de vill men ändå fortsätta röra mig framåt och vidare. För det är ju det jag vill. Framåt.  Jag lade in två grimmor

 Idag kom min nya hästoverall! Jag blev jätteglad och tog på mig den. Den var så mycket fräschare än den overall jag haft i elva år och tvättat ett 40-tal gånger. Tyget var nytt och lite hårt och prassligt som nya produkter kan vara innan man börjat använda dem. Reflexerna var fräscha. Jag tittade mig nöjt i spegeln och kände att det blev precis rätt. Exakt samma modell.  Ja och sedan började jag förstås gråta. Och gråta. För att någonstans så kändes det som att det var alldeles nyss jag tog på mig min nya overall, som såg exakt likadan ut, och kändes exakt likadan, för att åka till stallet och till min lilla unghäst Galishimo. Jag slungades tillbaka 11 år i tiden helt obarmhärtigt och sedan satt jag här i hallen i min nya overall och fulgrät. För att livet är förändring.  11 år kan låta som en lång tid men hjärnan sorterar inte sina minnen kronologiskt. Det är inte så att minnen lagras i fack efter datum och tid och bleknar ju äldre de blir. Minnena är okronologiska och väcks av lukte

Rubriken kanske uppfattas ironisk men egentligen är den inte det. Som ni vet så har jag varit småsjuk i tre månader. Det känns lite som att immunförsvaret bara inte riktigt gör sitt jobb. Det är ju inte en helt ovanligt reaktion vid järnbrist heller. Ni vet den där känslan när man tror man ska nysa och så gör man inte det? Så känns det för mig varje dag. Att en influensa är på väg att bryta ut och så gör den inte det. Varje, varje, dag. Jag blir ofta slö efter klockan 13.00 och det har varit tungt att klara att jobba. Ibland har jag någon bra vecka och tränar lite, ibland blir det sämre igen.  Ibland har jag behövt sjukskriva mig någon dag. Jag har jättetur som har nära dialog med min chef och jag har förklarat att för mig personligen, är det jätteviktigt att jobba. Jag mår bra av att jobba. Jag har jobbat heltid utan avbrott i 18 år och jag tycker om att göra nytta. Så jag får jobba mycket hemifrån. Ibland uppkurad med en filt över axlarna, lutad mot sängryggen, i mjukiskläder men jag

 Mitt konto tickar snabbt minus nu, men ännu har jag en liten buffert kvar! Och det är ju "katastrofkontot" jag tar pengar av. Det konto som jag enträget sparat ihop under flera år och varit väldigt noggrann med att inte ta ut pengar från. För det kontot var ju avsett för katastrofer. Och egentligen använder jag pengarna från det kontot med all rätt.  Att Galishimo dog var en katastrof.  Att i princip ligga sängliggandes en hel sommar var en katastrof.  Att vara fortsatt småsjuk och infektionskänslig, vilket jag varit hela denna vecka, är fortfarande en mindre katastrof.  Men vet ni vad? Ares får ett nytt träns. Han har tre ärvda träns hemma, två westernträns från Galishimo och ett träns från Ebba och hennes lånesto Alena. Men westerntränsen är väldigt rörliga eftersom de inte har några nosband och liknande, de kan hypotetiskt glida av om Ares backar och knycker med nacken, om jag står framför honom, och Ebbas träns har en ganska tight design, lite anpassad för hästar som gä