Vår första promenad


Idag tog vi vår första promenad, och det var inte helt enkelt. Ares såg andra hästar. Ares glömde att han hade två overalltomtar med sig. Ares glömde också att han var kastrerad. Hingsten Ares var redo att utforska hästgrannarna! De andra hästarna upptäckte nu Ares. De vägrade bete sig vuxet, och visade på alla sätt att det var fruktansvärt spännande med en ny häst genom att springa stressat fram och tillbaka och göra lite krumbukter. Ares ville delta i uppståndelsen om inte den lilla overalltomten höll fast honom. 

Ares blev mycket besviken. 

Hingsten Ares kom då plötsligt på att han är jättestark och försökte dra iväg ett par gånger. Overalltomten höll dock tjurigt fast sig i linan och i stället för att få sin välförtjänta frihet så halkade Ares i gräset. 

Den andra overalltomten jublade över denna seger mellan overalltomte och häst. Eftersom den andra overalltomten var den ena overalltomtens mamma. 


Sedan lyckades vi, efter många om och men, passera hagarna, passera några buskar och träd, och sedan kliva över järnvägen. Många poletter tumlade runt i Ares huvud. Vart var han? Vart var han på väg? Varför? Sedan såg han en hästkompis, det vill säga Anna och hagkompisen Fille, som kom hem från deras ridtur, och jag kände hur förvirringen tillfälligt lugnade sig. En hästfrände!

"DU...! Du har något.. jag menar du har NÅGON på ryggen!!" utropade Ares förvånat och glodde en stund. 


Då passerade hästkompisen Ares, och gick hemåt. Då sprängdes hans skalle av alla intryck. Han blev stark och fick nästan lite panik. Han ville inte bli lämnad efter allt han kämpat sig igenom. Bara att kliva över järnvägen var ett mysterium. Jag bad Anna och Fille vända om och hämta upp oss, och genast blev den lilla hästkroppen mjuk igen. Nu räcker det med äventyr, tyckte han. 

Tills vi insåg att Anna och Fille behöver följa en trafikerad väg och att jag och Ares behövde gå en mindre trafikerad väg, med värre terräng, i stället. 

Så då försvann Fille likförbannat. Och Ares blev parkerad ute på ett fält. 

Och travhästar kom. Med äckliga saker bakom sig. 

Och två motorcyklar. 

Då var både min och Ares skallar sprängda. Nu ville vi hemåt. Men jag kunde ju inte skvallra för Ares att jag delade hans hemlängtan, så jag fick låtsas inte vilja hemåt ett tag. Jag fick låtsas att det var just det här fältet man gärna vill hänga vid. Typ en halvtimme. Ivrigt påhejad av den seniora overalltomten om att vi båda skötte oss utmärkt. 

Till slut kom vi hem. 

Trötta. 

Förvirrade. 

Men vi kom hem samtidigt! 

. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer