Åtta veckor med järntabletter - Niferex

Jag är nu på min åttonde vecka av hjärntabletter och nu tycker jag att jag börjar märka skillnad, på riktigt! Jag börjar äntligen bli mig själv igen. Jag har varit så trött och sjuk det senaste året, och nu börjar äntligen den normala energin komma tillbaka, längre och längre stunder åt gången. Jag försökte ju forcera fram träning men bakslagen kom regelbundet och jag kände mig till slut bara sämre och sämre av att träna, men nu har jag gett mig själv mer vila och slutat forcera fram rörelse. 

Jag orkar mer, sover mindre, och kan fokusera bättre. Det har inte alls varit ovanligt att jag sovit 11 timmar per dygn, och då är det verkligen svårt att hinna med allt man vill och behöver göra. Det blir lätt lite deppigt att ha så stort sömnbehov och jag har oroat mig för att jag har något allvarligare problem än järnbrist. 

Det har varit ett väldigt förhandlande med mig själv under järnbristen.

Exenpelvis: "Om jag ska orka handla i morgon efter jobbet, så orkar jag nog inte städa eller duscha. Jag måste nog duscha. Jag kanske kan handla i övermorgon i stället. Det får vara rörigt hemma tills helgen kommer, eller orkar jag diska och städa undan lite på torsdag? Jag skriver det i almanackan." 

Att leva så i flera månader är ganska frustrerande. Och framför allt var det skrämmande med tanke på att datumet då Ares skulle komma till mig, närmade sig med stormsteg. 

Men nu har det verkligen vänt. 

Att jobba heltid, duscha, städa och handla har inte varit några som helst problem att klämma in på ett och samma dygn de senaste tre dagarna. Att hinna titta till Ares har inte heller varit svårt. Jag söker inte ständigt sittplatser heller, för att jag inte orkar stå upp. Jag har tagit över 105 järntabletter så depåerna borde snart bli fyllda. Jag har köpt 100 till. Jag tänker inte ge mig förrän jag är stensäker på att blodvärderna blir superfina när jag lämnar dem. 

Det börjar ljusna!