En ny liten kung i hagen

Ares släpptes in i hagen med hästflocken idag, vilket alltid känns lite nervöst.

Det blev verkligen en uppvisning i hans mentalitet. Han sprang ingenstans. Han gick runt med bestämda steg och undersökte nya hagen. Och en sak till. Han flyttade sig inte för någon. Han är bara två år och 40 centimeter mindre än de äldre hästarna, som försökte fösa iväg honom. Han stod pall, med en överraskande pondus och lugn. Han sparkade, skrek eller vevade med frambenen om de kom för nära. Det såg lite dramatiskt ut ibland. Men han försvarade bara den plats han redan stod på. De andra hästarna fick ge sig, trots att de kom i full fart med pirayatänder och bakåtstrukna öron och blottade ögonvitor. Han flyttade sig inte. 

Jag är så imponerad, med skräckblandad förtjusning. Jag har inte sett en ny unghäst bete sig så lugnt och bestämt i ett ihopsläpp. 

Jag tänker på Galishimo. Åh, vad jag tänker på älskade Galishimo, som släpptes ihop i samma hage för ett år sedan. Då gick det inte alls lika bra. Galishimo fick inte vara med de andra hästarna och stod ensam och tryckte i ett hörn i hagen i en vecka, innan han blev accepterad. Hur synd tyckte jag inte om Galishimo? Eller när Galishimo själv var två år, och jag släppte honom för första gången, i en hage där han blev bortjagad av en shetlandsponny. Galishimo var lite ängslig och lätt att dominera. I de flesta hagar fick han en självklar plats efter några dagar, och många hästar av högre rang skyddade honom till och med. Men när han kom helt ny till en ny hage såg man hur sårbar han var. Och det gjorde lite ont att se. Men efter en vecka fick han vara med flocken. Då blev allt som vanligt igen. Och Galishimo behövde verkligen inte byta flock särskilt ofta under sin livstid, i åtta år fick han gå i samma hagområde med bara mindre variationer. 

Det är två totalt olika hästar, Galishimo och Ares. 

Ares äger sin plats med en självklar pondus och ett självklart lugn. Fast även då blir jag ju orolig. Jag är rädd att han ska bli sparkad. Det såg ut som han skulle bli det, när de andra hästarna varnande backade sina rumpor mot honom och gav några skrämselsparkar nära honom. Han vägrade flytta sig för skrämselsparkarna. Jag vågade inte lämna hagen på fyra timmar. Men alla hästar gav med sig. Ingen blev skadad. Det blev lugnt och stilla. 

När jag åkte stod Ares ensam och åt nöjt vid en höbal, och de andra fyra trängdes vid en annan höbal alldeles bredvid. Som en liten kung stod han där. En av de argaste hästarna smög försiktigt fram till honom med lågt huvud och försiktigt spetsade öron. En tydlig fredstrevare. Som Ares godkände. 

Jag blev alldeles trött av alla intryck av honom. Jag brukar använda ordet "upplevelse-bakis" ibland och det passar bra idag. När man nästan känner sig bakfull och behöver dra sig undan för att man upplevt och känt så mycket ett par dagar. När man behöver smälta intrycken.

Ares verkar verkligen vara en otrolig häst. Han är alldeles, alldeles, speciell. Det känns både skrämmande och fantastiskt att få förvalta honom. Jag är så glad att jag valde honom. Att han är min. Att jag får fortsätta utforska honom. Den lilla krigaren. 

.