Sista fixet innan avresan

 

Oj, nu börjar det verkligen närma sig! I morgon åker vi till Sundsvall och hämtar ponnyn Ares och jag har gjort det sista fixet. Jag har köpt en vattendunk och en lite större vattenhink för honom att dricka ur, under resan. Jag har köpt strö och fyllt två boxar så han kan stå inne med en hästkompis första natten. Jag har köpt lite snacks till mamma, Ebba och Anna som följer med och varit noggrann med att det ska vara veganskt så Anna kan delta till 100 procent. Men jag lär mig lite av detta. Singoallakex är veganska! Det visste jag inte!



Och så har jag gråtit över Galishimo förstås. Jag är fruktansvärt trött på att gråta. Det har blivit ett slags cresendo av gråtande sista sju dagarna. Kunde ingen ha förvarnat mig om de helt irrationella och ovälkomna skuldkänslorna, som hänger över axeln på en och klamrar sig kvar som en liten tung deprimerad... koala, så snart den goda förändringen kommer? Som att kroppen VILL vara ledsen. Depressions-koalan som hänger sig fast, kunde ingen ha berättat om den? Eller gjorde dom det? När de sade att sorg tar tid. Här ska vi inte känna glädje, nej nej. Det går inte utan Galishimo. Låtom oss blott känna sorg och tomhet, säger koalan. 


Jag får vara lite pedagogisk och ta hand om den deprimerade koalan som hänger över axeln men kanske inte ge den för mycket plats. Den får hänga där tungt över min axel och deppa under tiden jag gör i ordning Ares nya box. När Anna kommer, när jag gör i ordning nya boxen, så börjar jag prata om hur det kändes sista gången jag körde till Galishimo, hur det kändes sista gången jag var på väg till honom, efter att jag fick höra hur ont han hade i magen. Hur det kändes att sitta i bilen och på väg till stallet och tänka "Det här kommer inte bli bra." Rösten bröts och stockade sig i halsen på mig när jag pratade om det för Anna. Sista gången jag åkte till Galishimo, var det. 


Jag börjar titta ner i marken och mumlar och fortsätter spåna Ares box. 


Det är ju inte så att jag tycker om Galishimo mindre bara för att jag planerar för min nya ponny. Men det blev lite tuffare än jag trodde. Jag trodde jag var mer logisk och krass än så här. 

Jag trodde jag var lite mer balanserad än så här. Att sorgen, efter tre månader, skulle vara lite mer avlägsen. Det är den inte. Den är här och nu. 


Men snart kommer Ares och jag hoppas att han håller mig upptagen. Jag behöver tänka nytt och bekymra mig över en ny häst och kämpa mot nya mål. Med eller utan koala. Det går bra vilket som! 

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer