Hästtransporten förbereds inför Ares

 

Söndagen bjöd på ett fantastiskt höstljus och jag var dessutom feberfri. För säkerhets skull tog jag på mig munskydd, spritade händerna, och åkte till stallet för att göra det sista fixet med hästtransporten. Jag ville rengöra sadelkammaren, och gnugga bort fågelbajs och lerstänk. Däcken byttes till vinterdäck tidigare i veckan på däckverkstad. 

Det är så skönt att återvända till Anna och Markus. Jag bara glider in där och det känns som ingen tid passerat. Som att allt är som vanligt. Ebba var också där och Markus hade tänt en liten brasa, som vi samlades kring. 

Små, små, vindpustar av skuld och skam drar mig ur balans då och då. 
"Här står jag och är glad och förväntansfull, trots att min Galishimo dött. Som om han inte var värd något för mig. Vilket okänsligt as jag är." men jag måste fortsätta träna på att acceptera de känslorna, låta dem komma och gå som de vill men ändå fortsätta röra mig framåt och vidare. För det är ju det jag vill. Framåt. 

Jag lade in två grimmor i transporten, ifall en grimma skulle gå sönder. Ares är ju inte van att åka transport så det kan vara bra med lite extra utrustning ifall det blir stökigt i transporten, eller vid lastningen. Den ena grimman är nyköpt, den andra var en grimma jag köpt till Galishimo som "fingrimma" i glansigt tyg i roseguld, för flera år sedan, som blev både bortglömd och återfunnen i förrådet. 

Oavsett hur mycket jag tvättat och rengjort så är Galishimos vita hår kvar här och var. De kommer nog vara kvar i flera år. Precis som när min hund, terven, gick bort, hon hade små speciella krusiga strån som underull, och de kunde jag finna lite överallt i flera år efteråt. Plötsligt fann man ett krusigt tervhår i BH:n tre år senare, eller på huvudkudden, och undrade förbryllat hur de kom dit. 

Men nu kommer Galishimos vita strån i transporten att blandas ut med brungula strån. 

Alla lampor fungerar i alla fall, transporten är smörjd och fräsch, och allt är klart för Ares resa! 

.