Livet är förändring

Det är lite tomt med inspiration just nu. Jag är lite trött över allt som varit. Den gamla relationen, Separationen, bostadslösheten, Galishimos olycka, ekonomin. Rodeobockningarna i veckan. Men allt kommer att bli bra. Jag måste bara vila. Landa. Andas. Komma tillbaka. Tänka nytt. Lita på livet. Lita på Galishimo. Lita på de som bryr sig om mig.   Lita på att livet löser sig.

så sa Linda i trappuppgången när jag gick till jobbet. "Börja om från början igen. Du kan ju det här." log hon och menade på Galishimo. Sagt och gjort. Jag åkte till stallet och tränade uppsittning på Galishimo. Upp och av några gånger. Han hade lite svårt för det från början men snart kom han in i det. Sedan skrittade vi runt lite. Lite sådär som jag gjorde under några veckor under inridningen förra året. Han var lite rädd för skänklarna (benen) igen. Så vi fick faktiskt börja om. Till slut vandrade han ambitiöst runt, med friska tag i skritt, och frustade lite. Det märks på hela honom att han gillar uppgiften. Han tycker det är spännande, att bli riden igen. Han gjorde sig stor och duktig. Men ingen trav. Vi tar det lugnt nu. Ett steg i taget. Ingen häst ska bli rädd ikväll. Ingen ryttare ska bli skadad ikväll. Idag är vi bara duktiga. Och mannen jag dejtar känner inte mig, vet ingenting om mig och Galishimo. Han blir förundrad över hela situationen och googlar p

Jag red på Galishimo och så hände det igen. Jag tror inte han visste själv vad han gjorde. Han fyrade av en rejäl bockning med mig i sadeln, lite överskottsenergi då jag bad honom trava, och sedan dunsade jag väl ned mot sadeln, mot hans rygg, och sedan var rodeon igång. Jag höll fast mig hårt i sadelknoppen och släppte inte greppet om ena tygeln för att försöka böja honom och få honom ur balans.  Han. Slutade. Aldrig. När jag suttit mig igenom en "trött" bockning så hann jag precis tänka att "Nu orkar han inte bocka mer" men han bara fortsatte med ny fart. Jag hann fundera på att hoppa av i farten. Jag skulle bara hehöva släppa taget om sadelknoppen för att hamna på marken, och jag kunde luta mig framåt och åt det håll han inte verkade springa, men jag blev rädd för att få en känga av hans bakhovar. Dessutom var jag ensam i ridhuset och det fanns ingen som skulle märka om jag slog mig illa. Och han fortsatte och fortsatte. "Luuugn pojken. Lugn gubben...&quo

Jag har inte kunnat rida Galishimo i helgen, då det är en clinic i ridhuset från fredag till söndag. Så nu är jag kvar i träsket då han är lite understimulerad igen. Han skuttar runt utan vett och sans för sig själv i hagen. Jag har i helgen fått de fina råden (som jag inte bett om) att sätta ut en varningsskylt (som jag inte vill ha) utanför hans hage om att han är farlig "Han kan ju sparka någon genom stängseltråden", och jag har även fått uppmaningen att lämna bort honom till någon "professionell hästhanterare". Så nu finns det en liten varningstext om honom i stallet. Och en tillhörande teckning på en glad häst som studsar. "Akta er för Galishimos rumpa." Lika bra att göra det, för olyckor kan ju hända. Har jag märkt. Det hela rinner lättare av mig nu, för jag har fortfarande kvar magkänslan över hur han var att rida förra veckan. Han var mjuk. Ivrig. Lyhörd. Självklart har jag inte hunnit utbilda honom så mycket ännu, men lyckan sprider sig i

Idag hade jag bestämt mig för att rida. Det gäller att inte ge upp. Någonstans måste Galishimo ha blivit trött av gårdagens "tjur-rusning". När jag skulle sätta mig upp i sadeln tvekade jag. Han frös fast, och höll nästan andan. Jag ställde foten i stigbygeln och tvekade länge. Sedan fegade jag ut. Klev ned från pallen och vandrade lite med honom. Sedan upp igen. Han höll andan igen, hela kroppen stelnade till. "Du kan ju det här." sa jag lugnande till honom, och satte mig upp i sadeln. Han stod stilla. Jag klappade honom lite på halsen. Han gick några tveksamma steg. Sedan blåste han upp sig till sitt allra vackraste väsen, och började stolt trampa runt med mig på ryggen. Nästan i en akademisk Piaff. Han joggade elegant och vigt med högt buret huvud och mig på ryggen. Jag försökte få honom att skritta, jag försökte dämpa honom, men hans entusiasm hade inte lämnat mig oberörd. Han ville jobba. Han ville väldigt gärna jobba. När vi travade ville han galoppe

Jag tänkte att det kanske var dags att provrida Galishimo lite. Efter olyckan. Ta en liten försiktig skritt. Bara känna lite på honom. Eftersom han är ganska vild så tänkte jag också att jag kunde longera honom på en lång lina så han fick "springa av sig" lite innan jag satte mig upp. Liksom "rusa av sig" överskottsenergin. Så jag tog ut honom, släppte honom på en volt runt mig, på en hyfsat lång lina. Jag satte mig alltså inte upp på honom utan  stod på marken och lät honom springa lite omkring mig. Och han rusade. Och rusade. Och rusade. Han sprang som om livet vore honom kärt. Varv. På varv. På varv. "Ja, jag ger honom tio minuter, en kvart... han lugnar säkert ned sig." tänkte jag, under tiden han storögt och skrikandes galopperade i vansinnesfart omkring mig, djupt lutad mot mitten av cirkeln för att kunna hålla balans och tempo. Sanden flög. Efter tio minuter, en kvart, sprang han fortfarande runt i vansinnesfart. Eventuellt ett något högre tem

Nu har saker börjat falla på plats på livet. Lite smått, sådär. Jag har inga stolar i min lägenhet ännu, och inte heller så mycket sängkläder att botanisera mig med, men jag bor här, och jag vänjer mig långsamt vid hur jag bor. Jag har vant mig vid att ha terven hemma och att sätta in regelbundna promenader med henne, utan att överanstränga henne. Jag har börjat sova väldigt bra och djupt. Jag är pigg när jag vaknar på dagarna. Jobbet går hyfsat bra. Det är trevligt att dejta en mysig man också.  Jag börjar vänja mig vid de nya rutinerna med Galishimo också. Förut var det rena döden att springa runt stallplanen och mocka, skjutsa bort skiten, väga höpåsar, kånka vatten, hämta nytt spån, varje dag tills döden skiljer oss åt, och så vidare... men kroppen kommer in i rutinen och nu efter två månader så går det ganska snabbt, och jag kan tänka på annat under tiden som jag fixar med göromålen. Och snart tänker jag rida på den lilla Pellefanten igen. Det är bara en tidsfråga nu. Och så f

Jag har ju varit med en trevlig man ett par gånger. Vi setts några gånger de senaste fem veckorna. Druckit en kaffe, eller ätit en lunch. Vi har vandrat tillsammans efter Skellefteälven och vi har ätit flerarättersmiddag och haft vinprovning på Bryggaregatan. Vi har kvällsfikat på toppen av Vitberget och han har tankat min bil. Vi har ätit ost och druckit vin i höstmörkret på Nygatans balkong, och vi har ätit frukost på Waynes Coffee... Han är fin. Ödmjuk. Generös. Han bjuder på nästan allt. Jag behöver aldrig öppna plånboken, om jag inte insisterar. Och han är intelligent. Han är rolig, vi skrattar ofta. Nästan hela tiden. "Nu är det vår tur. Nu njuter vi. Eller hur?" säger han alltid. Det kändes riktigt svårt för mig i början, att njuta. Som att det inte alls var min tur att njuta. Jag kan ju inte njuta nu. Efter separationen och utan pengar. Med en skadad häst. Det är svårt att njuta. Träningspass kan jag njuta av. Men att gå vidare i livet är svårare. Och HAN då, v

Galishimo hade sin första träning efter olyckan idag. Jag kan inte rida honom ännu men jag kan ju åtminstone träna honom lite från marken. Jag trädde på honom en schambonlina som hjälper honom att sänka huvudet så han inte börjar trippa runt och titta i taket. Jag älskar hjälptyglar och hjälplinor. Det förekommer debatter om att hjälptyglar inte är bra för hästar, men för mig är det bara en trygghet. Nu vet jag att han går avspänt och framåt. Det hjälper rätt muskler att utvecklas inför ridningen, som kommer längre fram. Gud välsigne honom.

Jag blev bjuden på middag igår. Han hade bokat bord på stans finaste restaurang, Bryggargatan. Hela veckan blev annorlunda för mig. Jag började gå runt i affärer och leta efter något fint att ha på mig. Jag gick ut på affärer på lunchrasten och letade efter fina örhängen. Jag har ju känt mig trött och dränerad på energi i flera veckor men nu kändes det lite roligt. Jag målade naglarna dagen innan. Jag lyckades till och med kläcka ur mig att jag skulle på date, på jobbet, och kollegorna började helhjärtat engagera sig. "Ta på dig något riktigt tight! Kör på något figurnära! Det ska se ut som att slagit in kroppen i ett snyggt fodral!" peppade en (kvinnlig) utvecklingsledare och gjorde tummen upp. Och jag hittade faktiskt ett 'snyggt fodral'. Kände mig otroligt nöjd och glad över fyndet. Han mötte upp mig utanför restaurangen, tjusig i kostym, och jag blev så tagen av hela situationen att jag nästan kom av mig från att prata. När han öppnade dörren för mig blev jag l

Linda är ju en personlig vän till mig, så det är alltid extra roligt att fotografera kompisar. Nästa helg hoppas jag hinna med att följa Elin och (Galishimos helsyster Gezzina), igen.     

      På söndagen tog jag säsongens längsta hundpromenad. I gott sällskap. Vi har ätit lunch förut, under min semester. Nu kom han med en mindre ryggsäck. I ryggsäcken hade han packat en termos med varmt Te, ägg, och mackor med avocado, rostbiff, sallad, tomater och mozarrelaost. Han hade en flaska vatten och frukt. Så vi passade verkligen på att utforska Skellefteälven och stigarna där omkring. Vi tittade på vattnet, och björkarna som fortfarande var gröna, och gässen som flög i formationer ovanför oss. Den kyligare höstluften friskade upp när solen gick i moln, men när den sken blev det nästan sommarvarmt. Terven följde glatt med och fann många intressanta lukter att lukta på. Tydligen. . På de platser där det såg fint ut, så stannade vi och fikade lite. Vi var ute i över fem timmar och vandrade. Vid sista pausen packade han även fram äppelmuffins! "Du skämtar!" utropade jag. "Du måste smaka de här. Ta lite Te till...." sa han glatt och hällde u

  Jag har börjat arbeta igen. Därför blir det lite glesare med inlägg. Men det har hänt mycket som varit bra. Min "utleasning" som jag haft sedan november är nu avslutad och jag fick Tårta, Te och Tekopp av kollegorna som tack för den tiden som varit. Tillbaka till min gamla avdelning så fick jag varma mottaganden och kramar. Det kändes väldigt skönt. På söndagen fick jag sällskap. Mamma kom och hjälpte mig lite med Galishimo. Hon mockade noggrannt i hans box och hjälpte mig med lite praktiska saker. Vilket hon absolut inte behövde, men det kändes ändå skönt. Hon slutar aldrig vara mamma, trots att dottern fyllt 32. Hon hugger i där det behövs. Hon hade aldrig mockat en hästbox förut men insisterade envist om att hon ville hjälpa till. Efteråt åt vi middag på Matfesten, som bara var en kilometer från min bostad. Hon hejjade på några bekanta som också var på festen. "Jag är alltid stolt över dig." sa hon efteråt och fortsatte: "Du ser så fin ut och sa