Äventyrslustan tillfälligt stillad
Jag tänkte att det kanske var dags att provrida Galishimo lite. Efter olyckan. Ta en liten försiktig skritt. Bara känna lite på honom. Eftersom han är ganska vild så tänkte jag också att jag kunde longera honom på en lång lina så han fick "springa av sig" lite innan jag satte mig upp. Liksom "rusa av sig" överskottsenergin.
Så jag tog ut honom, släppte honom på en volt runt mig, på en hyfsat lång lina. Jag satte mig alltså inte upp på honom utan stod på marken och lät honom springa lite omkring mig. Och han rusade. Och rusade. Och rusade. Han sprang som om livet vore honom kärt. Varv. På varv. På varv.
"Ja, jag ger honom tio minuter, en kvart... han lugnar säkert ned sig." tänkte jag, under tiden han storögt och skrikandes galopperade i vansinnesfart omkring mig, djupt lutad mot mitten av cirkeln för att kunna hålla balans och tempo. Sanden flög.
Efter tio minuter, en kvart, sprang han fortfarande runt i vansinnesfart. Eventuellt ett något högre tempo än innan. Att få stopp på honom var omöjligt.
Efter en halvtimme kände jag en slitande värk i höger arm som försöker hålla fast honom på linan, och höger ben som jag försökte nagla ned i marken för att inte flyga efter honom, som en vante. Galishimo började göra någon slags tabata-intervall av det hela och han var tvungen att gå några steg innan han studsade iväg i galopp igen. Sedan gick han tio steg. Sedan galopp i 20 sekunder, sedan utpumpad skritt i tio steg. Sedan galopp i 20 sekunder. Som en äkta atlet.
"Men ge dig då, hästjävel." tänkte jag. Förlåt men det är faktiskt vad jag tänkte. Och jag märkte hur tiden gick, mörkret lade sig över ridbanan, och de flesta bilar som stod parkerade utanför stallet rullade iväg hemåt. Snart skulle jag bli helt ensam. Med tabata-hästen. Som fortfarande inte kunnat skritta ett helt varv på volten sedan jag tog ut honom.
Efter en timme var det bara en annan tjej kvar på stallet och jag blev rädd för att bli helt ensam med dårfinken. Jag måste få stopp på honom. På något vis. Det måste gå. Jag försökte försiktigt korta linan och prata lugnt med honom. Smeka honom på pälsen. Säga att allt var bra. Varvid han försökte hoppa upp i famnen på mig. Han studsade förskräckt rakt på mig och min näsa krockade med hans hals när han tryckte sig upp mot mig.
"What?! Är du här?! Tack gode gud!! Du anar inte hur jag haft det!" såg han ut att tänka.
Jag gnuggade näsan och lyckades leda in honom, till slut.
Efter en timme.
Utpumpad åkte jag hem, somnade nästan på en gång. Väldigt mycket mindre sugen på äventyr.
Men jag tänkte att hans kondition åtminstone är utmärkt...
.
.
Så jag tog ut honom, släppte honom på en volt runt mig, på en hyfsat lång lina. Jag satte mig alltså inte upp på honom utan stod på marken och lät honom springa lite omkring mig. Och han rusade. Och rusade. Och rusade. Han sprang som om livet vore honom kärt. Varv. På varv. På varv.
"Ja, jag ger honom tio minuter, en kvart... han lugnar säkert ned sig." tänkte jag, under tiden han storögt och skrikandes galopperade i vansinnesfart omkring mig, djupt lutad mot mitten av cirkeln för att kunna hålla balans och tempo. Sanden flög.
Efter tio minuter, en kvart, sprang han fortfarande runt i vansinnesfart. Eventuellt ett något högre tempo än innan. Att få stopp på honom var omöjligt.
Efter en halvtimme kände jag en slitande värk i höger arm som försöker hålla fast honom på linan, och höger ben som jag försökte nagla ned i marken för att inte flyga efter honom, som en vante. Galishimo började göra någon slags tabata-intervall av det hela och han var tvungen att gå några steg innan han studsade iväg i galopp igen. Sedan gick han tio steg. Sedan galopp i 20 sekunder, sedan utpumpad skritt i tio steg. Sedan galopp i 20 sekunder. Som en äkta atlet.
"Men ge dig då, hästjävel." tänkte jag. Förlåt men det är faktiskt vad jag tänkte. Och jag märkte hur tiden gick, mörkret lade sig över ridbanan, och de flesta bilar som stod parkerade utanför stallet rullade iväg hemåt. Snart skulle jag bli helt ensam. Med tabata-hästen. Som fortfarande inte kunnat skritta ett helt varv på volten sedan jag tog ut honom.
Efter en timme var det bara en annan tjej kvar på stallet och jag blev rädd för att bli helt ensam med dårfinken. Jag måste få stopp på honom. På något vis. Det måste gå. Jag försökte försiktigt korta linan och prata lugnt med honom. Smeka honom på pälsen. Säga att allt var bra. Varvid han försökte hoppa upp i famnen på mig. Han studsade förskräckt rakt på mig och min näsa krockade med hans hals när han tryckte sig upp mot mig.
"What?! Är du här?! Tack gode gud!! Du anar inte hur jag haft det!" såg han ut att tänka.
Jag gnuggade näsan och lyckades leda in honom, till slut.
Efter en timme.
Utpumpad åkte jag hem, somnade nästan på en gång. Väldigt mycket mindre sugen på äventyr.
Men jag tänkte att hans kondition åtminstone är utmärkt...
.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar