Att gå vidare
Jag har ju varit med en trevlig man ett par gånger. Vi setts några gånger de senaste fem veckorna. Druckit en kaffe, eller ätit en lunch. Vi har vandrat tillsammans efter Skellefteälven och vi har ätit flerarättersmiddag och haft vinprovning på Bryggaregatan. Vi har kvällsfikat på toppen av Vitberget och han har tankat min bil. Vi har ätit ost och druckit vin i höstmörkret på Nygatans balkong, och vi har ätit frukost på Waynes Coffee... Han är fin. Ödmjuk. Generös. Han bjuder på nästan allt. Jag behöver aldrig öppna plånboken, om jag inte insisterar. Och han är intelligent. Han är rolig, vi skrattar ofta. Nästan hela tiden.
"Nu är det vår tur. Nu njuter vi. Eller hur?" säger han alltid.
Det kändes riktigt svårt för mig i början, att njuta. Som att det inte alls var min tur att njuta. Jag kan ju inte njuta nu. Efter separationen och utan pengar. Med en skadad häst. Det är svårt att njuta. Träningspass kan jag njuta av. Men att gå vidare i livet är svårare.
Och HAN då, vem är HAN, och hur BLIR DET HÄR och så DUM jag är som ens dejtar och fånar mig. Jag vet ju INGENTING om honom. Det kan ju sluta precis hur som helst. Gud, om någon jag kände såg mig nu, hur jag lirkade mitt hår mellan fingrarna och hur jag skrattade med huvudet på sned. Jag skulle ju nästan skämmas lite. Om någon såg mig. Som om jag gick omkring och HOPPADES på något. Och varför skulle jag köpa mig en ny klänning när ekonomin är så krass? Varför målar jag naglarna flera gånger i veckan? Och varför går jag med omsorg runt i kläddaffärerna och skruvar på mig i provhytterna? Varför släpper jag ens ut håret? Mitt hår som är så tunt. Det räcker ju knappt till en hästsvans. Vad är det för poäng att släppa ut det?
Sedan känns det konstigt att njuta. Eller att gå vidare. Som att jag liksom inte är lagd åt det hållet. Som att det var så avlägset, att jag inte längre identifierar mig med det. Det har hänt att jag har skrattat med honom en hel kväll, och sedan gråtit när jag kommit hem. Som att jag nästan inte förtjänar att skratta en hel kväll.
Men det vore nästan en förolämpning mot honom om jag inte njöt. Det vore framför allt en förolämpning mot mig själv också.
Och när jag släpper ut mitt tunna hår så säger han varmt:
"Har du släppt ut håret? Så fina strån. Så soft. Vackert... Får jag röra vid det?"
"Nu är det vår tur. Nu njuter vi. Eller hur?" säger han alltid.
Det kändes riktigt svårt för mig i början, att njuta. Som att det inte alls var min tur att njuta. Jag kan ju inte njuta nu. Efter separationen och utan pengar. Med en skadad häst. Det är svårt att njuta. Träningspass kan jag njuta av. Men att gå vidare i livet är svårare.
Och HAN då, vem är HAN, och hur BLIR DET HÄR och så DUM jag är som ens dejtar och fånar mig. Jag vet ju INGENTING om honom. Det kan ju sluta precis hur som helst. Gud, om någon jag kände såg mig nu, hur jag lirkade mitt hår mellan fingrarna och hur jag skrattade med huvudet på sned. Jag skulle ju nästan skämmas lite. Om någon såg mig. Som om jag gick omkring och HOPPADES på något. Och varför skulle jag köpa mig en ny klänning när ekonomin är så krass? Varför målar jag naglarna flera gånger i veckan? Och varför går jag med omsorg runt i kläddaffärerna och skruvar på mig i provhytterna? Varför släpper jag ens ut håret? Mitt hår som är så tunt. Det räcker ju knappt till en hästsvans. Vad är det för poäng att släppa ut det?
Sedan känns det konstigt att njuta. Eller att gå vidare. Som att jag liksom inte är lagd åt det hållet. Som att det var så avlägset, att jag inte längre identifierar mig med det. Det har hänt att jag har skrattat med honom en hel kväll, och sedan gråtit när jag kommit hem. Som att jag nästan inte förtjänar att skratta en hel kväll.
Men det vore nästan en förolämpning mot honom om jag inte njöt. Det vore framför allt en förolämpning mot mig själv också.
Och när jag släpper ut mitt tunna hår så säger han varmt:
"Har du släppt ut håret? Så fina strån. Så soft. Vackert... Får jag röra vid det?"
Du förtjänar all lycka i världen!
SvaraRaderaSå roligt, Katarina!! Det är din tur nu!! :-D
SvaraRadera