Livet är förändring

Det känns verkligen som att jag behöver återhämta mig en hel del nu. På hösten vill man börja summera lite vad man gjort under året, och jag är nöjd med vad jag gjort hittills. Ares är insutten och har aldrig fått några överkrav. Jag har hittat en fin sadel och har allt jag behöver om jag vill köra in honom, både sele och vagn.  Det är inte bara kroppen och själen som behöver återhämta sig. Ekonomin behöver också återhämta sig. Ares kostade 50.000 kr och mamma betalade 10.000 av det. Sedan kastrerades han för kring 4000 kr. Men sedan köpte jag ju en sadel för 26.000 kr och sedan behövde Ares behandling för sitt sår på 4200 kronor (mer om inte försäkringen täckt vissa bitar). Så på det senaste året har jag haft 40.000 + 4000 + 26.000 + 4200 =  74.200 kronor i större utgifter. Innan dess köpte jag även sele och vagn men det skulle jag väl velat lägga i "planerade" utgifter då jag hann budgetera för dem. Men annars kan vi lägga på 10.000 till för det... Man kan väl delvis säga a

  I tisdags blåste det när jag skulle rida, och Ares blev väldigt spänd över prasslet och blåsten. Och då blev jag spänd. Och då blev även han spänd. Och då undrade jag om det var en bra ide att rida ensam. Och då undrade Ares om det var en bra ide att bli riden ensam. Så gick det passet. Vi avbröt det ganska snabbt och gjorde tryggare övningar från marken i stället. Och då kom de där tankarna att jag borde vara bättre. Mycket bättre. Sedan blev jag nedstämd. Och fick huvudvärk. För jag var redan trött när jag kom till stallet, för jobbet var jobbigt. Precis som jobbet brukar vara.  Då behöver jag backa och reflektera en stund. Jag köpte Ares för att han var en snäll ponny, vilket han verkligen är. Jag lät bli att köpa en renodlad pampig dressyrhäst för att jag ville rida avspänt och prestigelöst. Att rida prestigelöst innebär att sitta av, om jag har en dålig dag. Det innebär även att kanske skippa ridningen om det är mycket på jobbet. Eller som idag. Om det kommer stormbyar som prass

För den som inte är insatt så innebär begreppet ”gå bakom lod” att hästens huvud är indraget och pekar mot bogen. Om man tänker sig en vertikal linje från hästens öga till hästens mun, så ska hästens näsa gå framför den linjen. Vissa brukar anse att lodet är hästens panna rakt av. Det är kanske lättare att förstå. Hästens näsa ska inte vara indragen, helt enkelt. Halsen ska inte krullas ihop. Den ska bara krökas.  Att gå bakom lod kan innebära att hästen bara drar in näsan, när man gör förhållningar, och framför allt är det bedömt som väldigt obekvämt för hästen och kan skapa andra problem som dämpade rörelsemönster och svårigheter att andas. Ares är ju bara tre år, och hans huvud är lite överallt när jag rider honom, precis som det ska vara, men han sänker sig gärna och går i en rundare form då han är mycket tömkörd. Just nu har vi fokuserat på att jag varit osäker på att rida honom ensam, och behöver bygga upp mitt självförtroende att rida honom själv. Utöver det så ligger fokus

  En månad tog det, och nu är den gamla korktrappan renoverad och klar. Det blev hur fint som helst! Det är de små beigea mattorna som var svåra att sätta på ett bra sätt på trappen och kan behöva justeras några centimetrar, men annars blev det otrolig fint! Jag var från början övertygad om att "mitten av tröskeln blir mitten av trappmattan" men det innebär i själva verket att mattorna vandrar runt lite i placering, då trapptrösklarna är väldigt olika långa beroende på hörn och annat. Men det kanske är något som mest jag personligen märker, och inte så många andra. Jag är ju ganska nördig på detaljer. Det känns i alla fall otroligt skönt att det är klart och att det blev så bra! Det känns även så bra att jag och Jonatan kommer så bra överens och delar smak på färg och annat. Men det är ju svårt att inte gilla detta! Många timmar har vi suttit tillsammans i trappen, ibland väldigt nära varandra på samma trappsteg, och lyssnat på musik och lugnt hjälpts åt med att göra jobbet. 

Ibland så måste jag erkänna att jag kan sitta med en kaffekopp i handen och glo rakt fram en bra stund. Eller bara tomt stirra ut genom fönstret på jobbet. Ibland skippar jag en fikarast med kollegorna bara för att glo tomt framför mig. Inte på ett dåligt sätt, jag känner mig varken sliten eller utmattad, men det är bara så mycket som hänt det senaste året.  Jag kände varken Jonatan eller Ares för ett år sedan. Jag visste ju att Ares fanns, för jag skulle ju köpa honom. Men jag kände honom inte. Och Jonatan hade jag ingen aning om, att han fanns. En sak de båda grabbarna har gemensamt är att de båda ger mig självförtroende, och de båda ställer mig i centrum. På olika sätt, givetvis.  Jag var på min första kurs med Ares i helgen, och Ares stod inte på något sätt i centrum. Han var lugn och fin och gjorde precis vad som förväntades för hans mognadsnivå och ålder, och jag fick fokusera på mig själv, och träna på min timing och mitt finslip, vad jag gjorde bra och vad jag behövde träna mer

  När jag började hänga hos Jonatan, i början av sommaren, så hade jag två olika och starka impulser jag försökte få ordning på. Den ena impulsen var att det var ett fint hus som jag verkligen ville engagera mig i! Åh vad jag hade velat ändra på några saker!  När jag skriver "ändra om" så är det ett finare ord för det lite brutalare ordet "renovera". För att det skulle kunna bli så himla fint!  Den andra impulsen var att hålla mig undan från att engagera mig i andras hem. För det är inte roligt, och det kan lätt kännas bittert, att lägga ned sin själ i något som inte är ens eget, och sedan få gå tomhänt därifrån om relationen inte håller.  Men sedan kommer ju den där känslan av att det blir en konstig start, det där med att vägra engagera sig i varandras liv, för VAD händer om relationen inte håller? Vad är alternativet egentligen? Att dejta någon som har ett liv som man absolut inte vill engagera sig i?  Ungefär så tänkte jag när jag fick en värmepistol från honom,

  Gud, vad nöjd jag är över sadeln! Den var värd varje krona! Jag kan stå upp i den utan problem, rida lätt utan problem, sitta utan problem. Allt som jag hänvisade till Crappy Riding var inte crappy riding, utan bara ett litet sadelproblem. Ares verkar nöjd med den också.  Jag har till och med vågat trava ensam på ridbanan två gånger nu, helt ensam. En gång sprattlade han lite och då hamnade sadeln lite snett, så den har inte så mycket manke att fästa sig på ännu, men det var lätt att trampa tillbaka sadeln i rätt läge från hästryggen, jag behövde inte sitta av.  Och varför sprattlade han då? Jo, han hade en klumpig matte. Jag vänjer honom vid spö i ridningen och håller alltså i ett spö hela tiden. Tanken är absolut inte att börja använda spöet ännu. Spö ska ingå i hans träning och ska vara en naturlig del av träningen. Jag kliar honom med spöet, pekar med spöet, byter spöhand när jag rider, och så vidare. Det ska inte vara ett hot utan ett verktyg.  Men tror ni inte att jag, på ren r

För tre år sedan kämpade jag med att rida Galishimo i Lillskogen. Jag skrev om det flera gånger och bland annat här, från den 30 augusti 2020:  "Han går alltid framåt men han blir stel som en pinne och andas väldigt stötvis och håller andan däremellan. Det är tydligt att han tycker det är jobbigt". Jag skrev även att jag var rädd för att rida på asfalten med honom. Det var alltid speciellt att rida Galishimo, och väldigt svårt. Inlägget hittar ni HÄR.  Vi kämpade och kämpade, och ibland gick det bra. Men aldrig riktigt bra. Stod jag på marken, eller om mamma stod på marken, så kände han sig trygg, men att rida ensam ute i naturen var svårt. Ofta satt jag av efter ett tag. Klappade och berömde Galishimo, gick hem med honom. Sade att han var min hjälte. Som kämpade på så bra. Älskade vän, vad du kämpade bra.  Och nu, tre år senare, har Galishimo lämnat mig sedan över ett år, och så sitter jag av Ares på ridbanan och föreslår att Jonatan ska leda Ares genom Lillskogen. Samma Lil

  Nu är det ju fullt ös med jobb igen. Jag är inne på min femte jobbvecka. Tre veckor blev riktigt plågsamma då jag var sjuk men jag fick antibiotika och nu mår jag bättre. Sedan ligger man då efter med jobbet och behöver jobba ikapp lite, sedan ligger man efter med bostadsrättsföreningen och behöver jobba ikapp lite. Sedan kan man glida in i lugnet. Om det går. För livet händer ju en hela tiden.  Jag tycker dock att jag fått in en jättefin rutin med Ares. Vi har haft lite otur med väder och min ork men nu har jag varit själv med honom, en hel del. Och vi har fått in en liten egen rutin, bara jag och han. I bubblan som jag äntligen funnit.  Vad är då bubblan?  Jo, för mig är bubblan en liten osynlig vägg mellan mig och omvärlden. Är man i bubblan bryr man sig bara om kontakten och dialogen med sin häst. Man är med hästen precis här och nu, och tänker inte på framtiden. Man isolerar sig från funderingar på framsteg och vad andra kan tänkas tycka. I bubblan är det bara han och jag, och d