Många förändringar på ett år

Ibland så måste jag erkänna att jag kan sitta med en kaffekopp i handen och glo rakt fram en bra stund. Eller bara tomt stirra ut genom fönstret på jobbet. Ibland skippar jag en fikarast med kollegorna bara för att glo tomt framför mig. Inte på ett dåligt sätt, jag känner mig varken sliten eller utmattad, men det är bara så mycket som hänt det senaste året. 

Jag kände varken Jonatan eller Ares för ett år sedan. Jag visste ju att Ares fanns, för jag skulle ju köpa honom. Men jag kände honom inte. Och Jonatan hade jag ingen aning om, att han fanns. En sak de båda grabbarna har gemensamt är att de båda ger mig självförtroende, och de båda ställer mig i centrum. På olika sätt, givetvis. 

Jag var på min första kurs med Ares i helgen, och Ares stod inte på något sätt i centrum. Han var lugn och fin och gjorde precis vad som förväntades för hans mognadsnivå och ålder, och jag fick fokusera på mig själv, och träna på min timing och mitt finslip, vad jag gjorde bra och vad jag behövde träna mer på. Så jag fick verkligen jobba på mig själv och utveckla mig själv, vilket gör att träningen blir lite roligare. 

En annan sak de båda grabbarna har gemensamt är att jag känner mig trygg med dem och litar på dem. Jonatan är väldigt intuitiv och fångar upp vad jag känner, och det är väldigt skönt att känna sig förstådd, och få emotionellt stöd, i både högt och lågt. Det Amerikanska uttrycket om att alla människor behöver "a soft place to fall" stämmer väldigt väl med min relation med Jonatan. Jag har en plats att landa mjukt på. Det gör väldigt mycket för välmåendet. 

Och så hans två jättefina, väluppfostrade bordercollies, som jag älskar till bitar. 

Och nu cirkulerar hela min tillvaron kring dem, alla fyra. Att ha hund igen känns ungefär som en slags intern känslomässig tyst glädjeexplosion. Jag har alltid tittat på hundannonser, och saknat hund, sedan terven dog för nio år sedan. Men hundintresset har alltid fått stå tillbaka då jag tycker heltidsjobb och Galishimo varit ungefär vad jag orkar med och klarar av. När pandemin kom, och man blev tillsagd att jobba så mycket som möjligt hemifrån, så satt jag ensam hemma och tittade avundsjukt på vänner som köpte hund. Men oron gnagde kvar, vad skulle hända efter pandemin? Behöver man ordna hundvakt då? Förväntas man vara på jobbet igen på heltid? Hur kommer jag att orka med det? Jag vågade inte ta steget, men jag längtade. 

Men när Jonatan hade två hundar så dök de ju bara upp, samtidigt som han haft huvudansvaret över dem. Från början gosade jag bara med dem, sedan har de fått följa med till stallet. Jag har aldrig behövt ta något ansvar över dem utan bara tagit de uppgifter jag känt för och velat göra. Jag har alltid sagt att det skönaste med att inte ha hund är att slippa kvällspromenaderna, men nu har jag börjat följa med även på dem. För att det är avkopplande och trevligt. Långsamt och försiktigt tar jag mer ansvar, i den takt jag känner för. Hundarna är ju dessutom galet fina. Väluppfostrade och vackra. Okända människor ler mot dem när man passerar dem. 

Så visst har jag rätt att glo rakt ut i luften ibland. Visst har jag rätt att sitta tyst och titta utåt, samtidigt som mycket händer på insidan. Det är ju bra saker. Livet är förändring.