Lillskogen nu och då

För tre år sedan kämpade jag med att rida Galishimo i Lillskogen. Jag skrev om det flera gånger och bland annat här, från den 30 augusti 2020: 

"Han går alltid framåt men han blir stel som en pinne och andas väldigt stötvis och håller andan däremellan. Det är tydligt att han tycker det är jobbigt".

Jag skrev även att jag var rädd för att rida på asfalten med honom. Det var alltid speciellt att rida Galishimo, och väldigt svårt. Inlägget hittar ni HÄR. Vi kämpade och kämpade, och ibland gick det bra. Men aldrig riktigt bra. Stod jag på marken, eller om mamma stod på marken, så kände han sig trygg, men att rida ensam ute i naturen var svårt. Ofta satt jag av efter ett tag. Klappade och berömde Galishimo, gick hem med honom. Sade att han var min hjälte. Som kämpade på så bra. Älskade vän, vad du kämpade bra. 

Och nu, tre år senare, har Galishimo lämnat mig sedan över ett år, och så sitter jag av Ares på ridbanan och föreslår att Jonatan ska leda Ares genom Lillskogen. Samma Lillskog. 

Jag kan följa med. Till fots. Om Jonatan leder. 

Det finns år av dåliga erfarenheter där. Det ekar år av misslyckanden och nervositet mellan tallarna. Jonatan är lugn. Ares litar på honom. Det är lika bra vi promenerar där en stund. Kravlöst och som beröm för att han var så duktig på ridbanan. 

Ares har en helt annan attityd till Lillskogen. Han tycker om Lillskogen. Han sänker huvudet och drar mjukt in lukterna och länger på stegen. Svansen är mjuk och böljar för varje steg. Skogen är mysig, tycker Ares. Och intressant. Och den luktar gott. 

Då blir jag ju förstås sugen på att sitta upp och rida igen. Trots att vi redan gjort vårt lilla ridpass. 
"Jag undrar om han står stilla om jag ställer mig på en stor sten och försöker kliva upp?" frågade jag Jonatan. Och vi bestämde oss för att prova. Ares stod som ett ljus. Jag slängde mig upp. Och red honom en stund. Bara litegrann. 

Det är svårt att beskriva hur år av kämpande och osäkerhet bara rinner av en. Hur omvälvande det faktiskt känns. Elva år är en så lång tid med en häst som är spänd och osäker. 

Ares är ju bara tre år och hela han är avspänd och positiv. Redan från start. 

Visst får jag sitta upp. Visst kan Ares bära mig en stund. Visst får jag hoppa upp på honom från en sten. Det går bra. Sedan ger jag honom framåtdrivande kommando, och då lufsar han glatt iväg med mig på ryggen, med stora steg och mjuka, fina, stora kliv. Med öronen spetsade framåt, och nyfiken på vad som finns bakom nästa hörn. Hela Ares utstrålar nöjdhet. 

Det som förut varit omöjligt är möjligt. Jag försöker mentalt reda ut ett virrvarr av blandade känslor. Var det ens rättvist mot Galishimo att rida honom ensam i Lillskogen när han var så spänd? Skulle han kanske inte bara ha mått bättre av att få vara en handhäst? Lyckligtvis flyttade han sitt sista år till Medle och fann en skogsstig som han faktiskt kände sig trygg med. Så visst lyckades vi på slutet. Han slutade på topp. Men då var han 13 år, också. 

För mig är det ganska omvälvande att få känna sig trygg. Det är väl inte bara omvälvande utan även läkande. För det blev ett mentalt trassel om vad som var Galishimos spändhet och min. Och till slut tror man på berättelsen om att man är lite feg. Till slut så tänker man att alla andra tror att man är feg. Till slut förstärker man berättelsen om att man är feg. 

Men det är jag inte. Jag rider in min treåring själv och sitter upp på honom i Lillskogen själv. Ares förändrar min syn på mig själv. 

Jag ångrar inte en sekund med Galishimo. 

Men att få ha Ares efteråt förändrar så mycket. Hos mig själv. I mig själv. 

Jag har en lång resa kvar men är förvånad över hur långt jag kommit.