Att finna bubblan

 

Nu är det ju fullt ös med jobb igen. Jag är inne på min femte jobbvecka. Tre veckor blev riktigt plågsamma då jag var sjuk men jag fick antibiotika och nu mår jag bättre. Sedan ligger man då efter med jobbet och behöver jobba ikapp lite, sedan ligger man efter med bostadsrättsföreningen och behöver jobba ikapp lite. Sedan kan man glida in i lugnet. Om det går. För livet händer ju en hela tiden. 

Jag tycker dock att jag fått in en jättefin rutin med Ares. Vi har haft lite otur med väder och min ork men nu har jag varit själv med honom, en hel del. Och vi har fått in en liten egen rutin, bara jag och han. I bubblan som jag äntligen funnit. 

Vad är då bubblan? 

Jo, för mig är bubblan en liten osynlig vägg mellan mig och omvärlden. Är man i bubblan bryr man sig bara om kontakten och dialogen med sin häst. Man är med hästen precis här och nu, och tänker inte på framtiden. Man isolerar sig från funderingar på framsteg och vad andra kan tänkas tycka. I bubblan är det bara han och jag, och det han signalerar svarar jag på, och vice versa. Övningarna är ofta väldigt små och enkla och görs med stor precision. Exempelvis en liten centimeters eftergift i nacken när jag tar rörliga tygeltag, eller att han uppmärksamt riktar ett öra på mig när jag vill det. Flera gånger har jag tränat med sadel, men inte suttit upp alls. För det är inte ridningen som är det viktiga. Det är att han är trygg och att vi fortsätter kommunicera med små, små, medel. Prata med de små bokstäverna. Lyssnar in och lära känna varandra. 

Kanske är det även det som kallas Flow. Jag vet inte. 

Det är i alla fall den roligaste delen med att ha häst.