Livet är förändring

Jag åkte ensam på torsdagkvällen med Galishimo till ridskolan och deltog i den första ridkursen i projektet Equiturum i går. Jag är med i den lite mer prestigelösa gruppen som jobbar mer med basövningar och grundläggande träning. Vilket känns väldigt bra. Galishimo skötte sig strålande. Mer än strålande. Det var tre byggda hinder och två obyggda hinder i manegen, som inte skulle hoppas, utan bara dressyras runt, och Galishimo tyckte dessa var ohyggligt spännande att passera. Det var ju fyrkantiga hinderstöd och allt. Under kursen hade Galishimo sällskap av två andra ekipage bestående av en sagolik tinkerhäst och en skäckfröken, med sina ryttare, och Galishimo hyste ett stort och osunt överintresse i båda hästarnas förehavanden. Och så var det folk på läktaren. Som ville filma skäckfröken. Och så var det stök i hinderhallen och slutligen så började andra hästar, som skulle vara uppvärmda inför kursen efter, att droppa in, en i taget. Som mest var vi sex hästar på ridbana och alla

Dagens pass går bara att beskriva på ett sätt; Jag var uppkopplad! Jag och Galishimo var 100% intonade på varandra! Nu blev det givetvis inte den perfekta ritten eftersom både jag och Galishimo har våra styrkor och svagheter, men vi gjorde varje liten övning tillsammans och med största fokus på varandra. Det var så roligt att jag började nynna och småsjunga för mig själv när vi joggade på i formationer och olika tempoväxlingar. Galishimo var stark och ivrig. Vi tränade lite slutor efter långsidorna också, jag har lämnat slutorna över halva sommaren men det var dags att fortsätta slipa på dem, och han trampar så fint under sig och försöker verkligen göra allt så bra som möjligt. Galoppfattningarna gjorde han i princip bara på en utandning från min sida och det är så häftigt att känna hur lyhörd han är på små signaler. Lite magiskt. Underbara, fina, känsliga häst!

Galishimo skulle egentligen vila idag.... Men jag hade för omväxlings skull, för första gången på länge, mer energi till övers , så jag började verkligen längta till stallet. Det var en mycket uppskattad och efterlängtad känsla. Att vilja dit så gärna att man struntar att han egentligen vilar på måndagkvällar. Så jag åkte dit och vi taggade upp oss för ridbanan och hade sedan ett superroligt pass. Jag gjorde lite övningar och Galishimo hakade på så gott han kunde. Serpentinbågar i trav som aldrig blev särskilt raka, sedan rakt-igenom-övningar som inte heller var särskilt raka, sedan galoppfattningar från skritt, bara i vänstervarv, och sedan reglerade jag hans vänstergalopp med tempoväxlingar, och för omväxlings skull så svarade han riktigt bra på det! Då fick jag blodat tand och testade en ökad galopp i högervarv också och visst nappade han även på detta! Jätteroligt! Varje gång han drog igång och spurtade några steg så stannade jag och kliade honom, så han räknade ut att spurten

Jag tycker det är drygt att fortfarande känna mig sjuk. Jag försöker hela tiden tänka till nu, så jag blir bra någon gång. Jag försöker fråga mig själv hur stressad jag känner mig och om det finns något jag kan göra för att se till att komma ned i varv. Idag så var det vindstilla så jag planerade att rida ut med Galishimo ensam. Fördelen med att rida ut med honom ensam är inte bara att jag slipper att passa en tid, utan att jag även kan bestämma takt och tempo själv, samt sitta av precis när jag känner för det, och sitta upp igen när jag känner för det. Det kan bli så att jag ibland skäms inför andra ryttare för att sitta av, och kanske klamrar mig fast längre än nödvändigt. Från ett stress-perspektiv, alltså. För Galishimo så gör det nog inte så mycket till eller från. Han låter mig glatt sitta upp och av lite hur som helst. När vi började rida så var han väldigt spänd men efter någon kilometer så lugnade han ned sig till helt hanterbara nivåer. Vi red tills vi såg en stor f

I lördags fortsatte jag och Galishimo träna på galoppfattning från skritt. När man ser filmerna så förstår man att det är riktigt bra styrketräning för rumpmusklerna på honom att hela tiden accelerera och sedan bromsa in. Galishimo fick trycka ifrån mer och mer på galoppfattningarna.  I högervarvet så sätter han sig ordentligt på rumpan och trycker ifrån, men i vänstervarvet så har han lite svårare för det och glider liksom in i galoppen lite försiktigare. Det gör inget för båda fattningarna blir bra träning för honom. Jag tar bara vänstergaloppen lite oftare. Själv var jag överraskande ridrädd. Det blåste och var någon form av motorsport med vindriktningen vilket fick hela ridhuset att brumma när motorfordonen axade. Jag blev livrädd. Galishimo reagerade också oroligt på ljuden. Jag var övetygad om att motorfordonen körde precis utanför ridhusväggen men förmodligen var de längre bort än så och att ridhuset råkade fungera som en stor resonanslåda. Det blev lite av det där dova b

Jag har anmält mig till ett projekt i den lokala ridskolan. Jag och Galishimo ska alltså börja på ridskola. Jag har lagt ribban väldigt lågt och förhandlat lite med kursledaren om hur jag ska få ihop detta bra. Det kan ju bli väldigt jobbigt att åka på kurs mitt i veckan med Galishimo, efter jobbet, och om jag dessutom är ridrädd så kan det ju bli svårt för mig att genomföra. Om jag exempelvis sitter på jobbet och redan på arbetstid får ont i magen inför kursen så är det nog inte så hållbart för mig att kämpa på med detta just nu. Så jag får två försök på mig att komma igång på kursen o ch om jag inte är redo så är jag inte redo, helt enkelt. Jag har lagt ribban väldigt lågt och tänker att det är en seger i sig, om jag åker dit med Galishimo och rider så bra jag kan. Första delen av kursen handlade om målbeskrivningar och en grundlig föreläsning från en sjukgymnast, samtidigt som sensommarmörkret långsamt långsamt började lägga sig utanför. När teorikursen var kvar gick jag ut i bi

Jag får fortfarande feber på kvällarna och gick till en läkare idag. Han var mycket professionell och undersökte mig mycket grundligt och frågade väldigt omfattande frågor. Jag kände mig otroligt nöjd över bemötandet... det togs blodprov och gjordes undersökningar och min långvariga feber togs på största allvar. Även sjuksköterskan som stack nålen i mig var jättegullig och rar och skämtade och var trevlig. Man kände att de hade både tid och intresse att se över vad som kunde vara på tok med mig. Det är bara det att jag inte är helt nöjd över vad som verkar vara orsaken till detta haveri i mitt immunförsvar. "Det finns många med samma symtom som visar sig lida av kronisk stress." sa läkaren lite försiktigt. "Nä... stressad kan jag inte påstå att jag känner mig. Trött är jag. Inte stressad." "Fast det är tyvärr det som är grejen med kronisk stress. Man känner sig inte stressad då eftersom det blivit ett slags normaltillstånd för kroppen." "Så jag

Japp. Jag håller fortfarande på att fläta och greja med Galishimos man. Det är väldigt tillfredsställande på ett sätt jag inte riktigt väntat mig. Nu har jag kommit på att jag kan fläta flätorna långa och sedan böja upp dem och fläta upp dem i sig själva så att det blir kortare små flätstumpar av det hela. Det ser lite roligt ut och jag är fullt medveten om att jag nu kommit upp en nivå i att bli en crazy horse lady. När han stolt springer runt så stumparna studsar runt så är han ju inte direkt snyggare än vad han hade varit om jag bara låtit manen vara ifred. Men det är känslan av att de små hårstråna ligger tryggt där inne utan att bli avkliade eller avtuggade som får mig att känna mig nöjd ändå. De nya små stumparna verkar hålla sig mer intakta än de vanliga enkla långflätorna jag haft. Jag har haft dessa flätor i små flätstumpar i en vecka nu och ser inget större behov av att behöva fläta om dem. Om man släpper ut Galishimos man, efter 2 1/2 månads manvård, nu så ser den ut

Igår kväll hade jag lite huvudvärk och vägde om jag skulle motionera Galishimo eller inte. Sedan kom jag på att det inte behöver vara "antingen eller" utan att man kan finna andra lösningar någonstans mitt emellan. Så jag frågade Cecilia om hon ville rida Galishimo, då hennes häst varit halt ett tag, och så tog jag cykeln och följde med dem. Galishimo var ju nöjd så länge jag var i närheten och Cecilia var nöjd att få komma igång att rida lite. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Först hade Cecilia lite svårt att släppa tyglarna på Galishimo då han var lite ivrig i starten, men sedan så gav hon honom långa tyglar och lät honom få tuffa på med spetsade öron, stora ögon, och ivrigt nickande huvud. Det var behagligt väder, svalt och skönt och vindstilla, och jag tänkte att det är de här dagarna man tar för givet just nu, men som man längtar efter i perioden mellan oktober till april.

Idag var jag lite sliten och tänkte att det blir nog bättre bara jag kommer mig till stallet. Det blev det. Inte bara för hästens skull, utan för alla trevliga människor där just ikväll. Stallet där jag haft Galishimo de senaste fem åren börjar nästan kännas som ett andra hem. Det är ju lite ruljans på hästar och hästägande, har jag förstått, så det kommer ju och går många genom åren. Det blir lite olika grupper och grupperingar av hästägare nu när lösdriften hyser ca 25 hästar i fyra hagar. Men det är ovanligt fin stämning i stallet just nu. Alla är glada och måna om varandra. Stämningen är väldigt prestigelös då vi egentligen inte har så många tävlingsekipage här just nu. Jag kan rida in på ridbanan med Galishimo och få lite peppande kommentarer och bara vara mig själv utan att känna att jag borde vara bättre. Det är ju det som gör ridningen rolig! Små barn har Galishimo inget emot!

Tyvärr så blev det inte så mycket ridning denna sommar för min del och jag är lite besviken över det. Jag blev lite halvkrasslig, Galishimo tappade en sko, och familj och släkt behövde mig på andra håll än i stallet. Rivstarten på jobbet tog också ut sin rätt. Sedan har det stormat en hel del och då känner jag mig inte trygg att rida, trots att Galishimo hanterar stormvindar hyfsat bra i år. Sommarvärmen, som varit den varmaste på 260 år, har man ju inte blivit sprudlande pigg av, trots att det gått väldigt bra. Det har nästan inte blivit några långritter alls, eller någon ridhusträning, och det märks ju tyvärr på Galishimos form också. Men sådant är livet och när jag är helt pigg igen, vilket jag inte blivit ännu, så kommer jag att köra på som vanligt med honom. Jag har i alla fall tränat på galoppfattningar från skritt i söndags och tyckte det gick bra. Jag har övat mig på att inte knipa med knäna eller underbenet utan bara "plinga" lite med foten så ska han fatta galop

Galishimo testade en crates arabian sadel i lördags (art.nr. 2391-4). Jag var så hoppfull då den blivit rekommenderad från flera håll. Sedan tog jag den på Galishimo. Till att börja med protesterade han mer än vanligt. Stora irriterade ko-ögon och ruskande huvud varje gång vi försökte få sadeln att passa. "Är ni dumma i huvudet?!" frågade Galishimo men jag tyckte att han skulle ha lite tålamod. Vi ruckade på sadeln, placerade om sadeln, provade med och utan pad... men det kändes inte riktigt bra. Det är väldigt mycket luft mellan hela sadelns baksida och Galishimos lilla runda rygg. Och ligger sadeln inte an efter hela hästen så ligger den förmodligen an lite mer ordentligt på en mindre yta, längre fram. Då kan den till och med klämma där. Men det kanske ska se ut så resonerade jag och tog ut en väldigt kränkt häst ut i blåsten för lite motion med sadeln. Vid trav såg det än mer eländigt ut, sadeln flaxade och tog nästan luft av flaxandet, slutligen flaxade den i

Min arbetsvecka som jag trodde skulle starta lugnt, skrattade mig i ansiktet. Nu har jag jobbat nästan åtta timmars övertid. På fyra arbetsdagar. Det är det som är tjusningen med att vara utredare med stöd av lex Sarah. Man får vara precis i mitten av mitten, av alla tänkbara märkliga situationer som kan uppkomma när socialarbetare försöker hjälpa människor med alla möjliga problem. Trots att jag jobbat utan uppehåll i 14 år, så ser jag nog ganska ofta ut som ett frågetecken, för den ena situationen liknar aldrig den andra. Och någonstans innerst inne gillar jag nog att bli förvånad, för det betyder att jag fortfarande behöver lära mig något. Om jag fick blogga ohämmat om mitt jobb som internutredare för att säkra kvaliteten på sociala insatser, så hade jag förmodligen haft tio gånger så många läsare. De bästa med mitt arbete är att många historier slutar bra, om än de kanske startade mindre bra. Människor utvecklas och blir bättre i sina professioner, i en takt som märkbart ökats

"Ska jag verkligen rida mitt första pass i blåsten, efter dessa sjukdagar?" funderade jag högt för Ebba och fortsatte: "Det är ju en bra dag att bli fjäderplockat och förlora den lilla stoltheten man har...." muttrade jag och syftade på att Galishimo kan bli ganska spänd i blåsten, och att jag kan bli ganska rädd. Jag kom ju på att jag fått låna en huva, vilket ni kanske såg i ett tidigare inlägg och denna dag var ju en bra dag att testa huva på Galishimo igen. Jag hade oroat mig lite för huvan när jag red, och funderat på om han skulle kunna ruska av sig hela skiten, men detta skrattades bort. Galishimo tyckte att han klarat sig utan huva i flera år nu, och gav mig "ögat" när jag satte på honom det. Det uppspärrade ko-ögat. Sedan vandrade vi ut i blåsten, Ebba med Måns och jag med Galishimo. Det kändes väldigt tryggt att ha dem med sig på ridbanan och vi småpratade ned mot banan med våra hästar skrittandes bakom oss när jag plötsligt hörde ett duns

Denna söndagkväll så blev jag äntligen lite piggare och åkte till stallet för att pyssla med Galishimo. Det började regna ute (äntligen!) så jag orkade inte pressa mig med uteritt i dåligt regn då jag inte känner mig fullt frisk (men friskare!). Men det var skönt att pyssla och greja med Galishimo och se till att han hade bra, och få småprata med de andra ryttarna på stallet och höra vad de haft för sig. Vid regelbunden inspektion av flätorna så vågar jag tro att de verkar fortsätta bli längre och tjockare. Utom den lilla hårplutten framme vid manken (nr 3 från vänster) som tydligen är en viktig zon för hästar att klia varandra på. Sedan åkte jag hem och skapade lite mysbelysning, tände några ljus och ordnade en kvällsmacka med en intressant radiodokumentär i mina nyköpta hörlurar. Väldigt, väldigt skönt att ha dem på sig när man exempelvis diskar, och sedan kunna fortsätta diska och prata med den som ringer. Jag kommer att spara lite tid och energi på detta. Nu är det dags att

Galishimo hade ju tappat en sko förra veckan, så vi drog av den andra skon bak för att han inte skulle stå snett med sina 470 kilo. Tyvärr hade jag inte räknat med att kombinationen av den varma och torra sommaren, samt den sportiga araben, skulle resultera till att hoven som vi dragit av skon på skulle splittra upp sig själv till oigenkännlighet. Det gjorde ont ända in i ryggmärgen när jag såg Galishimos bakhov efter några varvs springande i hagen. Han har åtminstone inte haltat utan svävade glatt fram bland sommarhagens stock, sten och stubb, så hovsplittret yrde, till min stora förfäran. Jag som brukar undvika hovar och saknar total hovkunskap blev så desperat att jag fick anlita Madelene att lära mig hur man raspar hovarna släta med fil. Sjuk och med rinnande svett i strida strömmar efter dubbelhakan, så kämpade jag på så länge jag orkade, med dålig teknik och filade och fejade, tills jag blev yr och Galishimo blev less. Efter några dagars ångest kom slutligen, på fredagen, m

Sjukdag 9 och jag har mestadels legat i sängen och återhämtat mig. I morgon börjar jobbet igen och nej, jag känner mig inte utvilad. Min hästsemester då jag och Galishimo skulle teama ihop oss ännu mer, blev inte riktigt som jag hoppats på och drömt om. Förmodligen skvalpar jag hälsomässigt i kölvattnet några dagar till, jobbar halvdant, innan det vänder till det bättre. Det brukar bli så. Bara att ta sina vitaminpiller, järnpiller, magnesiumpiller och vänta ut eländet.

Jag och Björn skulle åka på Coop och titta på lite färgkulörer till hans lägenhet, eller stuga, och jag ville självklart följa med. Tills jag kom dit. Då tittade blicken trevande och hungrigt efter möjliga ställen att sitta och microvila på. Björn kände igen min flackande blick, och tittade lite bekymrat på mig när jag fann en 10 cm lastpall, perfekt att slå sig ned på, bara att vika ihop benen. Stolen vid tapethörnan fungerade utmärkt även den, samt ett färdigt inredningshörn, som mer skulle fungera som ett internt skyltfönster, där jag utan blygsel klev in och satte mig på en liten stol. Och sedan så försökte jag lite halvdant hitta något luddigt att konversera om som skulle kunna förlänga tiden på microvilan innan jag skulle tvingas avbryta den, resa mig upp, och vi skulle gå vidare. Sedan fick jag väldigt bråttom till nästan oas för microvila; min bil. Sedan satt vi en stund på ett Café och drack lite kaffe och tog en glass, rakt under AC-fläkten, på Alhems trädgård, innan jag ga

Jag är otroligt lättad över min nya titel och nya lön. Den har gjort en stor skillnad i min vardagskonsumtion. Jag har diskuterat med mina nära och kära några vändor om jag ska köpa en till häst för överskottet, eller inte. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Det kan ju även vara bra att spara till en ny sadel till Galishimo, och senare kanske fundera på att flytta från min lilla etta till en tvåa. Jag har inte bestämt mig över detta heller. Om jag skulle köpa en häst till så skulle jag kunna köpa en lugnare häst med bättre förutsättningar att ridas och tävlas på hobbynivå. Jag saknar ju hoppningen en hel del. Det var många år sedan jag hoppade senast. Men innerst inne så vet jag att jag förmodligen inte skulle orka med att ha två hästar. Andra personer gör det med heltidsjobb, och klarar det utmärkt, men något säger mig att jag inte är den typen av människa. Sedan så är det ju förstås mindre jobbigt att ha en häst som går att släppa tyglarna på, och harmoniskt skritta i skogen me

Jag var på väg att sätta upp detta på facebook men jag vågar fortfarande inte. Det känns fortfarande lite provokativt och laddat för mig att "outa" att jag är barnfri. De flesta i mitt nätverk bryr sig inte, särskilt inte min sida på familjen, men det finns fortfarande en slags provokation i att prata barnfrihet. Men det finns saker som kan vara värda att uppmärksamma. Genom att undvika en transatlantiska flygresor kan man spara 1,6 ton koldioxidekvivalenter per tur och returresa. En person som väljer att leva bilfritt kan vidare spara 2,4 ton av koldioxidekvivalenter per år. Att välja bort ett barn sparar in 58,6 ton av koldioxidekvivalenter per år, om även barnet får barn. Att avstå ett barn är alltså det överlägset miljövänligaste val du kan göra om du vill påverka klimatet enligt denna studie! Och varför inte ta en titt och le lite åt detta klipp...